En obehaglig sanning
Liverpool bokade tack vare ett mål från Craig Bellamy en planhalva på Wembley i slutet av februari. I finalen ställs man mot nederlagstippade Cardiff och Liverpool kommer gå in i matchen med ett tungt favoritskap. Ett favoritskap som har en mörk baksida.
Låt oss börja med att ägna några tankar åt Craig Bellamy. När han igår lämnade planen efter 88 minuters spel blev han hyllad av ett enat och vrålande Anfield. Han har precis skickat laget han stod bakom under barndomsåren till Wembley för första gången på 16 år. Ut skickade han laget och tränaren som dumpade honom för ett och halvt år sedan. Jag tror han trivdes ganska gott när gjorde plats för Martin Kelly.
Walesaren var dominant matchen igenom och fortsätter sin imponerande återkomstsäsong i Liverpooltröjan. På grund av ett halvår där målen har duggat allt annat än tätt för Liverpool placerar anfallarens mål honom i delad intern skytteligatopp med Luis Suarez och allt fler röster talar nu om att Bellamy är säsongens spelare så här långt, även om det finns hård konkurrens från bland andra José Enrique och Martin Skrtel.
Både spanjoren och slovaken visade sig återigen från sina bättre sidor igår och även om man för första gången den här säsongen släppte in mer än ett mål på Anfield var det här avancemanget lagt på en solid, defensiv grund. Även om vi kan försöka vifta bort det var de dyra sommarförvärven inte nycklar för matchen igår heller.
Charlie Adam var för sen in i duellerna, Stewart Downing skickade bort för många inlägg och Jordan Henderson var för osynlig, för ofta. Det ska inte behövas några briljanta insatser från trion för att avfärda Cardiff i finalen, men för att säkra en topp-fyra placering behöver det verkligen börja klicka fullt ut för dem snart. Jag tror verkligen på dem alla tre, men det måste till mer. Det går inte att blunda för.
Så kommer vi då till uppgiften att avfärda Cardiff i finalen.
Vi kommer likt Arsenal i förra årets ligacupfinal, och Chelsea i FA-cupfinalen mot Portsmouth 2009 vara det stora stygga gänget mot de charmiga underhuggarna. Med undantag för vår massiva röda armé kommer ingen i fotbollsvärlden hoppas på en Liverpoolseger den 26e februari. Snarare kommer folk hoppas att rödklädde Goliat går på en mina mot lille, walesiske David. Matchen mot Cardiff är, om man ser helt krasst på det, naturligtvis en match vi ska vinna. Det kommer inte finnas något som heter "en hedersam förlust" i finalen. Vi har mycket att förlora.
Men vi har naturligtvis också mycket att vinna. Med haltande ligaform och benhård kapplöpning om fjrädeplatsen kommer en seger vara något att peka på, något att luta sig mot när det blåser snålt under våren. Framför allt betyder en seger naturligtvis en titel, med allt vad det innebär.
Spelare som Drk Kuyt, Lucas Leiva, Daniel Agger och Martin Skrtel och Glen Johnson skulle efter trogen tjänst få en första titel med Liverpool. John W. Henry skulle känna att det var välinvesterade pengar han la på klubben trots allt och, kanske framför allt, skulle Liverpool återigen visa att man är en klubb som vinner titlar. Allt ovanstående är just nu bara en seger mot Cardiff borta.
Men det kommer inte finnas några ursäkter om vi inte tar chansen.
