Gästkrönika: Martin Kelly – vad hände?
Den 24 maj 2009 spelade Sami Hyypiä sin sista match för Liverpool. Hur ersätter man en sådan ikon? Rafael Benítez tvivlade aldrig. Den grekiska halvguden Sotirios Kyrgiakos värvades för att bidra med sin erfarenhet, samtidigt som den spanska managern sneglade mot reservlaget. Där fanns en talang vid namn Martin Kelly som Benítez var nyfiken på.
Tonåren är en viktig tid i en fotbollsspelares karriär. Det är här du ska lämna barndomen för vuxenvärlden. Det är här du måste förvandla din talang till kvalitet. Åker du på en skada under din övergångsperiod är det kört. Då kan du lika gärna bli revisor istället. Lyckligtvis har Martin Kelly alltid haft en annan inställning. 2007 flyttades engelsmannen upp från akademin, trots att han nyligen hade missat omkring två års spel på grund av sina ryggproblem. Trots skadehistoriken lyckades Kelly slå sig in i reservernas startelva, där han hjälpte laget till ett ligaguld.
Efter guldet gick det spikrakt uppåt för den skadedrabbade ynglingen. Den kommande säsongen fick han sin efterlängtade debut i A-laget när han ersatte Jamie Carragher mot PSV i Champions League. Även om han inte utmärkte sig särskilt mycket i just den matchen utmärkte han sig desto mer i fortsättningen. Cirka tio månader senare fick Merseysidefödda Kelly göra sin första start i Liverpooltröjan, den här gången mot Lyon. 19-åriga Kelly, som självklart utgick skadad i andra halvlek, blev utan någon större konkurrens utsedd till matchens bästa spelare.
På det sättet fortsatte det i några år. Att som tonåring lyckas peta ut Glen Johnson på fel kant är en stor bedrift. Hur mycket den lugna och stabila Kelly än storspelade kvarstod ändå ett stort problem – han kunde bara dominera i ett par matcher innan han gång på gång gick sönder. Vi har sett det hos Fábio Aurélio. Vi har sett det hos Alberto Aquilani. En spelare som tillbringar så mycket tid vid sidlinjen får aldrig en rättvis chans att uppnå sin fulla potential. Att en så stor talang som Martin Kelly kan placeras i samma fack är ingenting annat än en mycket sorglig sanning.
Det är svårt att tro att Martin Kelly fyller 24 i vår. Inom något år måste han på allvar ha etablerat sig i Liverpooltruppen. Annars är det nog för sent. De flesta minns troligen hans senaste smäll, den mot Manchester United förra hösten. Alla kommer inte tillbaka från den typen av skada, särskilt inte när det – som i Kellys fall – är spelarens elfte skada på tre år. Samtidigt ska vi inte underskatta psykets roll i sportens värld. Våren 2012 förlorade Liverpool mot Arsenal. Vi har alla sett Robin van Persies osportsliga sida och inte många motståndare håller sig lugna när holländaren sätter igång. Kelly visade inte ett tecken på irritation i den matchen. Den trygga, mogna attityden är precis vad som utmärker Martin Kelly. Det är den som gör honom så beundransvärd, och som är idealisk för hans tuffa situation i dagsläget.
På lång sikt finns det förmodligen bara ett realistiskt alternativ för försvararen. Med tanke på att mittbackspositionen inte kräver lika många löpningar som ytterbackspositionen måste han gå tillbaka till sin ursprungsposition. Att springa på kanten för full kraft kommer inte att fungera i längden. Antagligen har även Kelly tänkt på detta, precis som klubbläkarna. För ett litet tag sedan berättade Liverpools Peter McDowall att Kelly nämnt sina förhoppningar om en framtid som mittback. Det skulle i så fall inte vara första gången Kelly smyger in en sådan kommentar i sina intervjuer. Med all sannolikhet har även Brendan Rodgers blivit upplyst om spelarens önskemål.
Vad som talar emot en plats som mittback är den löjligt stora konkurrensen i dagsläget. Daniel Agger, Martin Skrtel, Kolo Touré och Mamadou Sakho är egentligen alla bra nog att starta i ett topp fyra-lag. Fler mittbackar än så behövs inte i ett lag som inte spelar i Europa. Då är det förmodligen lättare att ännu en gång utmana skadedrabbade Johnson om högerbacksplatsen, även om formstarka Jon Flanagan numera erbjuder större konkurrens än tidigare även där.
Det pratas fortfarande mycket om Martin Kelly, vilket är förståeligt. Han har jämförts med Carragher, och samma förhoppningar finns nog fortfarande kvar hos många supportrar. I mina ögon borde han snarare jämföras med Jay Spearing. Visst har Kelly högre potential, men talangfulla ungdomar har en tendens att övervärderas alldeles för tidigt. En gång i tiden fanns det lika höga förhoppningar om Spearing. I dagsläget finns det alldeles för många "om" angående Kelly. Hans nästa steg är att bli skadefri. Därefter kan vi fokusera på en möjlig framtid för honom i klubben. För närvarande kan vi bara ge honom tid.
Oavsett om Kelly i framtiden bidrar med 10 matcher eller 300 matcher har de flesta supportrar nu hunnit se den talang som Benítez såg för många år sedan. Vad regelbunden speltid skulle kunna bidra med till försvararens utveckling förblir tyvärr en obesvarad fråga.
