Krönika: Hoppet är tänt
Jag är en fanatisk Liverpoolsupporter och har varit så sedan ungefär 15 år tillbaka. Jag har upplevt fem managerbyten och två ägarbyten under denna tid och jag har sett varenda match så när som på ett tjugotal. Jag har kort sagt hunnit skaffa mig en hel del rutin som fotbollssupporter och en sak kan jag säga med säkerhet: ingen period har känts så bra som den jag upplever just nu.
Den mätta dagen, den är aldrig störst
Den bästa dagen är en dag av törst
Det är den tiden på året igen då det har gått lagom lång tid efter en misslyckad säsong och det återstår lagom lång tid tills en ny spännande drar i gång. Det är nu drömmarna är som skönast, för de kommer inte att krossas än på länge. Under försäsongen är det sällan tal om några allvarliga skador på nyckelspelare och spelarna som har skrivit på är grymma förstärkningar - det har vi ju sett på Youtube. Nä då, jag ska sluta raljera där, men ni förstår vart jag vill komma.
Har jag som Liverpoolsupporter gjort misstaget att drömma för mycket? Det kan ni skriva upp, och det har hänt många gånger! Värst var det efter Istanbul, jag dagdrömde om hur vi skulle bärga ligaguldet på Anfield varje gång jag promenerade från A till B. 27 år gammal har jag upplevt supporterlivets alla faser: naivitet, överpessimism, depression, eufori. Jag är mer medveten än någonsin om att fotboll är precis som livet: ingen dag är den andra lik. Inte ens om du är en idogt antecknande manager med en ledarstab på 20 anställda med högsta tänkbara utbildning inom sina respektive områden kan du kontrollera i vilken riktning din klubb kommer att ta framöver. Himmel eller helvete är lika nära för alla. Så hur kommer det sig att jag känner så stor tilltro till vad som sker med min klubb just nu? Vi skippar filosoferandet ett tag och går in på mer handfasta saker.
Fram tills Rafael Benítez fick sparken 2010 levde jag under föreställningen att en manager betyder allt för en klubb. Han är den som kan få nyckelspelarna att stanna, locka stora namn till klubben, manövrera ut andra lag på taktik över en lång säsong. Det var då, när Rafa fick sparken (och det faktum att klubben hade gått i fel riktning ett bra tag) som jag började tänka i lite bredare banor. Rafa gjorde ju allt rätt: kramade ut det mesta ur individer som Gerrard och Torres, förbättrade alla lagdelar och tog spelet till en nivå som fick The Kop att skandera "We have the best midfield in the world" och med eftertryck. Ändå gick det som det gick, och det var då jag insåg att tränare och ägare måste befinna sig på precis samma våglängd. På ett ungefär räcker inte, långt därifrån. De måste vara hängivna uppgiften att ta vår klubb till toppen mer än andra lags ägare och tränare.
Det är detta som är den största anledningen till att jag känner mig tillfreds med den nuvarande situationen för klubben. Vi har nu en manager som på blott en säsong har lyckats med det som erfarna herrar som Roy Hodgson och Kenny Dalglish (nå ja) misslyckades med, nämligen att få oss att tro igen. Rodgers har dessutom en managerstil som jag tror är bäst lämpad för klubben: han har en offensiv läggning och håller det enkelt.
Ännu viktigare har vi nu ägare som, förutom att ha infört Moneyball-metoden och gett oss svindyra juveler som Phillippe Coutinho och Luis Suarez till en billig peng, också verkar vara bättre och mer hängivna än Tom Hicks och George Gillett var under Rafa. Jag har egentligen inga fysiska bevis för att John W. Henry och Tom Werner är ett dugg bättre än sina föregångare (annat än beslutet att stanna på Anfield). De har varit här för kort tid. Men vi kan kalla det magkänsla, och den är oftast inte att förakta.
Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr
Oändligt är vårt stora äventyr
Det är alltså nu för första gången sedan 2010 som jag vågar att tro igen. Denna gången gör jag det med en dröm och en verklighet som inte ligger alltför långt i från varandra. Jag har en skön känsla i kroppen. Jag har mognat som supporter, vetskapen att inget egentligen går att kontrollera gör det ganska mycket lättare att ta en förlust än för några år sedan. För även om det blir stryk mot Stoke i premiären så tror jag att vi har de pusselbitar på plats som krävs för att ta klubben framåt de kommande åren.
Versraderna är hämtade från Karin Boyes dikt I rörelse.
