Krönika: Bredd har aldrig varit viktigare
Aldrig förr har det varit viktigare att bredda sin trupp, något som Liverpool har blivit mer och mer medvetna om de senaste åren. För att konkurrera på allvar ser jag gärna att vår klubb blir slagkraftigare.
Att vi är en klubb som prövar sig på att aspirera på en högre ställd förväntning är uppenbart för vem som helst. Liverpool har försökt under fyra års tid ta sig tillbaka in till Europas finrum som heter Champions League, och vi har misslyckats varenda gång. Jag har ofta sett på oss som ett cuplag de senaste åren, där vi under få tal matcher får ut all kapacitet som vi har, och kanske ligger sanningen också någonstans där. Under en hel säsong där fotbollsklimatet utvecklas mot att ha väldigt breda trupper för att konkurrera har vi stått oss tunna väldigt länge. Att skapa en duglig startelva har aldrig varit något problem för Liverpool i mitt tycke, utan det har varit bredden det har varit fel på ett längre tag. I dagens läge borde vi börja titta allt mer på våra konkurrenter och hur de bygger sina lag och gärna ta efter så mycket som möjligt, utan att för den skull tappa vår identitet. Både Tottenham och Arsenal har haft fler alternativ att använda sig utav när det inte har vankats skador för diverse spelare.
Brendan Rodgers första år vid styret har sett oss anpassa vår spelfilosofi till en mer teknisk fotboll, likt hela ligan mer eller mindre har kommit att göra. Men där Arsenal och Tottenham i nuvarande sits kan stoltsera med en lite starkare bänk (och möjligen starkare i startelvorna), har vi inte samma utveckling. Vi växer i vår egen takt och det är alltid relativt när man jämför trupper, men det känns som om våra rivaler har varit mer förberedda på en lång säsong. Det har avspeglat sig i transferpolicyn som de har haft. Liverpool värvar in idel nya namn under de senaste två åren, och visst får vi mer kraft och bredd vad gäller anfallsplatserna i laget, men att ställa upp med en och halv stark startelva är inte fullt möjligt för oss. Det positiva med att matcha samma startelva är självklart att vi får en mer homogen trupp, där alla känner till varandras styrkor och svagheter på planen, men risken finns att alternativen för Rodgers att laborera med blir allt färre. Säsongsupptakter är vad de är, nämligen en period där många spelare i truppen är skadefria och hungriga för att få speltid. Över en hel säsong slås detta ut i olika kombinationer, dels att spelare just blir skadade och dels att spelare tappar sin form. En sämre ligaplacering kring januari månad kan innebära oönskade effekter för många spelare och tankebanor för att flytta på sig.
När det händer gäller det att ha byggt ett slagkraftigt lag under sommaren, i viss mån har vi gjort det och i viss mån har vi inte gjort det. Saker och ting har blivit mer komplicerade än annars i och med att följetongen kring Luis Suárez har satt sin prägel på vår silly season och Fenway Sports Groups har inte fått arbeta med det lugn som de har velat på grund av uruguayanen. Nyligen har Liverpool gjort klart med Aly Cissokho, en värvning som behövdes göras för minst tre år sedan. Allt för länge har spelare fått se sig själva som självklara namn i startelvorna och det har funnits en allmän brist på konkurrens för dessa. Främst har det handlat om målvaktssituationen som borde ha setts över tidigare samt att José Enrique och Glen Johnson har känt sig säkra på sina platser konstant.
Att vi ekonomiskt inte kan mäta oss med de största klubbarna i ligan är vedertaget, och vi får göra det bästa vi kan av omständigheterna. Men när huvuddiskussionen inom klubben handlar om att behålla sin bäste spelare istället för att locka denne spelare med löften om en storsatsning och nya stora spelare är det något som inte har stått rätt till denna sommar. Jag tror inte för en sekund att Brendan Rodgers ser på våra konkurrenter och ser oss som exakt så jämlika som han uttalar sig om i media. Medias roll är också ofta att skapa en förmedling av känslor snarare än hårda fakta. Rodgers har i denna föreställning ofta framställt Liverpool som en klubb som redan är uppe bland toppen och bristen på självkritik har funnits där hos vår tränare. Dock måste det sägas att Brendans optimism, trots en allt tunnare trupp skapar en stor optimism hos en, och som inspiratör är Brendan det perfekta tränarämnet. Det gäller bara för honom att under en regnig decemberkväll, när flera spelare saknas på grund av olika anledningar, kunna ingjuta detta mod även hos sina spelare. Det är på just den punkten vi brister, motivationen för att hålla laget ångandes upp i tabellerna år efter år finns inte när vi har avverkat en del av säsongen.
Vi går alltid in i en säsong med väldigt höga förhoppningar, men efter ett tag ebbar motivationen ut som man hade inför säsongen. Spelare kommer till vår klubb med sporren för att de ska vinna titlar hos oss, och när de aspirationerna faller isär lämnar det spelare samt oss fans med en delvis ”förstörd” säsong. För en gångs skull har vi under årets säsong ett väldigt gynnsamt spelschema och det är något som Rodgers ska vara extremt tacksam över, eftersom han får jobba med ett större spelarmaterial som finns tillgängligt under dessa kommande matcher. Att ha skador på nyckelspelare i kombination med tuffare matcher sätter sitt spår mer än vanligtvis, därför borde Rodgers vara väldigt nöjd över spelschemats gång. Igår blev Aly Cissokho, Kolo Touré och Joe Allen skadade, och även om vi inte vet hur pass lång tid de är borta är det ett faktum att ifall de är borta en längre tid så har vi redan inlett årets säsong på ett miserabelt sätt ur skadesynpunkt.
Det leder i sin tur till att Brendan får jobba med det han har snarare än att kunna utnyttja lagets styrkor på allra bästa sätt. Att ha en stark bänk är minst lika relevant som att ha en slagkraftig startelva i dessa dagar, och det tycks ha varit Fenway Sports Groups målsättning inför säsongen, men där vi kan stoltsera med flera nya namn i offensiven har defensiven blivit lidande av en icke-satsning. I säsongsupptakten har Touré i mitt tycke varit vår allra bäste spelare i defensiven, Rodgers går också allt mer åt en inriktning där han kommer att försöka stänga matcher. Det hade varit lättare för Brendan att göra detta ifall han fick en uttalad satsning kring varje lagdel.
Vi må ha inlett denna säsong på ett briljant sätt resultatmässigt, men möjligheterna till att värva nya namn under de sista transferdagarna bör ses över, då truppen inte är helt kompatibel med Rodgers önskemål. Vad jag saknar är en tydligare struktur kring vissa värvningar och att vi värvar spelare som ska ta en plats i laget regelbundet. Värvningarna av Luis Alberto och Iago Aspas är de tydligare exemplena på detta. Premier League har blivit en tokig plats att vara på som mitten- eller toppklubb, där varje lag satsar så mycket finansiella medel som det bara går att åstadkomma, och även om vi nu har börjat ta igen mark som vi har tappat förut, är det en lång väg att gå innan vår käre tränare kan ha alternativ B eller C som lika starka namn som alternativ A. Om inte den regelbundna startelvan kan göra sitt jobb är det av yttersta vikt att det ska finnas alternativ till att förändra en matchbild. Jag för min del ser hellre att vi förändrar en matchbild genom byten än att vi ska stänga matcher och bli tillbakatryckta.
