Lagbanner
Krönika: Magister Grafström om taktisk disposition

Krönika: Magister Grafström om taktisk disposition

Kenny Dalglish valde att förändra försvarslinjen, och därmed hela laguppställningen, i gårdagens match mot Stoke. Helt upp åt väggarna knasigt eller har vi sett det förut? Magister Grafström funderar.

I fjol fick vi faktiskt se Liverpool mönstra en del intressanta formationer, bland annat betraktar många trebackslinjen mot Chelsea som ett genidrag. Trots detta var det nog en och annan som höjde på ögonbrynen när gårdagens laguppställning tillkännagavs. Daniel Agger saknades, men det har luttrade Liverpoolsupportrar vant sig vid att dansken inte alltid kan spela (även om vi faktiskt sett en helare dansk än någonsin tidigare den här säsongen). Om det var avsaknaden av Agger eller ett taktiskt motdrag för att anpassa sig till gårdagens motståndare som föranledde Kenny Dalglish att ändra uppställningen den här gången är dock intressant att resonera kring.
 
En sak är i alla fall klar, och det är att Agger är Liverpools bästa mittback. Visserligen har Martin Skrtel haft en fantastisk utvecklingskurva sedan Dalglish och Steven Clarke anslöt för ett år sedan, och Jamie Carragher har flera gånger om skrivit in sig i klubbens gedigna historieböcker. Agger är dock den klart bästa spelaren av de tre, och nog kan det på sätt och vis betraktas som ett rejält svaghetstecken att när dansken kliver av måste BÅDE Carragher och Sebastian Coates komma in…
 
Nu finns det dock en del som talar för att Dalglish helt enkelt plockade fram en idé från i fjol. Laguppställningen mot Stoke på Anfield i fjol, matchen som kanske flest personer kommer ihåg för att det var Luis Suarez debut (som han dessutom gjorde mål i, även om det går att diskutera huruvida det var självmål eller inte), liknade gårdagens på flera sätt.
 
Då spelade vi också med en trebackslinje (Agger, Kyrgiakos och Skrtel), vi spelade med två ytterbackar som hade högre utgångspositioner (Johnson och Kelly, den förste till vänster), vi hade fyra centrala spelare (Aurelio, Lucas, Gerrard och Meireles) och en ensam anfallare (Kuyt).
 
På ett år har så pass mycket hänt i Liverpools trupp att blott fyra utespelare som då startade matchen också gjorde det i går (Skrtel, Johnson, Gerrard och Kuyt). Av dessa fyra hade alla utom Steven Gerrard exakt samma taktiska grunduppdrag (även om Johnson spelade på andra kanten i går). Då resulterade det i seger, 2-0. I går blev det en frustrerande dag med noll mål framåt och bakåt.
 
Visst har Liverpool gjort framsteg sedan dess, i förra årets match inledde Stoke bäst och det var inte förrän efter en sisådär 20 minuter som Liverpool på allvar faktiskt kom in i matchen. I går försökte knappt Stoke anfalla. Truppen har också utvecklats, i fjol spelade vi med en vänsterback på centralt mittfält och en högerback till vänster, i går hade alla spelare utom Stewart Downing en position som de på det stora hela är bekväma med att spela i.
 
Hur kunde vi då vinna i fjol och bara få en poäng efter en tämligen händelsefattig tillställning i går? Först och främst skall det kanske sägas att fotbollens vägar äro outgrundliga, men även gårdagens resultat kan tillskrivas att Liverpool är klart bättre än i fjol. Förra året reste Stoke till Anfield (de hade även då vunnit hemmamatchen under hösten mot Liverpool) med en inställning som sade ”vi skall försöka sno med oss alla poängen, vi åker till Anfield för att försöka vinna”. I går var det snarare ett lag som på förhand konstaterat att ”ett kryss är ett mycket bra resultat för oss, vi slår vakt om vad vi har när matchen börjar och om ödet vill så väl får vi en gratismöjlighet att få med oss något mer”. Stokes inställning är ett tecken på att Liverpool gjort framsteg.
 
Vi skall dock inte bara försöka lyfta fram positiva saker ur gårdagens match. Visst, fjolårets uppställning fungerade väldigt bra och gav till slut en seger med 2-0. Att bara kopiera denna behöver inte fungera, men framför allt var det fel spelare på fel positioner sett till uppställningens taktiska disposition.
 
I fjol hade Liverpool Gerrard och Raul Meireles som offensiva mittfältare. Båda är vana vid rollen som central mittfältare och Gerrards betydelse för Liverpools offensiva spel behöver jag knappast utveckla vidare. Meireles styrka, och något vi saknat sedan han försvann, var de kloka förflyttningarna portugisen stod för när han inte hade bollen. Meireles öppnade upp ytor för andra, var ofta spelbar och när han fick bollen var han tillräckligt tekniskt skicklig för att göra något vettigt med den. Dessutom var både Gerrard och Meireles (framför allt portugisen) ofta redo att ta löpningen in i straffområdet.
 
I går spelade Downing och Jordan Henderson i samma roller, och de lyckades inte alls åstadkomma samma saker. Downing var direkt blek och vilsen som en central figur, och det var inte förrän han själv sökte positioner ute på kanterna som han klarade av att bidra positivt till Liverpools spel. Henderson har potential att bli en bra spelare för Liverpool, men än så länge händer det för lite på den sista tredjedelen för att han skall fungera i gårdagens spelsystem.
 
Tillsammans med Dirk Kuyt är det de centralt offensiva mittfältarna som måste lyckas för att åstadkomma ett offensivt fungerande spel (som inte bara har bollen på offensiv planhalva utan som också ser till att det blir faktiska målchanser) med gårdagens uppställning. Då Kuyt är väldigt aktiv i spelet betyder det att ansvaret på mittfältarna ökar ännu mer, och då dessa spelare inte alls klarade av att leverera vad som krävdes haltade Liverpools spel betänkligt.
 
Här bör vi lasta Dalglish och Clarke. Varför beordrades inte Gerrard upp i en av de två rollerna som offensiv mittfältare? Varken Downing eller Henderson klarade av att göra det som krävdes av dem. Varför fick Downing över huvud taget spela i en roll som så tydligt inte är anpassad till vad han har gjort tidigare i karriären? Varför fortsatte man spela med tre centrala försvarare trots att det redan efter tjugo minuter stod tämligen klart att Stoke inte skulle belasta Liverpools försvar särskilt mycket. Visst, Peter Crouch är en vass huvudspelare, men det betyder inte att det behövs tre centrala försvarare för att hantera honom…
 
I går saknades Suarez extra mycket, det är en av få spelare i dagens Liverpool som har förmågan att på egen hand göra det oväntade och skapa en farlighet mot ett väl samlat försvar. Detta måste Dalglish vara medveten om, och välja att mönstra ett lag som är kapabla att hantera ett försvarande Stoke. Om inte från start, så genom att förändra den taktiska dispositionen under matchens gång. Så blev det inte i går, och därför fick vi se en intetsägande och mållös match som gav det sjunde krysset på elva hemmamatcher i ligan.

Björn Grafström2012-01-15 14:08:03
Author

Fler artiklar om Liverpool