Krönika: Vad har vi förlorat?
Magister Grafström fruktar för Liverpools framtid. Vilken riktning väntar nu, och är vi medvetna om vad vi har förlorat?
Liverpool har avverkat sin tredje manager på lika många år. Vad som förut var kontinuitet verkar numera luta åt vad som är ”grej of the day”.
Den 16 maj 2012 valde alltså Liverpools ägare Fenway Sports Group, med John W Henry i spetsen, att göra sig av med Kenny Dalglish som manager. En klubb som tidigare inte sparkade sina managrar har nu gjort detta två gånger på kort tid (Roy Hodgson i januari 2011, Dalglish i maj 2012). Visserligen går det att ifrågasätta hur gemensamt beslutet att gå skilda vägar med någon av de som haft det yttersta fotbollsansvaret sedan Dalglish lämnade förra gången, och då måste vi backa bandet till 21 februari 1991. Den gången lät det så här från Dalglish:
”Det här är första gången jag väljer vad som är bäst för Kenny Dalglish före vad som är bäst för Liverpool FC.”
Nu har Fenway Sports Group valt att bestämma vad som är bäst för Liverpool FC. Oavsett om vi tycker att årets prestationer på fotbollsplanen, hanterandet av Suarezaffären eller värvningarna är helt rätt eller uppåt väggarna fel så är det topparna i ett amerikanskt företag som har fattat ett beslut att göra sig av med klubbens kanske största ikon. Ägare som har noll kontakt med den dagliga skötseln av Liverpool, utan en egen man på plats och utan någon som helst förståelse för fotboll i allmänhet, och Liverpool FC i synnerhet. Det är samma människor, fortfarande utan kunskaper om fotboll och Liverpool FC, som skall bestämma vem som nu skall ta över. Är det bara jag som upplever det som djupt problematiskt och inte så lite obehagligt?
Oavsett om man tycker att Dalglish förtjänade minst en säsong till för att försöka rätta till de misstag och problem som många av oss upplevt under den här säsongen så kan vi inte frångå att Liverpool nu har förlorat en del av sin själ. Frågan är hur stor bit, och hur stor bit av själen fanns egentligen kvar redan innan Dalglish fick uppdraget att rädda vad som räddas kunde efter den bedrövliga perioden med Roy Hodgson? Att leverera fina resultat på fotbollsplanen under de omständigheter som Liverpool har gått igenom sedan 2007 är egentligen fantastiska bedrifter, och all heder åt Rafael Benítez som trots dessa svårigheter tog laget till en andraplats 2009.
Fasaden rämnade dock sommaren 2009, och Liverpool var nära att gå under innan Fenway Sports Group (då New England Sports Ventures) räddade klubben hösten 2010. Det var dock en otroligt splittrad klubb, med alldeles för många viljor och inkompetenta människor som hade viktiga positioner som under Hodgson alltså parkerade strax ovanför nedflyttningsstrecket. Dalglish kom in och enade klubben januari 2012, och kanske var det bara i kraft av att vara den han är, så lyckades han också föra tillbaka själen i Liverpool FC. Om Fenway Sports Group lyckades kurera de fysiska skadorna Liverpool drabbats av under flera år av misskötsel var det Dalglish som botade de mentala problemen. Detta kommer att vara hans främsta gärning under denna korta andra period som manager för Liverpool FC.
Fenway Sports Group står nu inför en otroligt stor utmaning. Den utrensning de startade med Damien Comolli har bara fortsatt, och nu finns det i princip ingen viktig person kvar, på gränsen till att det skojas om att även damen som brygger te på träningsanläggningen också skall ha fått sparken. Uppdraget är inte bara att fylla de positioner som just nu står tomma, utan också att fylla hålet efter vad som har försvunnit i form av mervärde. Liverpools själ, ”The Liverpool Way”, kalla det vad ni vill. Inga sådana fundament finns längre kvar.
Nu krävs någonting nytt, och det kanske är talande att den enda person med någon form av ansvar på toppnivå som lyckats överleva Fenway Sports Groups avhyvling är Ian Ayre. En ekonom vars främsta uppgift är att utveckla varumärket Liverpool FC. Det vill säga se till att klubben kan dra in så mycket pengar som det bara går. Det är kanske därför som en seger i Carling Cup och en finalplats i FA-cupen inte kan rädda Dalglish säsong och jobb, för rent ekonomiskt är det inte värt någonting i jämförelse med att nå Champions League. Det kräver som bekant att du kommer minst fyra, kanske till och med trea, i Premier League. Ekonomiskt är det alltså bättre att komma trea och inte vinna någonting år ut och år in. Ut med det gamla (”Liverpool FC existerar för att vinna titlar” – Bill Shankly), in med det nya (Liverpool är ett företag som skall generera vinst och det kräver ständig medverkan i Champions League).
Vi är med andra ord på väg att bli en klubb i mängden. Ett Aston Villa, ett Newcastle, eller annat valfritt lag som har en fin historia, trogen supporterskara och som utgör en beståndsdel av det som är Premier League och engelsk fotboll. Vi var något mer än så. En klubb som stod upp för våra egna, en klubb som höll en enad front utåt, en klubb som hanterade allting internt. En klubb du var stolt över att stödja, oavsett om de vann titlar eller inte för att vara Liverpoolsupporter stod för något mer. Utvecklingen kanske har sprungit ifrån ett sådant beteende, men jag fruktar att med Dalglish försvinnande riskerar klubben och dess värden jag kommit att älska att förvandlas till någonting annat. I värsta fall har vi blivit en klubb i mängden. En klubb där en del av de egna supportrarna är tacksamma och nästan glada över att King Kenny Dalglish, klubbens kanske bästa spelare genom tiderna, som totalt vann 32 titlar med klubben som spelare och manager, tvingas bort. Tvingas att vandra ensam. Det gör inte så lite ont i hjärtat.
Vad väntar nu? Jag har ingen aning, men besluten som Fenway Sports Group nu skall fatta är av oerhörd betydelse och felmarginalen är minimal. Och de är fortfarande placerade i en annan världsdel, utan kunskaper om fotboll i allmänhet och Liverpool i synnerhet. När jag tänker på det gör det också ont i hjärtat.
