liverpoolsweden.se efter matchen - poängen är inte poängen
Att Liverpool står på 7 poäng efter fem omgångar efter en tuff öppning på spelschemat är ett mindre problem när så mycket annat hänger i luften och det finns en långsiktig trend av underprestation och vacklande spelfilosofi. Brendan Rodgers har inte fått till försvarsspelet på 3 år, hans värvningar matchas in i formationer som till synes passar andra kvaliteter och han verkar ha övergivit den bollinnehavs- och pressfotboll som tog honom till Anfield.
Bournemouth och West Ham hemma, där räknade jag in 6 poäng. På bortaplan stod Stoke City, Arsenal och Manchester United för motståndet. En premiär borta mot laget vi torskade med 1-6 mot tre månader tidigare luktade ett målsnålt kryss, Emirates räknade jag in en förlust på och på Old Trafford har vi haft så svårt så att kanske oavgjort, men inte mer. En 7-8 poäng alltså eller i linje med vad Liverpool har samlat ihop så här långt. Nu väntar de kommande veckorna en lite lugnare period och chans att efter de tre kommande matcherna närma sig det magiska toppfyrasnittet på 2 poäng/match.
Problemet med ovanstående resonemang är att poängen inte är poängen. Hade matchen på Britannia slutat i en låst 0-0-historia (vilket är väldigt nära sanningen), Liverpool spelat och kämpat väl, men fallit med flaggan i topp på Emirates (vi lyckades snäppet bättre) och Old Trafford samt med kontrollerat spel avfärdat Bournemouth och West Ham hade laget också stått på 7 poäng, men totaltuppfattningen och framtidstron hade varit en helt annan.
Nedflyttningsform sedan i mars
Trots att det har passerat många jordsnurr sedan jag skrev min sista tenta tänker jag fortfarande i terminer och det är lätt att se varje sommaruppehåll som en bladvändare till ett tomt ark. Men historien tar inga pauser och den börjar aldrig om. Just i dag är det passande att i en cirkelrörelse backa till den 22 mars i år när Liverpool föll med 1-2 hemma mot Manchester United och se på det halvår som därefter följer.
Liverpool har de senaste sex månaderna vunnit hemma mot Newcastle, Queens Park Rangers och Bournemouth samt borta mot Stoke. Som en påminnelse åkte QPR ut i fjol, Newcastle nådde inte ens 40 poäng och nyuppflyttade Bournemouth är på pappret en av de allra enklaste hemmamatcherna den här säsongen. Det är de enda fyra 3-poängarna på fjorton ligaomgångar. Under samma period har laget 12-24 i målskillnad och har läckt 3 bollar eller fler i fem matcher. Poängsnittet är hälften av vad Liverpool måste upp i för att nå en toppfyraplacering. Lägger vi på några veckor kan vi se att laget endast vid fyra tillfällen på de tjugo senaste matcherna har nätat mer än en gång.
Utför med innehavet
Att Rodgers tidigare devis ”Death by Football” har fått ge vika är uppenbart inte bara för blotta ögat. En titt på siffrorna för Rodgers lags bollinnehav de senaste fem säsongerna visar en tydligt nedåtgående trend från dryga 57 % under hans sista säsong i Swansea respektive första i Liverpool till 49,3 % fem omgångar in på 2015/16. Innan vi går vidare kan jag nämna att Arsenal med 65,7 % har haft överlägset störst bollinnehav den här säsongen och Newcastle med 36,4 har haft det minsta.
Rodgers lags bollinnehav 2011-15
2011/12 57,7 % (i Swansea)
2012/13 57,2 %
2013/14 55,6 %
2014/15 54,4 %
2015/16 49,3 % (efter fem omgångar)
I den ödesdigra 0-2-förlusten hemma mot Chelsea i april 2014 hade Liverpool häpnadsväckande höga 73 % i bollinnehav. Det är lätt att göra en dramaturgisk vändpunkt av den matchen som kostade Liverpool ligaguldet och att Rodgers då fick en sådan insikt om att innehav inte är allt att han ändrade sin filosofi, men siffrorna här ovanför pekar i stället på en stadig nedgång varje år följt av en mer dramatisk dipp först under sommaren 2015, men jag är säker på att de 49,3 % kommer att öka när motståndet och antalet matcher hemma och borta jämnas ut framöver.
Det är samtidigt uppenbart att Liverpool anno 2015 inte längre stämmer överens med den önskeprofil av passningsskickliga bollmagneter som vårdar bollen inom laget och pressar sönder motståndarna som Rodgers tog med sig till Anfield. Inte heller med den blixtkontringsfotboll som pulvriserade motståndare första fjärdedelen av matcherna för två år sedan då det snarare handlade om att med så få passningar som möjligt och så snabbt som det gick förflytta bollen upp i offensiven.
Matchar värvningarna lagformationen?
Det är lätt att vara sofftränare och läsa in eller tillskriva spelare form och kvalitet som kanske aldrig har visats på träning eller bara kritisera och inte komma med alternativ eller egna idéer, men en sak jag verkligen inte kan förstå är hur Rodgers så envetet håller fast vid en ensam forward. Det har undantaget isolerade matcher då en rad andra faktorer bidragit till framgång över tid aldrig fungerat undantaget när Luis Suarez var som bäst (och formtoppade Sturridge samt Sterling kompletterade där framme, märk väl).
Att ta med en anfallsprofilerad spelare på planen är en bra start, men ännu hellre att matcha den spelaren i en forwardsroll. Det och att Rodgers efter drygt 3 år i klubben ännu inte har satt försvarsspelet är det jag är mest kritisk till och som gör mig mest osäker på att han är ett hållbart långsiktigt val. Får jag lägga till en tredje sak i Kinderägget är det att Brendans lagformation inte verkar matcha värvningarna. Är tanken verkligen att Ings och Firmino ska flankera Benteke i ytterpositioner och varför hålla fast vid 4-3-3/4-1-4-1/4-2-3-1 när vi har så många centralt inriktade mittfältare? Jag får en jobbig flashback till en tid då vi hade en nickstark spelare som spjutspets, men inga som kunde slå inlägg, och när det senare värvades mer utpräglade yttrar så var forwarden i fråga borta.
Det är nu det gäller
Trots allt - det var inte bortamatcherna mot Arsenal och Manchester United som vi räknade med att Liverpool skulle föra eller vinna. Däremot är det i den typen av matcher som nu följer som Liverpool förväntas visa prov på vad laget har lärt sig jämfört med i fjol och hur nyförvärvens styrkor och bidrag kommer till sin rätt. Norwich City och Aston Villa hemma är matcher där Liverpool inte bara väntas vinna utan där laget ska vara spelförande, chansskapande och dirigerande. Därefter följer derbyt på Goodison Park där karaktär, vilja, glöd och närkampskraft står på menyn. Se där sju ord (spelförande, chansskapande, dirigerande, karaktär, vilja, glöd, närkampskraft) där inget i dag förknippas med Liverpool. Mycket måste hända och det illa kvickt.
På 18 dagar spelar Liverpool sex matcher: tre i Premier League, två i Europa League och en i Ligacupen. Om trenden sedan i mars fortsätter kommer Liverpool i början av oktober att ligga strax över nedflyttningsstrecket, ha en enorm uppförsbacke för att ta sig vidare från gruppspelet i Europa League och kanske till och med vara utslagna ur Ligacupen. Å andra sidan kan vi vända på det och betrakta det som en intensiv period att vända mungiporna uppåt.
De bästa spelarna behövs
Vad talar då för att det kommer att gå bättre? Jordan Henderson, Philippe Coutinho och Daniel Sturridge saknades mot Manchester United och jag är övertygad om att alla supportrar skulle inkludera dem om de ombads välja de fem (kanske till och med tre) bästa spelarna i truppen alla faktorer inräknat (passningsskicklighet, målfarlighet, löpvillighet, rörelse, karaktär, osv).
Med Henderson och Coutinho borta, i tillägg till redan skadade Adam Lallana och Joe Allen, saknade vi väldigt många av våra bästa passningsfötter centralt även om inte ens det förlåter den enorma mängden bolltapp vi såg i första halvlek på Old Trafford. Manchester Uniteds press tvingade ner bollen genom laget med följd att våra mittbackar eller trängda och felvända mittfältare skulle spela sig ur läget och då kom ofta en lång lyftning mot en isolerad Benteke som motståndarna hade hemskt lätt att hantera. I tillägg var rörelsen bedrövlig över hela planen.
Finns det bättre alternativ?
Det finns ett alternativ som vore sämre än att ha gjort sig av med Brendan Rodgers inför den här säsongen och det är att göra det två månader in på den samma. Det skulle tyda på en luddig strategi och kappvändarmentalitet av ägarna samtidigt som de spelare som anlänt de senaste två somrarna knappast känner ökad trygghet att prestera och tro på en framtid i klubben, för vad händer om en ny person kliver in genom Shankly Gates? Sex av tio utespelare på Old Trafford anslöt till truppen i somras, ska den gruppen alltså inte ges mer än fem matcher innan utvecklingspotentialen för det samarbetet avfärdas som uttömd?
Dessutom är alternativen på managermarknaden om möjligt ännu färre i september jämfört med i juli. Jürgen Klopp är namnet som ständigt nämns, men han har sabbatsår, och hur många andra kan komma in och erbjuda en omedelbar förändring? För omedelbar förändring är det som efterfrågas. Letar vi efter kontinuitet måste det vara bättre att låta Rodgers fortsätta och om han misslyckas ännu en säsong finns det mer tid och genomtänkt strategi att hitta en ersättare till nästa sommar.
Inspiration och transpiration
Det som vi supportrar bland annat saknar insikt i klubben om är vad som egentligen sägs mellan manager och spelare, inte den tillrättalagda och urvattnade mediabild som 9 av 10 managrar förmedlar på 90 sekunder när tevekamerorna är på. Samtidigt talar de 90 fotbollsminuter som bjuds dessförinnan varje vecka sitt tydliga språk.
Jag har undvikit att peta alltför mycket i diamanter, falska nior och högerfotade vänsterspelare eftersom jag anser att Brendan Rodgers och Liverpool måste börja med mer grundläggande aspekter av framgångsreceptet. Jag ser inte den inspiration som kännetecknar en grupp i harmoni och jag ser heller inte den vilja att svettas sönder matchtröjan som med naturlig följd av löpningar, rörelse och energi banar vägen för allt det andra.
Om sex matcher som sträcker sig till och med derbyt den fjärde oktober splittras truppen under två veckor för de avslutande två gruppspelsmatcherna i EM-kvalet. Jag anser att Rodgers oavsett ska sitta kvar säsongen ut, men fortsätter genomklappningarna och fadäserna är jag inte säker på att ägarnas tålamod är tillräckligt. Ska en ny röst ha chans att vända trenden redan den här säsongen kan de inte vänta alltför länge och två veckors uppehåll innebär gott om tid att tänka efter.
