Krönika: Vad är Rodgers styrka?
Varje manager brukar åtminstone ha en detalj de är riktigt bra på, frågan är om Liverpool fått se vad det är som utmärker Brendan Rodgers skicklighet? Magister Grafström tänker högt igen.
Även tämligen begränsade tränare tenderar att ha någonting som får dem att sticka ut. Roy Hodgson var till exempel en tämligen stor flopp i Liverpool men att han klarar av att få lag att samla sig defensivt och en rigorös träningsmetodik som hjälper densamma är färdigheter som ofta ser till att ett lite sämre lag klarar av att hävda sig ganska bra.
Alla (på den här nivån) har alltså någonting, de riktigt skickliga har dessutom flera. De allra bästa klarar dessutom av att utveckla sig – annars hade Alex Ferguson aldrig klarat av att hålla Manchester United vid toppen så länge. Om jag får säga det själv är Fergusons bästa sida att han klarar av att få ut maximalt av alla truppspelare. Medelmåttor som John O’Shea och Wes Brown är utmärkta exempel på spelare som klarade av att spela viktiga roller i United men som i en annan miljö visat sig vara rätt begränsade spelare.
Vad är då Brendan Rodgers starkaste sida? Trots att vi skriver 17 mars i detta nu (och Liverpools säsong är hopplöst över) vet jag faktiskt inte. Detta trots att vi till skillnad från tidigare fått en teveserie som mer eller mindre gått ut på att lyfta fram Rodgers i Being Liverpool.
Det enkla svaret är givetvis att det är passningsspelet som är Rodgers styrka, att få lagen han förfogar över att spela ett passningsspel längs marken, kontrollera bollinnehavet och på detta sätt skörda framgångar. Swanseamodellen, eller vad en nu skall kalla den. Problemet (om vi nu skall kalla det problem) är att den här modellen är något skäligen bekant för Liverpool. Att vårda bollen, kortpassningar och dominera bollinnehav är inskrivet i klubbens DNA sedan slutet av 60-talet. Givetvis är det en förklaring till varför Rodgers och Liverpool på papperet är en fantastisk kombination, men i direkt jämförelse med hur det såg ut under Kenny Dalglish eller Rafa Benítez går det inte att säga att ”nu spelar vi kortpassningsspel!”. Det är helt enkelt en utveckling som inte är en utveckling. Åtminstone inte om vi med ”utveckling” talar om ett rejält förändrat tillstånd.
En annan detalj som skulle kunna vara Rodgers styrka är spelet utan boll. Detta är något Rodgers själv har lyft fram vid flera tillfällen, att om laget förlorar bollen är målet att vinna tillbaka den så fort som möjligt. Intensivt press på motståndarens bollhållare, tvinga motståndarna till tidiga misstag innan de har bollen under kontroll. Lägg märke till att Rodgers talar om det som ett mål, för det är knappast vad vi får se när vi tittar på Liverpool i dag. Faktum är att detta var en av de saker jag såg fram emot mest inför säsongen och vad som har gjort mig mest besviken. Vår press är nämligen riktigt dålig. Inte på individnivå, utan som lag. Luis Suarez är en naturlig pressare, han vill ha bollen hela tiden och är det motståndarna som har den vill han vinna tillbaka den. Suarez passar alltså perfekt in i Rodgers optimala spelplan. Problemet är att resten av laget inte följer upp detta arbete, vilket skapar en stor lucka där vår första press består av en spelare, sedan öppnar ett hav av gräs upp sig för motståndarna. Råkar dessutom Rodgers ha valt att spela utan både Lucas Leiva och Jordan Henderson (som i går mot Southampton) ser det riktigt mörkt ut. För facit, plåga er igenom första halvlek mot Southampton på någon reprissändning.
Nej, spelet utan boll kan knappast vara Rodgers styrka. Alternativt tar det väldigt långt tid för honom att få spelarna att göra som han säger. På tal om vad Rodgers säger, en annan sak som ofta lyfts fram av Rodgers själv är att han är bra på att utveckla spelare. Dels är detta något som dyker upp när Rodgers bakgrund kommer upp för diskussion, han har trots allt varit engagerad som ungdomstränare i merparten av karriären. Dels är det något Rodgers fokuserar på när Liverpools ekonomiska situation behandlas, Liverpool har inte pengarna som krävs för att värva de allra bästa spelarna på marknaden utan har (med ägarnas goda vilja) köpt spelare från ett yngre segment där det fortfarande är tal om råa talanger som skall omskolas till världsstjärnor. Vissa av dessa har givetvis hunnit längre i utvecklingen än andra, men ingen av de spelare Liverpool värvat under Rodgers kan sägas ha nått sin högsta potential (beräknat på att spelare ofta når en högstanivå någon gång efter 25-års ålder, vanligen 24-29).
Hur har det gått för Rodgers med detta då? Inte så värst bra där heller tyvärr, många av de yngre spelarna som fick chansen i början av säsongen har fått oerhört begränsat med speltid den sista tiden och några av de talanger som många lyfte fram som potentiella genombrott har knappt visat sig över huvud taget. Spontant tänker jag på spelare som Sebastian Coates, Jonjo Shelvey och Jack Robinson (nu utlånad) som i mina ögon visat upp glimtar som antyder att det finns kvalitetsspelare där. Det verkar inte Rodgers ha klarat av att få fram. Det värsta exemplet är dock en mer etablerad spelare. Martin Skrtel röstades fram till Liverpools bäste spelare i fjol. Förvandlingen den här säsongen är remarkabel med gårdagens inteinsats som en slags kronan på medelmåtteverket. Skall detta ske när managern sägs vara bra på att utveckla spelare och spelaren i fråga är i vad som skall vara den absoluta toppen av karriären åldersmässigt?
Några andra förslag har jag inte att komma med, men jag väljer att tro (och hoppas) att det hela är något som kommer att visa sig framöver. Är det något Liverpool INTE behöver är det ännu ett skifte på managerposten och kanske är det helt enkelt så att även Rodgers behöver tid för att hitta sin roll. Jag tror att kontinuitet är det viktigaste för Liverpool i det här läget, både för laget, Rodgers och för klubben i det långa perspektivet. Även om det är svårt att se en ljus framtid efter debaclet mot Southampton.
