Matchanalys Aston Villa – Liverpool
En tränare som imponerar mer och mer, med ett lag som utvecklat sin defensiv enormt under årets säsong hittills.
Generella tankar
Med förra säsongen i våra minnen, där Liverpool hade det enormt svårt för att stänga matcher var gårdagens match ett steg i rätt anda. Få gånger har vi sett Brendan Rodgers spelfilosofi gå ut på att hålla tätt som taktik, och när han övergår i andra halvlek till att näst intill spela med fem försvarare visar han klart och tydligt att i år gör Liverpool allt för att vinna. Med två 1-0-vinster, där båda de två första halvlekarna mot Stoke och Aston Villa präglas av att laget hittar spelavstånd och spelytor mellan varandra offensivt lämnar de avslutande halvlekarna i dessa matcher laget kompakt.
Det går att debattera om detta är vad den breda majoriteten Liverpool-fans vill se oss spela på, men jag är en av dem som är helt för det eftersom vi under effektiv tid spelar på ett briljant sätt offensivt, samtidigt som vi lämnar väldigt lite utrymme för våra motståndare att komma in i matcherna. Aston Villa hade endast två glasklara chanser under 90 minuter, och man måste vara imponerad av hur vårt defensiva grundspel har satts, trots två helt nya spelare där i Simon Mignolet och Kolo Touré. Pepe Reina kunde ofta lämna en retur rakt ut istället för att boxa ut den åt sidorna, här har Mignolet än så länge visat upp en stor mognad i att avgöra läget på. Touré å sin sida är inte rädd för att ryta till under matcherna, en roll som möjligen har lagts på honom i avsaknad av Jamie Carragher denna säsong.
Defensiv struktur
Under första halvleks första 37 minuter bryter antingen Steven Gerrard, men framför allt Lucas Leiva upp bollar varannan minut. Lucas står under första halvlek för fem, sex viktiga brytningar, men är dock sämre på att sätta igång anfall däremot. Han är inte en så kallad tvåvägsspelare i den mån, utan hans spelstil verkar mer och mer gå åt det hållet att han och Gerrard ska avlasta varandra. Spelet blir dock komplicerat av att båda två vill vara spelregissören, här har Rodgers ett ansvar i att tydligare klargöra vems roll det är, speciellt då Gerrard faller ur matcherna om han inte får agera som denne spelartyp. Gerrard har i sin tur en väldigt svag match offensivt, det kompenserar han med stora längder genom att vara en defensiv maskin som stoppar upp Aston Villas innermittfält bestående av två ganska så statiska mittfältare i form av Ashley Westwood och Fabian Delph. Delph och Westwood erbjuder inte varandra bredd i passningsform, därför blev det enklare för Gerrard att kombinera sitt läsande av spelet med defensiva brytningar. Den tredje mittfältaren i Aston Villa i form av Leandro Bacuna imponerar stort, då han alltid söker sig till den bortre ytan och gärna flankerar kanterna, han gav oss stora bekymmer i andra halvlek rent generellt.
När Gerrard har bollen i ägo har han alltid ett spelavstånd mellan sig själv och medspelare och det gör det simpelt för övriga att springa in i de erbjudna luckorna. Jordan Henderson må inte ha satt ett större avtryck i grundspelet, men har ett bra öga för den så kallade passningsskuggan. Han pressar alltid Aston Villas bollhållaren extremt effektivt, men likt övriga två mittfältare i laget ser han inte till att löpa in i boxen. Jores Okore befinner sig alltid på försvarssida, och är ett fint nytt kap för Villa, omöjligt är det inte att ta sig förbi honom, det är betydligt svårare dock då han alltid ligger rätt i förhållande till bollen på försvarssidan till skillnad från Ron Vlaar. Iago Aspas är alltid framme på motrörelser men vi kommer ingen vart i djupled egentligen på grund av Ron Vlaar och speciellt Okores defensiva grundspel.
När Aly Cissokho byttes in övergår vi till att spela med en fembackslinje, där Touré, Daniel Agger och José Enrique bildar ett tremannablock centralt. Cissokho i sin tur håller alltid i bollen i ett skede när matchen står och väger över till Aston Villas fördel, varenda gång Aly får bollen serverad ser han till att löpa längs utmed kanten och gärna vinna tid och andrum för oss. Han är inte särskilt kreativ i mönster men gör fullt ut sitt jobb som bollvinnare och tidsvinnare. Vi möter ett 4-3-3 lag och Christian Benteke fortsatte på den inslagna formen genom att fortsatt utmana våra backar och Mignolet. Kanske blev han dock osynligare i denna match sett till tidigare matcher för att vi faller djupare med samme backlinje än vad Chelsea gjorde. Touré och Daniel Agger ser också till att erbjuda mark till varandra genom att stå isär när Aston Villa befinner sig i uppspelfasen. Det var ännu en anledning till varför Benteke blev osynligare, man måste medge dock att Benteke likväl förtjänade att göra ett mål och att matchen som helhet hade varit rättvisare vid ett kryss.
Offensivt spel
Att använda sig av speldjup utmärker Liverpools första halvlek och Daniel Sturridge kan utnyttja detta speldjup, bland annat på grund av att Philippe Coutinho har genomstickarna igenom hela matchen, även om Aston Villas ytterbackar till slut kunde börja kontrollera honom enklare. När Coutinho faller ifrån matchbilden blir det svårare, som vanligt, för oss att etablera ett motstånd som ska falla en i ögonen, och matchbilden svänger till en defensiv orientering främst därför. Det man dock kan ta med sig från matchen offensivt är dels Glen Johnson konstanta överlappningar på högerkanten, han ser alltid till att dra med sig medspelare i rusherna och det skapar allt som oftast ett övertag på just den kanten.
Och vi kan också ta med oss Sturridges löpningar innanför och utanför boxen. Medvilligt måste det erkännas att vi bidrar med noll framåt i andra, och det är ingen halvlek som laget (offensivt sett), ska vara stolta över, väldigt idéfattigt till och med. Hittills under säsongen som har varit har laget antingen fått koncentrera sig på anfallsspel i stora drag, för att sedan kollapsera offensivt. Jag undrar också om en spelare som Iago Aspas kan komma att utnyttja sitt eget presspel, eller löpningar när Luis Suárez är tillbaka. Aspas verkar vara en mindre genomtänkt värvning faktiskt.
Rodgers taktik
En imponerande taktisk insats av Brendan Rodgers på sidlinjen, där han får sitt lag att kombinera sig fram på plan under första halvleks första 40 minuter. Sedan blir det lite grann som det blir då vi blir rejält tillbakatryckta av Paul Lamberts lag. Det ingår helt självklart i andra halvleks taktik att avvakta och krympa ihop mittfälts- och backlinje, att bli så tillbakatryckta ser jag inte heller som något bekymmer för Rodgers. Allra främst för att under effektiv tid skapar Villa bara två riktigt heta målchanser, och det är ett gott facit för den defensiva strukturen. En struktur som har hemsökt oss under förra säsongen.
Laget utvecklas i stadig takt med Brendans vision för hur vi ska spela, och flera förändringar har gjorts inför i år. Jag kan inte heller säga att jag saknar Luis Suárez, utan tycker att vi gör vårt jobb i första halvlek för att sedan döda matchen. Rodgers kanske kommer att spela på det kortet att försöka förstärka ytterligare med nya namn, men det blir allt svårare för oss fans samt honom själv att avgöra vilken position vi ska förstärka på. Backlinjen känns komplett i alla fall med Cissokho nu. Med Suárez tillbaka i laget snart känns också offensiven som väldigt bra täckt. Vad Brendan säkert önskade sig, vilket han också nämnde, är att laget ska kunna växla om några steg i omställningsspelet, men då detta inte är en bit av vad vi egentligen arbetar på är det därmed naturligt att ingenting nytt har hänt där. Vårt spel byggs på i allra största grad på att ha bollinnehavet under matcherna och i den ursprungliga taktiken från Brendans sida ingår det inte alltid ett omställningsspel. Det vore dock en idé att förbättra denna aspekt om Brendan ämnar fortsätta stänga matcher.
