Krönika: Varför Kenny Dalglish är rätt man för Liverpool
Tränaren är alltid ett diskussionsämne och mycket har hänt i klubben sedan Kenny Dalglish valde att återvända som tränare och sedan Roy Hodgson hade ansvar för laguttagningen. Den här gången var Kenny Dalglish rätt man på rätt plats.
Tid. Tiden kommer alltid att vara med oss eller mot oss beroende på hur vi väljer att se det. När det kommer till oss själva har vi ofta en förmåga att komma ihåg de där gångerna när vi inte riktigt nådde ända fram, när vi hade chansen och kanske inte riktigt tog den. Många ljusa minnen finns där men strax norr om pannloben finns där lika många tydliga bilder av snöpliga förluster eller missade möjligheter i livet.
När det kommer till idrott och de där lagen som gör att pulsen tar sig upp lite extra när domaren blåser, det där laget som vi letar efter först när morgontidningen har landat på dörrmatten en söndagsmorgon i oktober som vädergudarna verkar ha gett upp redan innan solen någonstans där långt bakom molnen letade sig över horisonten. Nu minns vi helt plötsligt nästan bara segrar, de där matcherna som slutade i eufori och som dessutom någonstans halvvägs in i desamma verkade förlorade. Hade inte Vladimir Smicer tagit det där skottet från alldeles för långt håll onsdagen den 25:e maj 2005 och vräkt in bollen i ena gaveln i Champions Leaguefinalen och varit delaktig i en av, för en Liverpoolsupporter, de största matcherna i hela fotbollshistorien så hade han inte tagit upp mer än marginellt mer minne hos mig än säg Erik Meijer eller Henri Camara och deras minne vittrar sakta men säkert bort utan att de har gjort något större intryck i Livepools historia.
Det är lätt att komma ihåg Houllier för alla de titlar han vann med Liverpool i början av 2000-talet och att han hämtade bland andra Sami Hypiaa. Faktumet att Liverpool slet med att få ihop anfallsspelet trots spetsar som Michael Owen, strax efter det att han rundat hela Argentina i en åttondelsfinal i VM, och mannen som av många anses vara den mest naturliga avslutaren bördig ur engelsk jord nämligen Robbie Fowler har inte givit ett lika starkt avtryck i minnet. Målvaktsproblemen följde fransmannen och hela säsonger tillbringades med ständiga ångestattacker när bollar singlade in mot Liverpools straffområde. Houllier stannade några säsonger och han fick göra det för att han förstod vad Liverpool FC handlar om och vad som är klubbens själ. Han moderniserade den utan att försöka ta Liverpool ur den.
Till slut gick det i stå totalt och Rafael Benitez tog över.
Benitez kommer för alltid att vara hyllad efter den magiska kvällen i Istanbul och den fantastiska våren 2009 och framförallt för att han tog hela Liverpool till sig. Spanjoren lämnade inget åt slumpen och vigde sina år i staden att förstå vad klubben betydde för staden och vilka fundament de båda vilar på. Han var en folkets man som förstod The Liverpool Way, han var en värdig fanbärare för Liverpool FC.
Tiden tar med sig de minnena bort att Liverpool även under hans ledning hade det svårt med spelet under långa perioder och innan Fernando Torres landade var målskyttet ett ständigt aber. Även efter det hängde mycket på att Gerrard hittade den blonde spanjoren med de rätta bollarna. De spelare som var utanför startelvan var nästan konstant missnöjda och var ständigt på väg bort, bredden i truppen påverkades och när dessutom ägarkonstellationen inte var den ultimata och media ifrågasatte Benitez så såg vi även en annan sida. Just där och just då när Rafael Benitez lämnade Liverpool så var det många som sörjde men där var också många som ansåg att det var det enda möjliga för att Liverpool skulle kunna gå vidare och börja utmana om titlar igen.
Näste man in blev Roy Hodgson och hans tid i klubben blev väldigt kort mycket på grund av att han inte anammade The Liverpool Way, helt plötsligt såg vi inte ett lag i rött som var beredda att ta spelet till motståndarens planhalva och som ville vinna matcher genom att spela bättre, vara bättre och definitivt inte genom att spela som The Liverpool Way förespråkar.
Åren hade gått sedan den senaste finalen, i en relativt smal trupp fanns där bland annat en dansk mittfältare med enda egenskap att avstyra motståndaranfall och en grekisk mittback som med största sannolikhet hade gjord ett gediget jobb i lag med en annan inställning som vi kan kalla Stoke eller West Bromwich för att de heter just så. De senaste ägarna hade i det närmaste skapat en direkt ekonomisk härdsmälta i klubben och det såg ett tag nästan ut som om klubben höll på att ta rygg på Leeds. Nya ägare hade tagit över och nu behövdes det verkligen en man som kunde ta klubben tillbaka på rätt spår igen, en man som hade kraft, passion och kunskap att få klubben att hitta sin identitet igen, en man som kunde gjuta mod och tro i supportrar och spelare igen, en man som kunde få alla att börja drömma igen för utan drömmar går det aldrig att ta sig förbi trädtopparna och nå ändå upp till stjärnorna.
De nya ägarna insåg allt detta, de insåg att där fanns en man i närheten av klubben som var svaret på allt detta och de visste vad hans namn var
Kenny Dalglish
Det vände inte omedelbart men sakta och säkert började tecknen ramla in att klubben i hans famn började bli allt friskare, spelet var friare och spelarna visade en större spontanitet där ute mellan strecken. Fortsättningen den här säsongen har visat att vi inte är kvar på 70-talet där nykomlingar vinner ligan och den har samtidigt visat att Liverpool har en identitet och tanke med sitt spel igen. Champions League ser allt mer avlägset ut den här säsongen men där är samtidigt många som tror och är övertygade om att det finns en framtid för klubben i den finaste av turneringar igen.
Det tydligaste tecknet av alla på just utveckling är att prisskåpet äntligen öppnades igen och ett av fundamenten i The Liverpool Way, nämligen titlar, var ett faktum igen. Det var inte den mest prestigefyllda av titlar men vinnare vinner och detta vet Kenny som gör helt rätt i att påpeka just detta. Han är fullt medveten om vad Liverpool handlar om och att det är viktigt att spelarna känner att de är delaktiga i detta. Sedan Kenny tog över är det en större harmoni i truppen och citaten från de som inte spelar regelbundet om att de måste lämna klubben har i det närmaste upphört.
Liverpool har på ett år utvecklat ett eget offensivt spel igen som inte går ut på att lyfta bollen sextio meter framåt, jag är väl medveten om att det har gått i baklås då och då och sprungit rakt in i bakhåll i form att taktiker emellanåt.
Men
Det finns en tanke igen, en tanke om hur fotboll skall spelas och om hur motståndaren skall besegras genom att vara bättre och hela tiden vare ett steg före. Det finns en harmoni i klubben igen där det nu verkar som att alla som faktiskt är i klubben vill att det skall gå så bra som möjligt och där alla drar åt samma håll. Fotbollen har utvecklats de senaste femton åren och det är fullt möjligt att Kenny saknar några av de bitar och tankar som är spetskunskap i dagens fotboll och det är fullt möjligt att det fanns en handfull tränare därute som hade fått upp Liverpool på vägen igen när det såg som mörkast ut för drygt ett år sedan.
Men i en värld där allt blir mer och mer strömlinjeformat känns varje form av identitet som separerar fotbollsklubbar från andra som en frisk fläkt i en värld som blir allt mer korrumperad och nedsvärtad av tvivelaktiga ekonomiska sammankomster och det finns bara en man som kunde ta Liverpool upp på vägen som innebär att klubben behåller sin identitet, The Liverpool Way, igen.
Kenny Dalglish
