Krönika: De fördömdas tempel
Old Trafford, klockan nio ikväll. Hemmalaget behöver alla poäng de kan få för att jaga den där platsen som ger Champions League och City försöker hålla undan för ett jagande Liverpool. Gissningen är att det är mer ångest än glädje när det blåses till spel ikväll.
Bortamatch i Wales och det finns förmodligen sexigare ställen att spela på än de där hemmalaget krigar för sin existens och på en landsända som mest plågas av atlanten. Det var dock inte en regnig måndag i november, solen vällde in över arenan och det såg lite sådär gemytligt ut som det kan göra på gamla bilder från någon VM-match i mitten på 80-talet.
Tempot var lite därefter också, det såg sömnigt ut. Cardiff är laget i hela ligan med minst bollinnehav och med possession-Liverpool på besök så brydde man sig inte ens om att vattna gräsmattan. Bollen fick liksom ta spjärn mot gräsmattan för att ta sig framåt och när hemmaspelarna dessutom tog så mycket tid på sig vid varje inkast som gavs så kändes det som om matchen fastnat i ett av de där evighetsgamen där Nadal inte ens sätter bollen i spel då han mest står och petar med en handduk bakom någon grushög.
Den här gången var det dock Wijnaldum som klev fram, den här säsongen är det ju alltid någon som gör det, med något som mest såg ut som ett direktskott i ishockey och drev upp bollen mot första stolpen. 1-0 och äntligen hade ett av de där lägena förvaltats, chanserna hade ju funnits och än en gång så blev det mål innan någon som helst stress eller press dykt upp på radarn.
Efter det skedde något som går att härleda till fotbollens och idrottens ursprung, nämligen det att lag som är indragna i nedflyttningsrace bränner sina chanser samt att bra lag har tur. Här möttes de två sanningarna och än en gång så bevisades denna idrottens grundlag.
Kapten Morrison fick först det gyllene läget då bollen bara skulle tryckas i öppet mål och en ack så nödvändig poäng började gå att skymta vid horisonten. Med bara någon meter kvar till mållinjen så slänger han sig fram och med en rörelse där bara ringaren i Notre Dame hade fått bollen i mål så lyckas han med ryggen att skarva bollen utanför. Det stannade ju givetvis inte där och när samme Morrison försökte stoppa Salah med en halvnelson i eget straffområde några minuter senare så såg Milner till att avståndet numera var ointagligt.
Tre poäng till, fint så.
Det är ju bara det att det inte räcker just nu. Livlinorna börjar ta slut och de ser dessutom inte ut vara i något vidare skick.
Manchester United har mäktat med fem skott på mål i öppet spel i sina fyra senaste matcher och går upp i ett ångestladdat derby ikväll. Vinner de så ger de Liverpool öppet spår mot den där titeln och förlorar de så får de lyssna på Champions Leaguehymnen från puben i höst, de spelare som är kvar vill säga.
Aldrig någonsin har jag så starkt önskat att de röda djävlarna skall ta poäng i en match, det är en paradox i sig men känslan att få blicka ut över tabellen med tre matcher kvar och det inte finns någonting framför övervinner precis allt.
Tottenham orkade inte ladda om de där fullständigt slutkörda batterierna efter holmgången i onsdags och en okänd tonåring dök upp och bärgade tre poäng i lördags. Leicester är kvar och alla vet vad de kan ställa till med men fakta är dessa, ikväll har City sin svåraste match under återstoden av den här säsongen och United behöver alla poäng de kan få. Vilket av lagen kliver ur detta de fördömdas tempel med blicken mot horisonten?
