Matchanalys: Liverpool - West Ham
Joe Allen tog med sig formen från den senaste matchen in till denna match och stod för väldigt många uppspel. Philippe Coutinho försöker med några svåra nummer och som summa summarum på insatsen får Brendan Rodgers män godkänt. De stora prövningarna ligger dock framför oss.
Generella tankar
Vår kaptens betydelse för laget blev lite kännbar när Steven Gerrard fick utgå med en sträckning. Oavsett vad man än tycker om Gerrards säsong är det uppenbart att det inte finns något bättre alternativ än honom på utsatt position. Efter att han utgår kommer West Ham in i en matchbild som de inte var i närheten av att vara i med Gerrard på plan. I halvtid satt jag likt många andra Liverpool-supportrar och var rejält missnöjd med spelets gång och alla självmål i matchen stärkte uppfattningen om att vi i slutänden egentligen inte var tillräckligt produktiva mot West Ham.
Liverpool fick till 12 skott på mål mot West Ham, en godkänd siffra över antal chanser, men vi ser i de röda pilarna (skott utanför mål) att vi har det svårt för att få skott på mål och då är bilden illustrerad utefter skott inuti West Hams straffområde till och med. Den enda anledningen till att matchen kändes levande en bit inpå andra halvlek var för alla missade chanser och det är såklart inte acceptabelt. De grå pilarna är annars blockade skott och de gula avser de två målen som kom till från Liverpool-fötter utöver självmålen.
Offensivt spel
Joe Allen är instrumental i passningsflödet under väldigt stora delar av matchen. Allen kan arbeta mer med att vara på plats vid andrabollarna efter anfallsförsöken, men det blir litegrann naturligt att han inte är på plats då på grund av den djupa positionen. Eftersom vi dock känner till att han har ett väldigt bra skott hade det varit en tanke att vara på andrabollarna mer. Allen har en tendens att avvakta med passningarna, syftet med detta är att medspelarna ska hinna placera sig i utgångs- eller flexibel position så att passningen därefter ska sitta på spelare. Som bollhållare har han alltid kontroll över situationen.
Ovan ser vi Joe Allens passningsflöde under matchen, det vi ser är att han varierar både uppspel och inspel, att han använder hela planens bredd för sina passningar och att 66 av 72 passningar var lyckade (de i blått). De ljusblå pilarna är de passningar som ledde till chanser (2 stycken) och här ligger utmaningen för Brendan Rodgers och den ligger i att få Allens passningar att vara direkt avgörande för målchanser. Det är dock superpositivt att Allen är delaktig så mycket som han är och att det finns en och annan längre boll också i dessa passningar.
En annan frekvent bollhållare är Philippe Coutinho och som vår chefredaktör Mattias är inne på kan det bli lite väl nätt emellanåt, även om det finns en originell tanke bakom passningen. Coutinho har olikt Allen fler passningar som slösas bort och personligen tror jag att det är för att han har ett så stort risktagande i sina passningar, det vill säga att han alltid vill slå den avgörande passningen. Övergången till anfallsspel, så kallade omställningar vill Coutinho styra upp redan vid mittplan och då är inte resten av mittfältet placerade i den position brasilianaren vill att de ska stå vid, vilket bidrar till felprocenten i passningarna.
På bilden ovan ser vi att Coutinho hade 64 passningar under matchens gång varav 54 gick till rätt adress. Men vi ser även en markant skillnad i passningar som leder till chanser jämfört med Allen och den är att Coutinho stod för hela fem framspelningar som ledde till målchanser. Här kan man dock urskilja en poäng och den är att de längre bollarna genom marken har Coutinho en högre felprocent i jämfört med Allen.
Defensiv struktur
På försvarssida präglas vi av att backlinjen möter sin medspelare, om det så är det sittande mittfältet eller övriga backkollegor. Matchens seghet i första halvlek kommer bland annat till på grund av att det inte finns några riktningsförändringar vare sig i backlinjen eller mittfältet. I alla fall vårt anfall blir i andra halvlek bättre på överlämningar. Det sker likt andra matcher en centrering på försvarssida, och försvaret arbetar med överflyttningar, det vill säga att flytta försvarssidan på den sida där bollen finns för att minska de spelbara ytorna. Detta gjorde Jon Flanagan på ett duktigt sätt och både Mamadou Sakho och Martin Skrtel hjälpte till.
Martin Skrtels självmål var ännu ett insläppt mål, men att lägga all skuld på Skrtel känns inte rättvist, som vi ser nedan:
Skrtel bevakar sin man och gör sin uppgift här, likaså Mamadou Sakho. Längst ute till höger ser vi en Liverpool-spelare i form av Glen Johnson och här begås det största misstaget, när Johnson släpper sin markering, vilket en sekund senare leder till detta:
West Ham-spelare helt fri på vänsterkanten och kan nicka vidare bollen i det senare skedet, Skrtel får mitt i allt detta försöka kompensera för Johnsons felbeslut genom att rensa bollen, vilket leder till självmålet.
Nu går det ju att tvista om att Skrtel begår ett misstag han också, men situationen i förstaläget hade inte uppstått om Johnson hade gjort sitt jobb. Lite nonchalans från Johnsons sida som dock revanscherar sig med en assist i slutet av matchen.
Rodgers taktik
Brendan Rodgers medgav efter matchen att vi inte gjorde vår bästa match för säsongen och det stämmer mycket väl in i matchbilden och hur målen kom till. Jag tror Rodgers var lite chockad över att se att West Ham arbetade sig in i matchen igen i andra halvlek när hans Liverpool hade stängt i princip alla löpvägar en bit inpå andra halvlek. Nu kommer den tuffa biten framöver för Brendan och sitt Liverpool, då vi har tre extremt svåra bortamatcher framför oss, när dessa är avklarade får vi fans se om laget kan utmana på sikt om toppfyra.
Källor: Viasatsport.se, FourFourTwo
