Krönika: Mikrofonkåt
Oj, oj, oj, det här är det värsta jag sett! Titta här, titta där, titta här, titta där, JA, Nej, JO! Han kunde inte ha gjort det bättre. Vakna Sverige, det här är en krönika! Mattias Herner har sedan länge tröttnat på när toastmastern tar över bröllopet och undrar varför Hamlets slutord inte får fungera som ledsagare.
Jag är en enkel man. Min butler skall heta James, min Ford Mustang -67:a ska vara gräddvit och min Chateau Mouton-Rothschild Jeroboam -45:a ska hålla 18,2 grader. Jag ser folks dåliga periferiseende som ett av samhällets stora gissel, jag avskyr innerligt blåst och cigarettrök, jag tycker att gryningspyromanen är det vackraste av myntade kvällstidningsord och jag kan finna en nästan oanständig visuospatial tillfredställelse i en lyckad flyttpackning. Jag föraktar mänskligheten minst en gång i veckan, jag förundras över den inergonomiska lutningen på märkpennors stift, jag finner Måns Zelmerlövs rikssvensk-R högst obehagliga, jag har ägt fler skivspelare än vad jag har haft jobb och jag vidhåller hårdnackat att om man inte sysslar med dragracing bör man till varje pris undvika uttrycket ”kör så det ryker”.
Jag är en enkel man – men ibland blir jag irriterad.
Teoretiserande terror
För att riktigt förstå vilken absurd företeelse det är vi snart ska dissekera ber jag er först följa med in till studio 13 för en sändning från Berlinsymfonikernas säsongspremiär och våra ciceroner är Glens och Jasse.
- Så, vad tror du om föreställningen i kväll, det ska bli intressant att se vad den nye dirigenten åstadkommit.
- Ja, samtidigt ser man inte alltid en ny-dirigent-effekt eftersom det trots allt är musikerna som är de som ska leverera. Men jag tror mycket på förstaviolinisten man värvade från New York-filharmonierna och förstärkning bland bleckblåset i år. Det känns som att man har arbetat med att försöka bredda ljudbilden efter att ha jobbat väldigt centralt i fjol, men samtidigt brukar man spela mycket på säkerhet så här i början av säsongen.
- Oj, de har redan börjat, vi missade visst starten, då ska vi se. En liten trevande adagio med mycket aktivitet hos klarinetterna och flöjterna, en överflyttning till hornen och så, oj, oj, oj, såg du det där?
- Nej, vad då.
- Vi får se på reprisen, men jag är rätt säker på att tredjefagotten just gjorde en regelvidrig intervallförflyttning till septimaackordet.
- Ja, den lilla tersen dundrade onekligen rakt in i den förminskade kvinten, men sådant där låter alltid värre på reprisen än det egentligen är.
- Så här tio minuter in tycker jag att det är bra fart och spelet böljar fram och tillbaka, kanske har man inte utnyttjat solona så bra som man skulle kunna.
- Nej, solon har blivit allt viktigare i dagens orkestrar och är något som man tycker att de borde kunna öva mer på.
- Jag såg dem som du vet på försäsongen i Amsterdam och måste erkänna att de fortfarande har problem med positionerna, stundtals tappar tempot i spelet och jag är inte säker på att man skulle satsat på pukslagaren.
- Puka eller inte puka är förstås en vattendelare, men det är viktigt att kunna slänga in lite överraskningar om spelet går i stå.
..............och där lämnar vi studio 13................
Den gliiiiiider in i mål
I tidernas begynnelse transporterades en kommentators ljudspår jämte gryniga svartvita bilder över kontinenterna utan större tankar på evig ära och berömmelse eller att man skulle utgöra en essentiell del av inramningen. Man återgav vad som hände och i stundens hetta kunde det hända att den som kommenterade bjöd på spontan äkta inlevelse.
Spola fram ett par decennier och situationen är en helt annan. I dag måste man skapa sig en identitet som kommentator, lägga sig an med en profil och gå – helst högljutt storma – genom rutan. Någon minut efter att en match är över finns de avgörande sekvenserna på YouTube, hela matchen på mer eller mindre illegala nedladdningssajter och någon månad senare kommer säsongs-dvd:n ut och inte kan du som kommentator missa den chansen. Eller?
Denna självpåtagna bästa biroll och detta alltför uttalade bejakande av den samma gör att man inte längre bara kan tala om Blackburn-Arsenal eller Italien-Uruguay utan att den kommentatorsmässiga ljudkulissen utgör en sådan påtaglig del att många supportrar ser frågan "vem är det som kommenterar?" som lika berättigad som "vem är det som dömer?" eller "blir mittfältare X spelklar?" för matchens totalupplevelse.
Man måste ha rätt att bli upphetsad
Var plåga har sitt skrik för sig, men hälsan tiger still – Erik Gustaf Geijer
En del matcher glöms lika lätt som en medelålders managementkonsults spårvagnsavstigning vid Gamlestadstorget, men de andra kommer att vevas i vinjetter, säsongssammanfattningar, krönikor och kollage. Denna medvetenhet har spridit en smitta som kan märkas på nästan alla med en match framför näsan och en mikrofon under den samma, och framgår pinsamt tydligt hos ett flertal.
Tänk om anfallet som just nu förflyter framför dig leder till målet som avgör grupp A som leder till att lag L inte behöver möta lag K så att lag L når åttondelsfinal och slipper möte lag M. Då kan du ju inte sitta här och i lagom ton beskriva förloppet. NEJ, DU MÅSTE UPP PÅ TÅRNA OCH LÅTA SOM ATT DU TÖMMER SAMTLIGA KROPPSÖPPNINGAR. SAMTIDIGT. Och så grädde och moms på det.
Men vartenda handbollsmål är inte Björn Jilséns slutsekundskvittering mot Spanien i OS 1984 och vartenda fotbollsanfall leder inte fram till Zinedine Zidanes volleymål mot Bayer Leverkusen i en Champions Leaguefinal. Lika lite är varenda minut, sekund, nedslag, upphopp, omspringning, meter och centimeter avgörande eller ens uppseendeväckande. Och om de verkligen är uppseendeväckande – måste det då påpekas?
När varenda förstärkare står på tio och alla spelar max och vrålar konstant missar man en av världens viktigaste komponenter – dynamiken. För hur ska jag längre kunna skilja en pur och äkta glädje från ett intränat crescendo och fejkad sprucken röst?
Quiet är kanske inte the new loud, men ett mer nyansrikt angreppssätt vore att efterlysa. Det räcker dock tyvärr inte, för kvar återfinns det fundamentala felet som så totalt genomsyrar all rapportering från sportens arenor, nämligen att stora händelser måste åtföljas av stora ord när inget kunde vara mer fel.
Den talande tystnaden
”När små tulpaner i mossa, rodna och blossa, krävs inga stora ord” - Galenskaparna
Tystnad är inte bara det mest fulländade uttrycket för förakt, nödvändig att bryta för att komma tillrätta med orättvisor och självvald en utrotningshotad lyx, utan kan drabba med en fruktansvärd kraft. Tystnaden av barnfötter som aldrig mer kommer att tassa ner för trappan, tystnaden från bygdens sista nedlagda fabrik, utfrysningstystnaden från att aldrig höra ett hej eller det korta ögonblicket av andhämtning efter att en bomb exploderat. Den som aldrig har förstått vikten av tystnad borde egentligen aldrig få yttra sig.
Det verkar finnas en rädsla att inte låta de rörliga bilderna och åskådarljuden i sig bära upp utsändningen utan att fantastiska idrottsprestationer på något sätt måste skrivas i ansiktet på alla tittare för att verkligen bli fantastiska. Ju viktigare insats på planen, banan eller i gropen, desto större utrymme för kommentatorn.
Behöver vi på allvar höra att Usain Bolt som ledde efter 20 och 30 och 40 meter fortfarande leder efter 70 meter och har drygat ut med någon meter och om jag inte har förstått storheten med att distansera tvåan i ett 200-meterslopp med 62 hundradelar trots att denne sprang på 19,81 lär jag knappast göra det av en svettskrikande och dreglande malande mikrofonmalaj.
Om jag skulle få för mig att kolla på cricket hade jag tacksamt omfamnat ett ljudspår som klargjorde reglerna (finns det några, är det någon som förstår dem?) och hade jag knäppt på British Open hade jag inte mått illa av en anekdot om Tom Morris Jr och Sr:s öden eller fått förklarat för mig hur Darren Clarkes byte av material i träettan påverkat hans spel. Lika gärna hade stadsutbyggnadsproblematiken som stört uppladdningen till ett bottenmöte i den bulgariska andradivisionen varit av intresse i händelse av att jag skulle se den matchen.
Så även jag kan uppskatta en påläst kommentator och initierade fakta, men det finns en väsentlig skillnad. Jag vill inte att någon talar om vad som sker framför mina ögon, utan i händelse av att någon ska öppna truten måste syftet vara att behandla orsaken, anledningen och bakgrunden till samt följderna av detta.
Att välja bort är också ett val
”Allt som återstår – tystnad” – Den döende Hamlets slutord
Någonstans här landar vi i vad som förmodligen är det största problemet av alla, nämligen att det här borde vara en icke-fråga. De som vill ha ett behagligt smatter eller bisittande tjatter ska kunna få det och de som utgör noviser för den bevittnade sporten ska kunna ledsagas av initierade upplysningar och bakgrundsinformation. Men de som inte vill ha något av detta ska inte behöva uthärda det och varför går det då inte att välja?
Vi har skickat folk till månen, vi har kartlagt det mänskliga genomet och vi har skapat deodoranter som åtminstone räcker fram till lunch. Men det går år 2012 fortfarande inte att välja endast ljudspåret från läktaren och planen utan kommentatorer. Jag vägrar låta mig övertygas om att detta skulle ligga bortom dagens tekniska horisont, så vilken kanal blir först med att våga?
Så släpp micken och kom in i matchen!
