Vitesse - AZ
Inför: Liverpool FC - Everton FC
De usla resultaten i ligan har egentligen bara varit en utdragen plåga i väntan på FA-cupsemifinalen mot Everton. Nu är den här och det vill till att Liverpool lever upp till väntan för det här är en match som måste vinnas – för att rädda säsongen, för att rädda hedern och kanske även för att rädda Kenny Dalglish.
Det började som en skakning på nedre däck…
Det är på söndag inte bara årsdagen av Hillsborough utan även exakt 100 år sedan Titanic, med Liverpool som hemmahamn, totalförliste och gick till botten på väg mot Amerika. Som en symbol för människans fåfänga strävan efter att erövra elementen och transportör av drömmar om en ljusare framtid och bättre värld.
Även den stolta osänkbara Liverpoolskutan fick tidigt slagsida av alldeles för många andra- och tredjeklasspassagerare som nu desperat hänger fast vid den sista livbåten kallad FA-cupen. Ror man inte den i hamn kan kölhalning vänta för Kenny Dalglish och det återstår att se om sparkandet av Damien Comolli bara var toppen av isberget. Nog med skeppsmetaforer.
Titantic nådde aldrig sin hemmahamn av välkända orsaker och det finns ett annat skepp som aldrig angjort Liverpool, The Premiership…
Det svåraste återstår
På flera forum har jag sedan någon vecka tillbaka kunnat läsa en försigkommen utvärdering av säsongen som låter ungefär ”två cuper och en sjundeplats är ändå okej”, ”Champions League var prio ett så där har vi misslyckats, men två cuper är ändå plåster på såren”. Hmmm, är det någon mer än jag som noterat att det återstår ett derby i semin och sedan en final mot Chelsea eller Tottenham, två lag som gått betydligt bättre än Liverpool? Det låter på många fans som att det redan är klart och inte behöver ifrågasättas att Liverpool lyfter bucklan den 5 maj.
FA-cupfinalen spelas så tidigt som den 5 maj för att skapa ett 4-veckorsuppehåll inför fotbolls-EM. Det var först tänkt att finalen skulle ha avspark kvart över fem när ligamatcherna på lördag är färdigspelade, men Premier League beslutade att i stället flytta hela ligaomgången till söndag. FA-cupfinalen har nu avspark kl 15:00 lokal tid på lördag.
Everton i bra form
Everton förlorade som bekant på Anfield den 13 mars och åkte även på däng hemma mot Arsenal i matchen efter, men detta är de enda två förlusterna Everton har på 17 matcher i liga och cup sedan 0-2 borta mot Tottenham den 11 januari. Av dessa 17 matcher har de vunnit 9 och spelat oavgjort i 6 samt bara släppt in 12 mål. De har hållit nollan i 8 av de 14 och 4 av de 5 senaste tävlingsmatcherna.
Evertons 33 förstahalvlekar i ligan har endast producerat 27 mål och totalt över samtliga matcher 72 mål, vilket i båda fallen är lägst antal i ligan. Liverpool ligger också långt ner i den sammanställningen med 31 mål i första halvlek och 76 totalt.
Målskyttet är utspritt över 19 spelare med Anichebe i topp med 6 mål följt av Baines och Jelavic på 5 mål samt Drenthe och Osman på 4 mål. Jelavic 5 mål är dock rätt imponerande med tanke på att han bara har startat 7 matcher. Anichebes senaste 5 mål har gjorts som inhoppare.
På väg fram till semifinalen har Everton slagit ut Tamworth, Fulham och Blackpool på hemmaplan samt i kvartsfinalen spelat 1-1 hemma och sedan besegrat Sunderland borta. Inte alltför svårt motstånd så här långt alltså.
Skador & Avstängningar
Steven Pienaar får inte spela eftersom han redan har representerat Tottenham i FA-cupen.
Annars är Jack Rodwell David Moyes enda skadebekymmer eftersom Seamus Coleman och Royston Drenthe återvände från skador under påskhelgen.
Comollis uttåg
Familjeskäl verkar mest vara ett överslätande svepskäl till att Damien Comolli lämnar klubben och det är ett mycket märkligt val av tidpunkt att gå ut med detta endast 2 dagar före en så viktig match. Nästan så att jag misstänker att man väljer att gå ut med det nu just på grund av att en av de viktigaste matcherna väntar. Mer troligt är att nyheten läckte till media och att man därför var tvungen att gå ut med den officiellt i förtid.
Vi kommer säkerligen aldrig att få reda på hur mycket det berodde på Comollis arbetsinsats, hans relation med Kenny Dalglish, ägarna och klubben och hur mycket familjeskäl över huvud taget spelade in, men när beskedet nu kom så nära inpå cupsemifinalen är det lätt att tolka det som att man vill förflytta skuldbördan och strålkastarljuset från laget och Kenny till Comolli.
Oavsett bakomliggande orsaker lär det inte påverka spelarna i lördagens match nämnvärt, men det är klart att det får andra effekter.
Vikten av matchen
En del match haussas i förhand, men lever inte upp till förväntningarna i vare sig matchkvalité eller betydelse när man blickar tillbaka i efterhand (typiskt möten med andra topplag). Andra matchers betydelse framträder först i efterhand som exempelvis hemmamötet med Arsenal säsongen 2001/02 där Liverpool trots 1-0-ledning och en man mer tappade till 1-2. Den matchen gav inte bara Arsenal en mental skjuts utan även ett poängförsprång som de kunde spela på säsongen ut. Liverpool vann bara en av de följande sex matcherna. Med omvänt resultat i den 6-poängsmatchen är jag övertygad om att Liverpool hade lyft ligabucklan. Till samma kategori kan vi lägga 3-2-vinsten på Goodison Park tack vare Gary Macs berömda frispark i den 93:e minuten. Liverpool gick obesegrade resten av säsongen och fixade fjärdeplatsen med 1 poäng förutom att vinna FA-cupen och UEFA-cupen.
Sedan finns det matcher som definitionsmässigt är avgörande som Champions Leaguefinalerna 2005 och 2007. Men så här långt har jag bara talat om resultat, avancemang och titlar. Det finns även matcher som bär en tyngre vägskälsstatus även inräknat att vi gärna i efterhand vill tillskriva enstaka händelser mycket större betydelse än de egentligen har eftersom det är bekvämt för våra hjärnor att hantera orsak och verkan baserat på 1-till-1-förhållanden som ”skotten i Sarajevo”.
Talar vi om vägskälsmatcher dyker typiskt mötet mellan Liverpool och Chelsea i omgång 38 säsongen 2002-03 upp som var en ren final för vilket lag som skulle kvala till Champions League den kommande säsongen. Hade Roman Abramovich verkligen satsat på en klubb utanför Champions League och hur hade Houlliers vidare öde sett ut om 2003-04 inkluderat spel i Europas finrum?
Detta för oss fram till vad jag anser vara en för klubbens framtida riktning på förhand viktigaste matcher de senaste tio åren. Det här var en säsong som många trodde skulle bli början på vändningen efter fjolårssäsongs ras och nya bottennoteringar i rekordrullorna, men i stället har vi uthärdat ännu mer frustration och resultaten i ligan har varit om möjligt ännu sämre än i fjol. Kalla det ge upp, inte ödsla energi eller fokusera på något annat, men Liverpool har mer eller mindre slutat engagera sig 100 % i ligan på grund av cupsemifinalen mot Everton och när den nu kommer är laget tvunget att visa att det var värt det. Uppnår man inte det som man offrat allt annat för återstår inte mycket om vi säger så.
Utan seger på lördag är säsongen definitivt över och allt efter matchen mot Arsenal kommer vid en sammanfattning att framstå som utdragen dödsrossling. En titel i Carling Cup kommer att väga ytterst lätt mot övriga resultat och hur man lunkade sig igenom sista tredjedelen av säsongen.
Man vill ju gärna inte tro att ägare och fans är så kortsiktiga i sitt resonerande oavsett vilken åsikt man har i Kennyfrågan, men en FA-cuptitel kan vara det som avgör huruvida han får fortsatt förtroende eller inte och det innebär i så fall skillnaden mellan kontinuitet och att vi kastar upp allt i luften och börjar om med ny manager, ny ”Comolli”, nya värvningar och ny spelstil.
Sammanfattningsvis är det en match Liverpool och Liverpool FC måste vinna!
Säsongsjämförelse
| Premier League 2011-12 | Liverpool | Everton |
|---|---|---|
| Matcher | 33 | 33 |
| Vinster | 12 | 13 |
| Oavgjorda | 10 | 8 |
| Förluster | 11 | 12 |
| Målskillnad | 40-36 | 38-34 |
| Nollor | 11 | 10 |
| Nollade framåt | 10 | 9 |
| Motståndare nätat först | 13 (6 p) | 17 (10 p) |
| Cupspel 20111-12 | Liverpool | Everton |
| Matcher | 11 | 8 |
| Vinster | 9 | 6 |
| Oavgjorda | 2 | 1 |
| Förluster | 0 | 1 |
| Målskillnad | 29-11 | 15-6 |
Inbördes möten
| 217 st inbördes möten | Liverpool | Everton |
| Vinster | 87 | 66 |
| Oavgjorda | 66 | 66 |
| Målskillnad | 300-249 | 249-300 |
Liverpool har vunnit FA-cupen 7 gånger och nått final ytterligare 6 gånger från 22 semifinaler. I 7 av de 8 senaste semifinalerna har Liverpool gått till final.
Samtliga fyra matcher på väg fram till semifinalen har spelats på Anfield, vilket bara har skett vid två tillfällen tidigare: 1971 och 1977. Båda dessa år ställdes Liverpool mot Everton i semfinalen...
Everton har lyft pokalen vid 5 tillfällen och stått på den förlorande sidan 8 gånger från 24 semifinaler. I samtliga av de 6 senaste semifinalerna har Everton nått final, men det har krävts förlängning i tre av dem och straffsparksavgörande i en.
Sammanlagt har Merseysideklubbarna spelat 49 FA-cupsemifinaler där själva derbyt har spelats 22 gånger inklusive omspel.
Störst publik kom och såg matchen den 18 september 1948 när 78 599 klämde in sig på Goodison Park medan bara 18 000 såg matchen på Anfield den 19 januari 1901, vilket är derbyts lägsta publiksiffra.
Mötena mellan Liverpool och Everton har bjudit på 20 röda kort i Premier League även om det 20:e upphävdes av FA i efterhand. Steven Gerrard och Phil Neville har båda blivit utvisade två gånger.
| FA-cupen historiskt | Liverpool | Everton |
| Matcher | 22 | 22 |
| Vinster | 9 | 7 |
| Oavgjorda | 6 | 6 |
| Målskillnad | 35-26 | 26-35 |
Senast det begav sig i FA-cupen var i den fjärde rundan i februari 2009. Lagen spelade 1-1 på Anfield innan Dan Gosling kom in från bänken och avgjorde när två minuter återstod av förlängningen av omspelet i en match där Liverpool spelade med tio man sedan Lucas Leiva hade blivit utvisad i matchminut 75. Steven Gerrard hade klivit av skadad efter en kvart.
Av alla de 217 matcherna kommer det dock säkert vara FA-cupfinalen 1989 som de flesta gör kopplingar till. Inte bara för att det är ett Merseysidederby utan för att Kenny Dalglish återigen leder Liverpool och att lördagens match spelas alldeles i anslutning till årsdagen av Hillsborough.
Endast 5 veckor efter Hillsboroughkatastrofen ledde Kenny 1989 Liverpool ut på Wembleys gräsmatta för en match som förutom en mycket känslosam inramning även är minnesvärd för dramatiken och de olika vändningarna innan Liverpool stod som segrare med 3-2 efter förlängning.
Två år senare i februari 1991 bjöd Merseylagen på en annan oförglömlig match när 0-0 på Anfield följdes av en pulserande 4-4-match på Goodison Park innan Everton vann omspelet med 1-0, även det på Goodison. Det var i 4-3-ledning i åttamålsmanglingen som Dalglish fattade det slutgiltiga beslutet att lämna klubben och när den andra omspelsmatchen sparkade igång var han inte längre Liverpoolmanager.
”Jag insåg den kvällen att jag måste gå. Efter att vi tagit ledningen för fjärde gången stod jag nere vid sidlinjen och visste att jag var tvungen att göra en ändring för att täta till bakåt.
Jag kunde se vad som behövde göras, och vad som skulle hända om jag inte gjorde det, men ändå agerade jag inte. Det var i det ögonblicket jag förstod.”
Startelva
Pepe Reina och Alexander Doni är avstängda, så Brad Jones fortsätter i mål eller så ställs hemkallade Peter Gulacsi mellan stolparna. Ingen av dem kan sägas ha mycket matchträning i Liverpool, men Jones har mer erfarenhet och Gulacsi har inte spelat en match sedan nyårsafton så det lutar åt Jones.
Daniel Agger spelade 40 minuter och gav inga tecken (till skillnad från Glen Johnson) på att han inte skulle vara helt återställd och redo för en startplats, något som innebär en stor förstärkning och skillnaden mellan att hålla Liverpool och Everton som jämbördiga till att förskjuta fördelen åt rött håll. För det första är Agger i min mening den bäste läsaren av spelet, har det bästa tillslaget och den bästa bollbehandlingen i de bakre leden och då räknar jag in målvakt, backlinje och Jay Spearing. Han har också en naturlig pondus kombinerat med ett lugn och förutom att bidra med dessa individuella kvaliteter innebär hans comeback att resten av defensiven också faller på plats. Martin Skrtel lyfter ett snäpp med Agger bredvid sig och José Enriques formdipp kan säkert delvis tillskrivas frånvaron av Agger.
Johnson var inte hundra senast, men det var hans första match efter längre skadefrånvaro samt på fel kant och sett till hur svag Jon Flanagan (som hade en passningsprocent på 60 % innan han togs av mot Blackburn) varit i de två senaste matcherna tror jag inte Dalglish vågar ställa Flanagan mot Leighton Banes ruscher på vänsterkanten. Martin Kelly har inte spelat efter skadan och bör därför ligga efter Johnson i turordningen även om också Kelly har blivit friskanmäld till på lördag.
Utan Lucas Leiva och Charlie Adam på mittfältet ser jag Jay Spearing och Steven Gerrard som självskrivna. Om resonemangen kring den ordinarie backlinjen stämmer kommer Spearing att få en annan trygghet bakom sig och kan då lättare ta en högre position i planen och hjälpa till att minska avståndet framåt. Everton kommer säkert att ställa upp med ett tätbefolkat mittfält och Liverpool får se upp så att spelet inte strandar i en gröt framför egen backlinje.
Luis Suarez går garanterat in i startelvan och jag undrar om inte även Dirk Kuyt som vilade helt senast också startar. Stewart Downing var inte ens uttagen i truppen och trots 2 mål av Maxi Rodriguez lutar det åt att Downing återtar platsen på vänstermittfältet.
Dalglish kan väl inte gärna hålla Carroll borta från startelvan baserat på Liverpools resultat när han har startat och att han avgjorde på stopptid senast?
Det som talar emot nedanstående startelva är att den kan bedömas som alltför offensiv. De förändringar som ligger närmast till hands är att Jordan Henderson startar i stället för Kuyt eller att Carroll bänkas och att ytterligare en mittfältare ansluter.
Källor: itv.com, wikipedia.org, BBC Sport, liverpoolfc.tv
