På andra sidan Mersey
Bara en kvart från Anfield finns möjlighet att uppleva gräsrotsfotboll i urengelsk miljö när man ändå är på besök för att se Liverpool spela. Stefan Thorén tar oss med på ett besök hos Runcorn Linnets och guidar oss genom deras historia.
Många som åker över till Liverpool för att se de röda eller de blå spela skulle, om lagen exempelvis spelar på en söndag, kunna passa på att även se lite "gräsrotsfotboll" bara drygt 15 minuter från den pulserande storstaden, om det är hemmamatch vill säga. Var då undrar ni?
Tranmere Rovers ligger mitt emot Liverpool, i Birkenhead på halvön Wirral. Men det rör sig knappast om "gräsrot", även om klubben numera sladdar i ligasystemet. Nej, det jag menar med "gräsrot" är en klubb vid namn Runcorn Linnets!
En klubb de flesta säkert inte ens känner till att den existerar, och det är numera inte så konstigt. För de som har följt fotboll sedan 80-talet kanske Runcorn klingar en aning bekant dock. På 80-talet och fram till 90-talet var de faktiskt ett av de absolut bästa non-league-lagen i England, och vann Alliance Premier League 1982, föregångaren till det vi idag kallar Conference. På den tiden fanns dock inget direktuppflyttningssystem, utan då röstades lag in och ut ur ligasystemet. Runcorn tog alltså förstaplatsen och skulle ha kunnat gå upp i ligan, om de hade röstats in, men eftersom arenan inte höll måttet blev det ingen ligafotboll för de gröngula. Och numera är de en bra bit ner i amatörligasystemet...
Klubben har en intressant historia, med en hel del FA-cupframträdanden och tre besök på Wembley. Runcorn bildades med engelska mått sent, 1918, men klev in och tog för sig i Cheshire League redan året efter bildandet. Laget vann till och med ligan vid första försöket, och i samma serie återfanns lag som spelat i ligan tidigare, och som senare skulle avancera till ligasystemet, såsom Chester, Macclesfield, Northwich Victoria, Stalybridge och Tranmere Rovers.
Åren precis före andra världskriget var de bästa för Runcorn i Cheshire league, med fyra ligavinster och en andraplats på fem säsonger! Bland kända ligalag från nutiden märker vi Wigan Athletic i samma serie. Runcorn kämpade på i den starka ligan även efter andra världskriget, och i början av 60-talet hade klubben ännu en bra period med topplaceringar sju år i rad, och en ligaseger bland dessa.
Inför säsongen 1968-69 gjordes ligasystemet om och Runcorn placerades i Northern Premier League. Där blev det inledningsvis ett par riktigt tunga säsonger med slutplaceringar på nedre halvan fem år i rad innan saker och ting ljusnade för klubben. Första Northern League-titeln bärgades 1975-76 (Runcorn hade kommit tvåa säsongen innan). Bland kända klubbar i denna serie märks Scarborough, Boston United, Wigan Athletic, Macclesfield, Gateshead, Morecambe och Fleetwood. 1980-81 vann laget ligan igen, och nu hade fotbollspyramiden omorganiserats igen så nu blev Runcorn uppflyttat till Alliance Premier League. Debutåret 1981-82 vann klubben ligan som nykomling, men fick som tidigare nämnts inte chansen att flyttas upp i ligasystemet.
Runcorn etablerades sig med råge i Alliance Premier, som bytte namn till det mer välbekanta Conference 1986-87. Man tillhörde allt som oftast toppskiktet, och 1989-90 kom man trea efter Darlington och Barnet. Darlington återtog sin ligaplats, och Barnet skulle året efter gå upp i ligan även dom.
Runcorn var inte bara ett bra ligalag, utan lyckades bra även i FA Trophy, i vilken de nådde final 1985-86, 1992-93 och slutligen 1993-94. Dock blev det förluster i samtliga tre finaler, mot Altrincham, Wycombe och Woking. I FA-cupen slog Runcorn ut Chester och Wrexham bland annat, och nådde andra omgången tre säsonger i rad (1985-86, 86-87 och 87-88). Dessutom nådde laget första omgången ett flertal gånger både före och efter andra-omgångs-sviten.
Även om klubben presterade bra i ligan och i cuperna hade Runcorn alltid svårt att locka större publikmängder till hemmaarenan Canal Street. Orsaken till det är givetvis stadens närhet till Liverpool (och i viss mån Manchester). Även när klubben slogs i toppen av serien hade den inte fler än max 5-6 matcher per säsong med över 1 000 åskådare. Oftast i derbyna mot andra Cheshire-lag och det lag som trillat ur ligasystemet året innan. Publiksnittet för Runcorn under dessa år låg runt 750-800 personer per hemmamatch.
Bland duktiga spelare på 80- och 90-talen kan nämnas Ian Woan, som senare tog en ordinarie plats i Nottingham Forest, och Mark Carter, som togs ut i "amatörlandslaget" för England.
Två tunga säsonger i ligaspelet i rad (91-92 och 92-93) skakade Runcorn av sig och återfanns återigen i övre halvan av serien de kommande åren. Men 1993-94 var säsongen som ballongen sprack, med råge! En bra säsong i serien (femte plats) överskuggades av FA-cupmötet hemma mot Hull. Vad jag vet är det för övrigt enda gången jag har läst om klubben i svensk press, då en mur kollapsade och åskådare ramlade ner på planen. Detta fick stor uppmärksamhet i England, och var början på raset för klubben.
Det som hände var alltså att när Hull City gjorde 0-1 så sprang jublande bortafans ner mot nedre delen av läktaren, där en inte alltför välunderhållen mur separerade läktaren från gräsplanen. Då flera hundra personer tryckte på rasade muren samman, och en hel del folk klämdes i trängseln, dock utan att någon blev allvarligt skadad. Matchen avbröts givetvis, och spelades om på närbelägna Witton Albions arena, där det blev förlust med 0-2.
Följden av murkollapsen blev att större delen av arenan stängdes av då den vid en säkerhetsbesiktning inte ansågs hålla måttet. Arenakapaciteten, som tidigare legat på cirka 4 600 personer, kapades drastiskt till inte mer än drygt 1 100 personer. Senare under samma säsong blåste ett tak av ena långsideläktaren, och som grädde på moset tände pyromaner på huvudläktaren, så när säsongen var över var det inte mycket som var helt på Canal Street Ground i Runcorn!
Detta tvingade klubben att spela "i exil", på tidigare nämnda Wittons arena kommande säsonger. Den lilla men trogna hemmapubliken blev ännu färre då alla matcher blev "bortamatcher". Runcorn kämpade på i två säsonger till i Conference, men resultaten blev sämre och sämre, och publikbortfallet gjorde inte ekonomin bättre, så säsongen 1995/96 åkte klubben ur Conference, efter 15 raka säsonger.
Ett kortvarigt lyft kom när Runcorn fick komma tillbaka till en restaurerad hemmaarena, men det höll bara i ett par säsonger. Den 5 maj 2001 spelades den sista matchen på Canal Street, som sedan såldes i ett desperat försök att få loss pengar för att säkra klubbens överlevnad.
Runcorn spelade sedan på bland annat Halton Stadium i Widnes, på andra sidan floden Mersey, men även på andra arenor i omgivningen, bland annat i Prescot, Northwich och Southport. Ynkliga 165 personer såg Runcorn-Telford United på Southports arena, ett ännu gällande bottenrekord för Conference vad gäller lägsta publiksiffra.
I samband med flytten från Canal Street till arenan i Widnes bytte klubben namn till Runcorn FC Halton (i syfte att försöka marknadsföra sig i distriktet Halton där både städerna Runcorn och Widnes ingår), men efter fem skrala säsonger i serierna under Conference lade klubben till slut ner verksamheten...
...för att återbildas av supportrarna redan nästa säsong (2006-07) under namnet Runcorn Linnets. Den gamla klubben hade haft smeknamnet Linnets (fågelarten hämpling), så det var ett naturligt val att ta det namnet på den nya klubben. Debutåret i North West Counties division 2 slutade laget tvåa efter Winsford, och bägge lagen gick upp till division 1 (som bytte namn till Premier säsongen efter).
Redan vid bildandet av den nya klubben var målet att bygga en ny arena i Runcorn, då den gamla arenans mark (Canal Street Ground) nu bebyggts med villor. Efter mycket förhandlande med Halton Borough lyckades klubben köpa loss mark i sydöstra delen av Runcorn, i ett område kallat Murdishaw. Den 17 juli 2010 invigdes den nya arenan, Millbank Linnets Stadium, under stort pompa och ståt, med en vänskapsmatch mot Witton Albion. Just Witton hade låtit Runcorn Linnets spela sina matcher på deras arena under tiden den nya arenan byggdes. Över 1 000 personer bevittnade matchen, en bra siffra även jämfört med gamla klubben Runcorn FC:s inte alltför imponerande publiksiffror.
De senaste säsongerna har klubben presterat bra i NWCL Premier, och slutade förra året tvåa efter överraskningslaget Norton United. Då bara ett lag går upp får Runcorn Linnets i år försöka igen att nå den åtråvärda förstaplatsen som innebär uppflyttning till EvoStik League. Lustigt nog är Runcorn Linnets numera det bästa publiklaget i serien och har de senaste åren snittat runt 275-300 åskådare per hemmamatch. Publiksnittet i serien ligger på runt 150 personer.
Runcorn som stad har drygt 60 000 invånare och är så typiskt engelsk som det bara kan bli. En förortskänsla, men ändå med en småstadsidentitet. Många små välkomnande pubar ligger utströdda längs Old Towns gator, och från nästan hela stadskärnan kan man se den enorma Runcorn Jubilee Bridge, som sträcker sig över floden Mersey och knyter samman Widnes på norra sidan och Runcorn på den södra.
Atmosfären runt den nya klubben är välkomnande och inbjudande. Vi är ett par personer som fattat tycke för denna lilla charmiga klubb och sponsrar sedan 4 år tillbaka en spelare i truppen varje säsong under namnet "Swedish Linnets". Har ni vägarna förbi Runcorn tycker jag absolut att ni ska besöka staden och se en match på Millbank Linnets Stadium, en riktigt härlig "gräsrotsupplevelse"!
"Come on the Corn!" :-)
