Krönika: Går det här bra eller dåligt?
De senaste veckorna har Liverpool mist sin tidiga ledning av Premier League och det har varit tillräckligt för att sätta igång en spiral av negativa vibrationer runt klubben. Varför spelar Henderson varje match? Vad är det med presspelet på mittfältet? När drar Suarez? Välkommen till klubben på riktigt, Brendan Rodgers. Jag hoppas du har vad som krävs för att köra på din egen linje hela vägen in i kaklet.
Alla vet hur det fungerar vid det här laget: klubben ger managerjobbet till en karaktär som vissa tycker är helt rätt, medan andra inte tycker om av olika anledningar. Med Rafael Benítez var det stjärnklart att kritikerna inte ville se det rigida och kliniska försvarsspelet gå ut över anfallsfotbollen. Med Roy Hodgson var det klart att ingen vågade tro på något alls från första början. Med Kenny Dalglish var det uppenbart att det aldrig skulle finnas några större kritiker eftersom hans status i klubben gjorde att få vågade yttra sig. Vad har vi att säga om Brendan Rodgers så här långt? Förmodligen för lite.
Vi tar det positiva först: Brendan Rodgers är en ung manager som har en stor tro på sig själv och har värderingar som är inte så lite lika Bill Shanklys när det gäller både fotboll och livet i övrigt. Han gör ett samlat intryck på varje presskonferens och verkar inte ha de minsta problem att få respekt av världsspelare som Steven Gerrard, Philippe Coutinho och Luis Suarez, som alla har talat varmt om honom i pressen. Rodgers har även egenskap som ska vara självklar för varje manager på hög nivå: att locka fram en hunger hos varje spelare att leverera för klubben.
Det här är alla faktorer som är viktiga för att en manager ska kunna lyckas i en toppklubb, och särskilt en av Liverpools kaliber där spelare och ledare bedöms inte bara efter deras senaste match utan även efter deras personligheter – och det är här Brendan Rodgers har visat sina största brister så här långt, nämligen hans misslyckande att sätta sin prägel på laget vad gäller spelstilen. Nordirländaren anlände med sin beryktade metod ”death by football”, som ju skulle handla om att ha ett överlägset bollinnehav i matcherna. Det var på det sättet vi skulle kontrollera matcherna, styra över vårt eget öde. Det är något som Rodgers aldrig förde över till Liverpool under debutsäsongen annat än i ett fåtal matcher (tydligast i den mot Manchester City i ligan på Anfield), och det var något som han helt frångick på vårkanten i fjol för att få ut maximalt av nyförvärven Daniel Sturridge och Philippe Coutinho - något han totalt sett fick MVG i.
Den här säsongen vet jag ännu inte vilket Liverpool som kommer att komma ut till nästa match: är det det Swansea-liknande med dominerat bollinnehav eller är det det senaste kontringslaget med kombinationer mellan Daniel Sturridge och Luis Suarez som främsta vapen? Brendan Rodgers senaste managerpersonlighet tyder på det senare. Manifestet på 180 sidor som övertygade ägarna att han är den rätta mannen att hantera Englands tuffaste tränarjobb tyder på det förra.
De största problemen med att veta för lite om det ”nya” Liverpool behöver jag inte kommentera, de finns ju att se i varje match den här säsongen. Vi har sett det kanske tydligast mot Manchester United på Anfield - svårigheten att kontrollera en match med lite bollinnehav var uppenbar i den andra halvleken, mest troligt för att det är ett sätt att spela på som Brendan Rodgers aldrig har gjort innan. Vi har även sett problemen som laget hade mot Newcastle senast (trots spel med en man mer i 50 minuter) att koppla om till en bollinnehavsdominerande fotboll – de stora chanserna uteblev nästan helt. Den senaste matchen var dock allt annat än lätt för Liverpool med tanke på att klubben fick tillbaka ett tvåsiffrigt antal spelare från landslagsspel på torsdagen, med matchstart tidig lördag, men ändå. Bättre läge än att spela 11 mot 10 en hel halvlek får du inte att vinna en fotbollsmatch, så det var förvånande hur slät insatsen var.
Med Brendan Rodgers personlighetstest i egenskap av fotbollsmanager ännu inte fastslagen så har vi ändå få anledningar att vara negativa. Det finns för många bra saker för det. Varje värvning känns numera som en hungrig spelare som ser till sin fotbollskarriär i första hand och pengakuvertet i andra hand, och det är något som känns fantastiskt bra att få återse i vår klubb för första gången på ganska länge. En annan positiv egenskap för Liverpool 2013 är att den mentala hårdheten gör oss otroligt svårslagna även när vi spelar mindre bra, och det är helt Brendan Rodgers förtjänst.
Och trots att förstaplatsen i Premier League är inom räckhåll samt en framtid där klubben har slutat prata om ny arena och nya spelare och i stället börjat agera kan jag inte låta bli att ställa mig frågan: går det här bra eller dåligt?