Krönika: Februari och trenden
Spelet har hackat det senaste och nu uteblir även resultaten, en tillfällighet eller en trend?
Jaha, var det så här det skulle sluta. Februari är en månad som liksom har det i sig att vara kärv, mörkret och kylan sätter sina spår och det är svårt att hitta energin i varje litet moment. Det är en evig klyscha i många idrotter att om den stundande säsongen skall sluta med armarna i skyn så är just februari en månad där tappet inte får bli för stort. För Liverpools del, denna säsongen när det ser mer lovande ut än på mycket länge, så verkar soppatorsken vara ett faktum och med ett Bayern München runt hörnet som har titlarna och vinsterna i sitt DNA tätt inpå matchen mot en pånyttfödd ärkerival så talar absolut ingenting för att det här kan sluta med något som står där och skimrar.
Det frejdiga spelet som fanns där stundtals i höstas och stora delar av förra säsongen verkar vara som bortblåst. En nätt trippande Firmino verkar vara i osynk med sina fötter, bollen och de flesta på planen, den ståtlige Becker ser återigen lite för nonchalant ut och till och med den evige Van Dijk kommer fel till bollen och skyfflar den via benskydden ut över de där konstgräsbetäckta löparbanorna i norra London.
Matcherna mot Leicester och West Ham ser i det närmaste identiska ut, possession-Liverpool driver upp och vårdar bollen med de där nätta småpassningarna och vrickningarna mellan Keita, Fabinho och Henderson. Och tillbaka, till slut finns där ett hål och bollen hittar fötterna på de tre där framme och nu finns det anledning till alla försvar i världen att börja känna kallsvetten sakta men säkert leta sig ner längs ryggen. Motattackerna uteblir eftersom anfallen alltid avslutas alternativt att bollen tappas nära motståndarmålet.
I vanliga fall, that is. Nu ser vi plötsligt något annat, det går lite för trögt. Fötterna är med men blickarna lyfts inte mot norr och luckorna stängs. En passning till, för mycket, i sidled och till slut så är den oundvikliga närkampen där och bollen är tappad. Ingen i närheten, ingen gegenpress, bara full fart framåt mot de båda röda mittbackarna och i bästa en Milner med hjulskovlar till ben.
Spelare som både West Ham och Leicester har gott om och det blir farligt nästan varje gång, bollarna viner tvärs igenom straffområdet och där är bara millimetrar och brasilianska armar utsträckta till max som förhindrar det där baklängesmålet. Stressen och säkerheten sprider sig och i en ambition att stänga försvaret blir det klumpigt, ännu en frispark lyfts in mot straffområdet och försvaret som tidigare den här säsongen inte släppte någon över bron har öppnat dörrarna för allt och alla. Står inte försvarslinjen tre meter för högt upp så är det någon som mer eller mindre ostört får komma åt det där inlägget.
Det går att spendera hela dagar, eller ett reklamavbrott i Super Bowl för den delen, på att fundera på vad som inte stämmer och det är så lätt att ramla in i fällan att det som händer nu inte är bra.
Det är ju bara det att det inte är sant, Liverpool har spelat en fotboll den här säsongen som bäst beskrivs som ramstark. Stundtals bländande och alltid med ett bra resultat i ligamatcherna, det är små marginaler som gör att det går lite sämre och tack och lov lika små att det skall se bra ut igen.
Det är samma spelare och samma förutsättningar, inget lag kan gå igenom en hel krävande säsong utan att ha svackor. Att vinna handlar inte om hur man agerar när solen skiner, vinden är i ryggen och bollen går stolpe in, det handlar om vad man gör när spelet hackar och felpassningarna avlöser varandra.
Följande är fakta, Liverpool leder Premier League med tretton matcher kvar och skall gå upp i åttondelsfinal i Champions League. Det är ett läge att gilla och tro på och är det något som Jürgen Klopp har byggt in i det här laget så är det att de tror på vilka de är, vad de står för och vad de gör.
Då väljer jag att göra det också.
