Gästkrönika: Det här ska vara början, inte slutet
Philip O'Connor reflekterar i sin krönika över gårdagens publicering av Hillboroughpanelens rapport och premiärministerns ursäkt. Han menar att det därmed inte är avslutat och att fallet kan stängas. "Rättvisan kommer först när de som gjorde fel ställs till svars, inför domstol om det är nödvändigt. Och det är det."
Det här ska vara början, inte slutet.
Brittiska premiärministern David Cameron säger att han är “djupt ledsen” (“profoundly sorry”) över det som har inträffat.
Det räcker inte.
Det som hände i Hillsborough var inte en fotbollstragedi. Det var en tragedi för hela det brittiska samhället. Och än är det inte över.
Polisen svek. De försökte sopa undan, de ändrade på vittnesmålen, de gjorde allt de kunde för att skylla ifrån. Till slut skyllde de på de enda som inte kunda säga emot - de döda, de fans som polisen hade en plikt att skydda.
Medierna svek. The Sun gjorde nog det mest vidriga reportaget jag har sett - och i Storbrittaniens tabloidbransch så finns det gott om konkurrens för det priset. Tillsammans med polisen pissade de på Liverpols döda.
Idag kom ursäkten från redaktören Dominc Mohan - iklädd svart kostym och slips, dagen till ära - och imorgon ska de "reflektera" över det de har gjort i tidningen. Men allt annat än att bomma igen tryckeriet räcker nog inte.
Makten svek. Ingen fan av arbetarklassen och verkligen ingen fan av staden Liverpool, Margaret Thatcher, då premiärministern i Storbritannien, köpte polisens resonemang helt fullt ut - trots att hon informerades om att South Yorkshire Police hade varit "nära bedrägliga" i sin beskrivning av situationen till henne.
Allt detta har tagit 23 år att komma fram, trots att alla egentligen visste det redan innan. Förutom de tomma ursäkterna så är det här inget nytt.
Det talas mycket om rättvisa, om "Justice for the 96", och är en kampanj jag har stöttat sedan dag ett. Men värför bryr jag mig om något som hände i ett annat land?
Hamnstäder som står och glor på varandra från varsin sida av det irländska havet, Liverpool och Dublin har alltid haft en nära relation.
Staden har alltid varit en sådan irländarna åkt till för att skaffa jobb. Våra unga spelare - från Bill Lacey genom Ronnie Whelan och Steve Staunton ändå till Robbie Keane - drömde om att spela där. Liverpool har alltid varit en stor klubb för irländarna.
Sen har inte irländarna alltid haft den bästa relationen med britterna genom åren, även om vi talar deras språk och älskar deras kultur och fotbollsklubbar.
För vi vet hur det är att hamna på fel sida med polisen i Storbritannien, hur de ibland har lätt att ljuga ihop det. Fråga Gerry Conlon, en av The Guildford Four, vars oskyldige pappa dog i fängelse får något han inte hade gjort.
De tomma ursäkterna idag lät som ett eko av Gerry Conlons frigivande. Det var nämligen inte första gången den brittiska regeringen har tvingats be om ursäkt, ofta efter en oförskämd lång väntan. Vi led med Liverpoolborna som själva fick känna på när staten missbrukar sin makt.
Den långa, onödiga väntan för Liverpoolborna betyder för mig att idag blev det ingen rättvisa, ingen Justice for the 96.
Rättvisan kommer först när de som gjorde fel ställs till svars, inför domstol om det är nödvändigt. Och det är det.
Idag är inte slutet, idag är ingen rättvisans dag.
Idag är bara början.
Philip O'Connormattias.herner@liverpoolsweden.se@liverpoolsweden2012-09-13 09:30:00
