Krönika: That winning feeling
Liverpool tog sig igenom två tuffa matcher i veckan som gick och det är ett annat självförtroende som lyser igenom den här säsongen.
Landslagsuppehåll och om det var något vi lärde oss av den senaste veckan var det ju det att Liverpool verkligen är på riktigt denna säsong och att den mest inbitne agnostiker faktiskt någonstans kan börja känna att det där hoppet sakta men säkert övergår till att tro på att något stort kan hända.
För när Matip stötte in den där bollen i egen kasse i onsdags vreds temperaturen upp två hack och där och då drog Bayern åt alla tumskruvar de hade. Det röda hemmalaget letade sig allt längre upp i banan och bollarna tog sig in i straffområdet, någonstans i skuggorna där på Allianz Arena lurar ju alltid den där Lewandowksi och känslan av att han skulle skicka in återstoden av äventyret i Champions League på palliativ vård blev allt mer påtaglig.
Liverpool blinkade dock aldrig, bäst personifierad av den väldige Virgil van Dijk som är ett enda stort oxymoron när han flyter fram då det borde vara omöjligt för något så stort att röra sig så snabbt och med en sådan flykt i steget. Holländaren ser ut att kunna dirigera hela planen likt en quarter back och när ingen annan gjorde det gick han dessutom upp och stångade in sitt första mål i Champions League. 2-1, game over och när eftersnacket rullade förbi landade insikten att de flesta neutrala åskådare hade sett ett Liverpool som aldrig var hotat. Viljan, tron och framförallt kunnandet kunde Bayern inte mäta sig med denna kväll.
Något liknande lyste sedan igenom fyra dagar senare på ett Craven Cottage där hemmalagets form varit rakt igenom usel det senaste och där hoppet om spel i Premier League verkar allt mer avlägset. Där är en ny tränare i form av Scott Parker men hans inverkan på Fulham kan väl i det närmaste beskrivas som eklektisk än så länge. Håglöst och ett nervöst försvarsspel kryddat med en målvakt som ger bollen samma behandling som de flesta människor ger mygg, ett snabbt reflexmässigt viftande, var det inte mycket som talade för att hemmalaget skulle få med sig några poäng denna eftermiddag heller.
Till slut bröt Liverpool så igenom och Mané kunde från nära håll vinkla in ännu ett mål och för de som hade en förväntan att han skulle göra lika många mål i år som förra säsongen är där en tydlig diskrepans mot vad som faktiskt står i hans målkolumn nu. Senegalesen agerar med ett helt annat självförtroende i offensivt straffområde numera och målen har börjat trilla in allt oftare.
Fulham var aldrig nära och de flesta av oss satt och väntade på mål nummer två som också skulle stänga matchen. Klopp gjorde var han kunde och den nästan parante James Milner som hade passat lika bra i något brittiskt kostymdrama för 1600-talet gjorde entré en bit in i andra halvlek.
En allt annat än lyckad sådan, felpassningarna varvades med en riktig snedspark som några sekunder senare gav Ryan Babel öppet mål.
Någonstans smög sig känslan fram igen att nu tar det nog stopp, att ligga jämsides med City med sju matcher kvar, en match mer spelad och en sämre målskillnad är inte att föredra och att ge den motståndaren vittring kan bli ödesdigert.
För några säsonger sedan hade den här matchen slutat oavgjort och inte den ens mest inbitne retrofil kan tänka tillbaka på den tiden utan att få kalla kårar längs ryggraden. Det är dock ett annat virke i truppen den här säsongen och utan att stressen infann sig vreds reglagen upp till max igen.
Alla fotbollens naturlagar säger ju att ett vinnande lag gör de där målen i slutet av matcherna och de lag där trenden är ett enda stort sorgebarn tappar poäng och matcher när klockan börjar närma sig 90. Här pekade ju därmed alla pilarna åt samma håll och det var Mané som ordnade straffen.
Milner klev fram och att han var revanschlysten efter sin benskyddsassist bara några minuter tidigare var ingen vild gissning. Lugnt och behärskat med en lätt draw, för att tala golfspråk, mitt i mål och efter det var de tre poängen aldrig hotade.
Säsongen andas, lever och frodas ytterligare några veckor och det är inte bara vårsolen som gör att det faktiskt känns lite ljusare.
