Krönika: Äras den som äras bör
Sir Alex Ferguson tackar för sig och en era i Premier League är över. Magister Grafström kan inte annat än att dela ut det högsta betyget, och frågan är om någon kommer att kunna matcha skotten i Premier Leaguehistorien.
Nästa säsong kommer att vara en märklig historia. Det är förvisso varje säsong, men nästa säsong kommer vara den första i Premier Leagues historia som den värsta fienden inte längre leds av generalen Sir Alex Ferguson. Det går knappt att föreställa sig hur det kommer att kännas.
Då är vi ändå på ett farvatten vi trots allt varit med om förr, Ferguson har uttalat sig om att sluta en gång tidigare, 2001. Då hade vi inte ens haft tio säsonger av Premier League och han hade inte hunnit bli den ikon han är i dag. I Unitedkretsar var han givetvis det i samma ögonblick som han tog den första ligatiteln sedan Sundsvall brann, och visst var han oerhört stor efter trippeln 1999 men en ikon för hela ligan hade han inte hunnit bli. Kanske är det därför som det inte alls känns som samma sak nu som det var då.
För ingenting annat kan sägas, Ferguson är en ikon över hela Premier League. Hans facit talar för sig självt, och vill någon gräva ned sig i detaljer över skottens framgångar (rekommenderas för alla Liverpoolsupportrar med dragning åt självplågeri) går det att göra antingen hos våra kollegor på Unitedredaktionen eller på valfri annan plats på nätet. I korta ordalag har han vunnit något oerhört mycket. Det räcker så.
Någonting kommer att saknas inför matcherna mot United. Utspelen i media, den makt och det inflytande han har haft i fotbollförbundets korridorer och den där magiska förmågan att hela tiden förnya ett lag som varit på väg ned (”ned” i Uniteds fall har under Premier Leaguetiden varit att komma tvåa eller i allra värsta fall trea – bara det är ju helt sjukt imponerande). Jag kommer att sakna Fergusons intervju före ett möte med Liverpool, där han förklarat att det med största säkerhet inte blir någon match för (till exempel) Rio Ferdinand – vilket var den tydligaste indikatorn på att Ferdinand skulle starta matchen som gick att få.
Det är två saker som imponerat mest på mig. En av dem är kraften att göra ett flertal förändringar över tid, och hela tiden konstruera riktigt bra lag. Laget som 1996 vann dubbeln, med Eric Cantona som härförare (vi talar helst inte om FA-cupfinalen detta år), laget som vann trippeln 1999 där kärnan var många av de unga spelare som bildade ryggrad i klubben under lång tid (Giggs, Scholes, Neville, Beckham osv), laget som vann Champions League 2008 (den offensiva trion Ronaldo, Rooney och Tevez var enastående och Ferdinand och Vidic världens kanske bästa mittbackar) och det lag som tog revansch på grannen City i årets upplaga av Premier League.
Vilket direkt för mig in på den andra saken som jag imponeras av hos Ferguson. Förmågan att få ut maximalt av spelare som egentligen besitter begränsad kapacitet. Visst går det att peka på de superstjärnor United har haft och de ekonomiska muskler de flesta andra lag bara kunnat drömma om som förklaringar till Uniteds framgångar, men Ferguson har inte haft lagbyggen som Real Madrids ”galacticos”. Samtidigt som superstjärnor som Ronaldo och Rooney startar regelbundet gör också Wes Brown, John O’Shea och Ji Sun Park detta. Viktiga spelare för United och de lyckades göra ett bra jobb i klubben. Utan deras delaktighet hade framgångarna varit färre. Samtidigt har de bevisat sin uppenbara brist på spets- och breddkompetens när de hamnat i andra lag. Vilket så gott som alla spelare som lämnat United har gjort (Ronaldo är väl här ett extremt lysande undantag, men då talar vi om den dyraste övergången i historien). Ferguson har lyckats skapa ett system som gjort medelmåttor till stjärnor, och han lyckades göra det i 26 år. Det är en enastående bedrift och han skall ha all heder i världen för prestationerna.
Det är inte min uppgift att spekulera vad som händer med United nu, det gör andra mycket bättre än vad jag kan eller har möjlighet att göra. Jag tror dock att den enda individen som någonsin kan komma att matcha Ferguson är om Ryan Giggs skolar om sig och lyckas hålla jämna steg framgångsmässigt med hur det såg ut under spelarkarriären. Då är det en av Fergusons trognaste och lojalaste medarbetare som ”knocks him of his fucking perch”. Det tror jag till och med Ferguson själv skulle acceptera.
Alex Ferguson, jag må ha kastat avsky och vrede mot dig under i princip hela min medvetna fotbollstillvaro, men äras den som äras bör: fantastiskt bra jobbat. Fotbollen i Premier League kommer inte vara sig lik.
PS: Bob Paisley skickar en kort hälsning: 3.
