Plåster på öppna sår
Erik Lind skriver om en Liverpoolresa som blev en stor upplevelse trots att resultatet inte gick vår väg. Det är ju inte alla som har fått träffa Steven Gerrard!
När jag lördagen den 2 augusti firade min 30-årsfest fick jag en present jag aldrig kommer att glömma. Mina vänner hade samlat in pengar för att skicka mig till Liverpool vilket jag drömt om hela mitt medvetna liv. De hade köpt ett presentkort på en känd sportresebyrå och det var bara för mig att använda det för att boka in valfri match på fotbollens mest heliga mark: Anfield Road. Då jag självklart bokade in den största matchen för året, Manchester United, följde en god vän som håller på desamma med på resan.
Vi flög från Västerås flygplats den 7 november till Stanstead. Vi tillbringade fredagen i London och utnyttjade den med en kväll ute i dess nattliv. Efter en stadig hotellfrukost åkte vi sedan morgonen därpå från Euston Street Station till Liverpool. Vi kastade där in våra väskor på stationen för att uppfylla min väns önskan nämligen att åka och beskåda Theater Of Scum, Old Trafford i Manchester. Städerna ligger ju på ett löjligt avstånd varpå vi var tillbaka i Liverpool lagom till att solen (jo den var faktiskt med oss!) gick ner över Mersey bay.
Efter en snabb visit på hotellet bredvid Albert Dock åkte vi sedan in till Liverpools partykvarter kring Victoria Street och gick på The Cavern som är mest känd för att ha varit värd för över 200 Beatlesgig. Efter denna minst sagt häftiga upplevelse med människor som inte vet hur hämningar stavas gick vi vidare på ytterligare en handfull krogar. Vad man lade märke till var att alla lokalbor gick omkring utan jackor eller motsvarande trots att det inte var med än fem grader på kvällen. De hade sedan kläder som mer är designade för deras semestertripper till Magaluf och Ibiza än novemberkvällar i merseyside. Med resans mål fast på hornhinnan gick vi ändå hemåt ett par timmar in på D-day.
Upplägget för resan var att vi skulle få tre hotellnätter, matchbiljetter samt champagnefrukost med efterföljande busstransport till Anfield. Vi skulle sedan efter matchen åka samma buss tillbaka till hotellet för att inmundiga en fyrarättersmiddag. Jag kan lova samtliga att den nervositet man känner på plats i Liverpool inför en match av denna dignitet inte kan jämföras med den man känner framför tv:n hemma. Det är i det läget inte välkommet med en hotellreceptionists besked att de matchbiljetter som de skulle ha fått inte hade kommit. Efter samtal till reseföretagets jour i Sverige kom deras man på plats för att försöka lösa problemet. En halvtimma innan vi skulle åka med bussen till Anfield kom så våra biljetter. Jag var vid det laget nästan sjuk av oro. Kunde verkligen se framför mig när de ringer från resebyrån i Sverige och berättar att de självklart ska kompensera oss, men att vi inte kan se dagens match.
Väl på plats på Anfield var livet på topp igen. Fick platser 15 stolar från The Kop på The Century Stand och fick uppleva en match som kunde ha blivit en riktig klassiker om Liverpool bara hade lyckats sätta de chanser de hade och blev bestulna på. Jag hade innan Manchester United gjort två snabba mål en känsla av "hur kan Liverpool någonsin ha förlorat på den här arenan". Det var en sådan bisarr inramning att jag verkligen önskar att alla med ett Liverpoolhjärta ska få uppleva detsamma jag gjorde.
Man ser sedan såklart saker man inte ser i soffan hemma. Man ska t ex inte vara Man Utd-supporter på Anfield. När de gör 1-0 är det någon nedanför som inte kan dölja sin glädje bättre än att han får flera tusen fans att vilja bygga om honom till en Liverbird. Det är då med skräck man vet att vännen bredvid har Ronaldos tröja och Man Utd-armband under sin tunna jacka. Det märks även att Emile Heskey inte har någon större plats i scousernas hjärtan, då han på slutet av matchen efter att ha förstört Anfields dyra gräsmatta med sin miss blir utbuad värre än vad en Old Trafford-publik skulle ha mäktat med.
Gissa om man är speciellt upplagd för att äta en fyrarättersmiddag efter att förlorat mot ens nemesis? Inte speciellt. Det är dock mot bakgrund av rykten före matchen och i bussen på väg till hotellet som gör gällande att en viss Alan Kennedy ska komma till middagen och agera konferencier och analysera matchen man trots allt överlever den tunga resan till hotellet. Alan Kennedy hann sedan berätta om sina matchavgöranden i Europacupen i början av 80-talet på Parc de Prince och Olympiastadion i Rom innan mina öppna sår plötsligt är väck.
Efter 20 minuter av middagen kommer nämligen El Capitano Steven Gerrard på besök. Han slår sig ner vid ett bord bortanför oss och hugger in på maten, svarar på Kennedys frågor om matchen, ger bort 1000 pund i välgörenhet innan vi går bort till honom för autograf och fotosession!
Man känner sig blixtsnabbt som en 13-åring när man helt oväntat hamnar bredvid en av sina största idoler trots att denne är sju år yngre! Middagen förlöpte med ett leende på läpparna och resten av kvällen kändes på det hela lite surrealistisk.
Dagen efter var det Anfieldtur, inhandlade av Liverpoolmerchandise (kändes lite snopet att ha Stevie G:s autograf på Owens tröja när man dagen efter köper hans tröja) och sedan en resa på elva timmar mellan Liverpool och Södermalm.
Jag vill varmt rekommendera dem som inte har varit till Anfield att snarast möjligt åka, då en ny arena de facto inte är avlägsen. Staden var mycket trevligare både vad gäller utseende och nattliv än vad jag hade vågat hoppas på. Jag vill även avslutningsvis rekommendera möten med Stevie Gerrard och Alan Kennedy om ni åker!
Erik Lind
Publicerad av:
