Matchanalys: Liverpool - Fulham
Philippe Coutinho är precis så betydelsefull som vi har trott att han skulle bli när han kom tillbaka i matchform. Högerkantens spel var stundtals ren och skär njutning i denna match.
Generella tankar
Spelavståndet uppstår på ett perfekt sätt utåt kanterna i denna match. Ytterback Y står alltid i en radie av fem, sex meter i förhållande till yttern i ett experimentellt 4-2-2-2. Djupet i matchen befinner sig helt klart centralt i banan, och de två sittande innermittfältarna tillåts att gå ner djupt vilket gynnade erövringen av bollen, vid ett fall ledde det till ett mål till och med. Det är alltid lättare att praktisera ett tillbakaspel om lagdelarna sitter kompakt intill varandra och högerbacken för dagen (Glen Johnson) såg alltid till att erbjuda ett alternativ till sin ytter längre fram i banan. I mitt tycke vanns matchens taktiska delar just på högerkanten.
Offensivt spel
En sak som utmärker våra offensiva hörnor är att antingen två man befinner sig kring bortre stolpen eller att fem man befinner sig centralt, vad som skiljer dessa två saker är att bollen alltid spelas in till andra spelare än dessa. Detta var fallet vid en av hörnorna (minut 44) när Jordan Henderson och Philippe Coutinho ställer sig i oupptäckta ytor istället och där Coutinho skjuter iväg ett avslut från utkanten av straffområdet. Just Coutinho var den spelare som var mest omarkerad under främst hela första halvlek, Fulham gav honom exakt det utrymme man inte ska ge honom. Han utnyttjade detta bland annat genom att komma till avslut fem gånger under hela matchen, och skotten är riktigt vassa varje gång. Fulham lade i stället sin defensiva markering på Daniel Sturridge och Luis Suarez och det gav Fulham helt fel fokus under matchens gång, då Coutinho är den främsta nyckeln för oss att etablera anfallsspel. Det så kallade momentet att skapa yta åt sig själv var genomförbart extra mycket för Coutinho, mycket på grund av att ingen bevakar honom.
Det var inte ovanligt att se Suarez överlista fem motståndarspelare och det som var signifikativt för Fulhams försvar var att de tittade på bollen istället för att agera på bollhållaren. Sturridge å sin sida undvek att ställa sig vid kanterna likt tidigare matcher utan opererade mer centralt tillsammans med Suarez, det beror till största del på de två yttrarnas placeringsförmåga. Detta fick en stor effekt då vi praktiserade ett 4-2-2-2-system under hela matchens gång. Fulham har bara ett avslut som är dugligt under hela matchen och det är Dimitar Berbatovs tafatta skott i minut 21. Väggspel är inte vårt signum kring back- och mittfältslinje men i minut 32 visar Jordan Henderson, Glen Johnson och Sturridge upp ett fint väggspel i en ”string attack”, och i den sekvensen visar Henderson faktiskt upp funktionell teknik, vilket inte alltid är fallet. Vad som skulle krävas för ett ännu bättre mittfältsspel är fler djupledslöpningar från bägge yttrarna in i boxen, alternativt att Suarez eller Sturridge drar neråt planen och sticker in i de farliga ytorna för motståndaren. Uppspelen är det däremot världsklass på från vår sida, då alternativ 1, 2 och 3 alltid fanns.
Henderson och Coutinho bevakade kanterna, och framför allt Henderson hade ett mycket strukturerat kombinationsspel med Glen Johnson på sin kant. De täckte varandras defensiva ytor fram till minut 75. Henderson kunde emellanåt gå inåt planen och då tog Johnson hand om kantspelet helt själv. Vad som annars var iögonfallande med denna match var hur många gånger Henderson kom rättvänd in till motståndarnas box och den fina speluppfattning som Henderson visade i några få anfall. Rent generellt känns det som att Henderson växer som spelare när motståndet ger honom ytor, alternativt att 4-2-2-2 gav honom exakt den roll han eftersträvar.
Vad som saknas, likt varenda gång, är att Henderson blir mer effektiv när han ska söka egna avslut, den sista kvalitén finns inte där i de ögonblicken till skillnad från Coutinho till exempel. En mot en-situationer är en detalj som Jordan behöver arbeta på. Förändringen gentemot matchen mot Arsenal är enorm med detta spelsystem, då Henderson och Johnson täpper till både första- och andraluckan i den defensiva zonen. Oavsett om det var Bryan Ruiz i andra, eller Alexander Kacaniklic i den första, kom Fulham aldrig riktigt igenom på kanterna.
De första sex minuterna satte tonen för resten av matchen när allt spel etableras just på högerkanten. Spelets gång skiftar kant ibland och då är det Steven Gerrard som allt som oftast vänder spelet till den andra kanten. Under minut 16 slår Gerrard precis den öppnande passningen vi vill se honom slå, men Suarez hinner inte ifatt bollen och anfallet rinner ut i sanden. Det intressanta med passningen är att den slås från egen planhalva och framåt, få anfall från Liverpools sida brukar skapas på det sättet under denna säsong. Istället för att Suarez och Sturridge ska stå för tyngden i anfallsspelet är det just mittfältet som är den aktivaste lagdelen. En negativ betydelse i allt detta finns ändå, det är att alla sex man offensivt visar sig alldeles för djupt ner emellanåt och det beror på att många vill slå den avgörande passningen. Denna händelse är helt naturlig dock, då matchen redan är vunnen i halvtid och det fanns ingen extra tid att spela på för att bli ”hjälte”.
Defensiv struktur
Sex man bevakar en liten yta i den defensiva zonen under hela matchen. Ytterbackarna må storma framåt alltmer efter att matchen lider mot sitt slut, men vid defensiva erövringar är det sex man som ska bevaka samma bollyta allra främst. En förändring i minut 31 är att Henderson går in centralt för att pressa på bollhållare istället och då är det Johnson som står för spelbredden. Kantspelet fick mycket riktigt en helt ny dimension med Johnson, till skillnad från Jon Flanagan. Johnson överlappade också fler gånger än vad Flanagan eller tidigare Touré har gjort i backlinjen. Det är betydligt lättare att fylla på i andraluckorna när man spelar med en fyrbackslinje och en fyrbackslinje ger dig den fördelen att ytterbackarna faktiskt spelar i sina naturliga positioner. Med naturliga ytterbackar i form av José Enrique i andra halvlek och Glen Johnson kan de hitta lösningar i den sista tredjedelen på ett mer naturligt sätt än annars.
Steve Sidwell som annars är en rivig mittfältare tappade boll flertalet gånger väldigt enkelt och det kändes som att det bara var för Gerrard och Lucas Leiva att kliva in enkelt och stjäla boll. I lagets mer offensiva positioner så var Aly Cissokho i särklass den spelare i Liverpool som hade minst bolltoucher. Försvaret sattes egentligen inte på prov alls, det lilla som ändå hände var att Agger gjorde en avgörande brytning i minut 64, ett läge som uppstod i djupled och som hade lett till ett friläge annars. Tempot efter 65 minuter är ganska lågt och det gynnade positionsspelet för försvaret. Vid Martin Skrtels mål så är anfallet beroende av att Suarez och Sturridge drar med sig försvarare och det lämnar Skrtel obevakad.
Rodgers taktik
Exakt den reaktion Brendan Rodgers ville ha från sitt lag efter Arsenal-matchen. Martin Jol å andra sidan är nog på väg att få sparken. Hela matchen känns stängd redan efter 38 minuter och 3-0-ledning, så Rodgers kanske borde ha bytt in Joe Allen redan i halvtid för att ge honom åtminstone lite mer speltid denna säsong. Nu får vi hoppas på att vi inte åker på skador under landslagsuppehållet, eftersom Brendan i sådana fall kan komma att ändra spelsystem än en gång. 4-2-2-2 var en väldigt intressant taktik, där det kan liknas vid 4-3-3 i vissa spelsekvenser, och jag tror att Rodgers var väldigt nöjd med kantspelet i denna match, kanske inspirerad av andra lag. Plus att han fick tillbaka Coutinho, som alltmer börjar växa ut till en av Brendan Rodgers favoriter med tanke på hur mycket ansvar som läggs på honom i uppbyggnadsspelet. Innerst inne hoppas jag på att Brendan inte skenar iväg igen och börjar hylla allt och alla, vi mötte trots allt Fulham, även om denna seger är en taktiskt perfekt match från nordirländaren.
