Krönika: Rodgers den rätte
Ett år tillbaka i tiden trodde jag aldrig att jag skulle skriva dessa ord som rubrik. Brendan Rodgers har överraskat mig mer än lovligt med kvaliteter som en manager kanske inte bör besitta vid en så ung ålder. Nordirländaren har visat upp hela verktygslådan under sin första säsong i klubben, och det är framförallt en kvalitet som särskiljer Rodgers från sina två föregångare Kenny Dalglish och Roy Hodgson - den inre styrkan.
Ett år tillbaka i tiden trodde jag aldrig att jag skulle skriva dessa ord som rubrik. Jag var förvissad om att klubben hade slängt bort en fantastisk möjlighet i att återanställa den på Merseyside halvt legendförklarade Rafa Benítez när Fenway Sports Group offentliggjorde Brendan Rodgers som ny manager för klubben. Jag tror nu att jag har haft fel sedan dag ett. Jag tror att Brendan Rodgers delar något väldigt viktigt med sin spanske kollega.
Under det första året i en av Europas största klubbar var jag förvissad om att jag skulle få se en manager som inte hade särskilt stor koll på vilka transfermål som kan göra avtryck i en klubb som strävar efter att vara den bästa i världen. Jag var förvissad om att jag skulle få bevittna en manager som strök fansen medhårs i fråga om värvningspolicy och laguttagningar. Jag var, mest av allt, förvissad om att jag skulle få se en manager som inte lyckades hantera egon av Steven Gerrards och Luis Suarez kaliber.
När Rafa Benítez anlände som manager för Liverpool FC 2005 gjorde han det med en egen version av hur en klubb ska fungera, och han gjorde avtryck på en gång. Djibril Cissé, spelaren som alla fans ställde sitt största hopp till i fråga om målproduktion och matchavgörande insatser, gavs aldrig en chans. Halva laget vilades i den i England så åtråvärda FA-cupen, varpå respass i tredje rundan och en rosenrasande Steven Gerrard blev konsekvensen. Men vi vet alla vilken pokal vi numera har i prisskåpet på Anfield, som en följd av att Rafa vågade vara den han är. Och vi vet alla att de flesta helhjärtade Liverpoolfans aldrig är sena att skandera Rafas namn (och Luis Garcias!) när tillfälle ges. Och vi vet alla att klubben hade tagit den där förbannade ligatiteln ett par år senare om vi inte hade sålt klubben till Snurre Sprätt och Grodan Boll.
Om Rafa Benítez klev ut på Anfield med högburet huvud så var hans två efteträdare inte lika säkra på sin egen kapacitet. Roy Hodgson blev så rädd att misslyckas att han fick förlita sig på långbollar på David N´Gog och hjälteinsatser av Steven Gerrard för att få i hop något som ens påminde om ett anfallsspel. Kenny Dalglish blommade så länge det inte fanns någon press att prestera, och tog till engelska spelarvärvningar till makalösa överpriser i ett desperat försök att vinna över fansen - något som var dömt att misslyckas från dag ett. Roy Hodgson och Kenny Dalglish anno 2010/2011 kommer som en följd att vara blott två parenteser i historieböckerna på Anfield.
Unge Brendan Rodgers kan tack och lov sälla sig till skaran legendförklarade managers i klubben vad gäller personlighetsdrag. Vi pratar om en man som under sin debutsäsong lånade i väg 35-miljonersmannen Andy Carroll utan att ersätta honom. Vi pratar om en man som hela tiden vågade hävda i media att "vi kommer blomma under andra halvan av säsongen", och fick rätt. Vi pratar om en manager som har ett eget sätt att ta sig an uppgiften Englands tuffaste tränarjobb (nåja, David Moyes), något som har avspeglats i sommarens värvningspolicy med uteblivna storvärvningar, till många fans stora besvikelse. Brendan Rodgers tar vad klubben behöver, och han gör det utan att se sig om. Låt gå för att Henrikh Mikhitaryan valde bort Liverpool för Dortmund. Vi pratar om en oerhört ambitiös manager som vet att han numera har två familjer, och besvarar det faktumet med att ge oss det vi behöver, inte det vi vill ha.
Första årets fotbollsmässiga utdelning gav som bekant en blandad utdelning. Kanske var det väntat, med en ny roll för Steven Gerrard, tunn trupp, och mest av allt det nya spelsättet att försvara med hjälp av bollinnehav. Andra halvan i Premier League imponerade dock, med ett par sällan skådade överrullningar av Wigan och Newcastle med 4-0 respektive 6-0 på bortagräs. Ett par 0-0-matcher förstörde dock helhetsintrycket några snäpp, men prognosen var ändå sol och 25 grader. Något som var förvånande för mig var det djupa försvarsspel mot exempelvis Newcastle borta och kontraslåendet med Sturridge och Henderson, med spelgeniet Coutinho som höll i trådarna. Det var inte den fotboll vi hade fått se under den första halvan av säsongen, men en fantastisk synergieffekt som uppstod av januarivärvningarna och taktiska ändringar, iscensatta av Brendan Rodgers. Jag tror att med årets stora värvning Iago Aspas kommer Rodgers se nya möjligheter att överraska motståndarna med.
Ju mer jag har lärt känna Brendan Rodgers desto mer tilltro har jag gett honom, och jag har förstått att det finns lika mycket att tycka om vid sidan om planen som på densamma. Brendan Rodgers värderingar hänför. De handlar, precis som Shanklys och Benítez, om mer än fotboll. Det är dessa människor som kallas för guldkorn. Det är dessa människor som ska vara ledarna i de största klubbarna. Jag skulle så gärna visa Brendan ännu mer kärlek genom att ta fasta på ett passande smeknamn för honom, men jag vägrar att ta "Buck" i min mun, vilket är för mig mer av ett öknamn än ett smeknamn. Han blir numera bara Brendan den rätte, för mig.
