Krönika: Michael Owen – Den förlorade legenden
Ungdomskärleken Michael Owen hamnade på äldre dagar på Manchester Uniteds avbytarbänk. Detta är en snabb återblick på spelaren som först brände upp och sedan sprängde bort möjligheten att bli en av våra största legender genom alla tider.
Den magnifike 18-åringen tar emot en passning från David Beckham och springer ifrån alla förvirrade sydamerikaner som i jämförelse med den illersinnade engelsmannen framstår som de spenderat föregående kväll med argentinska viner, vackra damer och blodig oxfilé. Omtöcknande och pömsiga, med andra ord. Till slut sparkar han in bollen i mål. Likt en gepard som fäller sitt byte: en rusch, ett språng och sedan är det klart. Inte mer med det. Det är så enkelt. Så elegant. Så smidigt och kliniskt utfört att det knappt är dramatiskt, tvärtom nästan ett naturligt och fridfullt skeende, trots att det samtidigt är en kamp om liv och död (eller en åttondelsfinal i VM, nåja, glöm det jag sa om ”knappt dramatiskt”).
Den magnifike 18-åringen, den kliniske geparden eller vad man helst vill kalla honom, är såklart Michael Owen och det mål jag pratar om är givetvis det mot Argentina i fotbolls-VM 1998, en åttondelsfinal som Argentina till slut vann på straffar. Det målet är ett av mina första minnen av Owen. Jag var en tämligen klubblagsneutral 8-åring som likt många andra 8-åringar (kan jag tro) blev hänförd av denne unge fantast. Det trixades inte lika ”flamboyantskt”, om jag får lov att briljera med min svengelska, som det gjordes i exempelvis det brasilianska laget, men Owen skapade en flärdfri elegans i att bara ta bollen och springa in med den i mål, raka spåret, och det fascinerade mig. Owen väckte i sin tur mitt intresse för klubben Liverpool, och min 8-åriga intuition vittrade väldigt snart en äkthet, en genuin känsla av lojalitet och stolthet som genomsyrar atmosfären runt Anfield och omsluter en innanför Shankly Gates. Även om jag inte förstod det då, så är jag idag medveten om att denna känsla sammanfattas med de fyra bokstäverna Y, N, W och A. Det tog inte lång tid innan mitt intresse för klubben blev större än mitt intresse för Owen, och jag vet att jag i vilket fall hade funnit Liverpool FC på ett eller annat sätt till slut, men Owen skyndade på och förenklade processen. Lika karaktäristiskt som han gjorde sina mål.
Owen fick sitt internationella genombrott i och med nyss nämnda VM-turnering. I klubben frälste han oss gång på gång med ruscher och avslut i världsklass, med mästerligt effektivitet. Han fick The Kop att skråla, sjunga, skåla och fascineras i euforisk extas. Han var värd att älska och han var älskad, i alla fall av mig. Han levererade 118 mål i den röda tröjan och vann det prestigefyllda priset Ballon d´Or, 2001. Världens bäste kom från vår egen akademi (!) och det kändes som en legend inte bara var född utan även krönt.
Owen flyttade så småningom till Spanien och vår fantastiska trio från akademin reducerades till en duo. Hade trion förblivit intakt hade vi kanske, under åren som följde, tagit den titel vi varit utan sedan det år då jag föddes, vem vet? Flytten till Madrid känns som en betungande förlust framför allt för Owen själv och hans karriär blev aldrig speciellt imponerande efter detta. Men ibland kan jag inte sluta gräma mig över vår förlust. En förlust som bestod av en, vid den tidpunkten, levande och levererande legend. En framtida fanbärare likt Gerrard och Carragher. Historien om Owen kan väldigt klyschigt (men ändock så träffande) beskrivas som en gammal ungdomskärlek man inte längre har några känslor för. Under lite andra omständigheter, med några andra beslut tagna och lite andra tillfälligheter inträffade så hade man gift sig, skaffat barn och Volvo och varit lyckligt förälskad. Ibland kan man våndas lite över att det inte blev så. Ibland hamnar man i någon slags frustrerad trans när man tänker på hur det hela slutade, men så kommer man tillbaks till verkligheten och inser att det inte finns någon anledning att åma sig. Man får minnas de fina ögonblicken man hade med sin gamla kärlek och försöka att inte tänka för mycket på vad som sedan hände och varför det hände. Owens vändning i FA-cup finalen mot Arsenal 2001 är ett sådant ögonblick.
Jag tycker Owen förtjänar ett visst erkännande för allt han gjorde när han väl var här, ett erkännande han kanske inte alltid har fått på grund av hans agerande i karriären. Men han kommer aldrig att ses som den legend han hade chansen att bli. Jag kommer inte komma ihåg honom på samma sätt som jag kommer minnas Steven Gerrard och Jamie Carragher. Dessa spelare kommer man minnas med samma respekt och rent av majestätiska vördnad som visades under Sami Hyypiäs avtackning efter hans sista hemmamatch. Det är dessa spelare som personifierar lojaliteten och stoltheten i ”YNWA”. De är legender i Liverpool FC. Owen däremot, han blev en avdankad medelmåtta på bänken hos ärkerivalen i Manchester. Det är på något sätt så sorgligt, tragiskt och fel det kan bli när man tänker tillbaka på vår egen unga och en gång så vältämjda gepard.
I och med dessa ord, minnen och reflektioner har jag nu presenterat mig som ny medlem på Liverpoolredaktionen och jag kommer skriva kontinuerligt under säsongen. Jag önskar alla oss fans lycka till denna säsong och håller tummarna för att Brendan Rodgers får ordning på allt! Kanske föds det en ny, framtida legend denna säsong?
