Lovén Calling: "Views from a opposite window"

Lovén Calling: "Views from a opposite window"

För ett par år sen när Liverpool var på besök var jag själv i Wales på en groundhopperturné. Swansea skulle besökas, det var bestämt. I en överdimensionerad husbil kallad The Behemoth hade vi tuggat oss igenom ett vinterkysst England och besökt de lägre ligorna och detta var den sista matchen innan jag skulle bege mig hem till lugnet igen.

Carlisle-Tom. Gruppens ledare och tillika behemoths ägare var arkitekten av dessa planer, Vi andra hängde på. Leyton-John, Norfolk-John, Greys-Jimmie och Brentford-Max och så undertecknad var alla passagerare på dessa resor. Det skrålades, fes i trångt utrymme, pratades fotboll medans pintsen rann ner i halsen likt en tyne om våren och mil lades på behemots milräknare.

När nyheten först kom ut stod vi på en hotellbar i Sunderland och förfärades över summan ( £50m) för en spelare som inte riktigt hade återhämtat sig efter en envis knäskada. Men Chelsea hade målkramp, Nr 9 förbannelsen hängde tungt och en värvning som signalerade ambition vägde upp tänkte jag där jag stod. Snart kom nästa nyhet som var större för närmiljön än Torresköpet. Liverpool hade kontrat med att värva Carroll från Newcastle i transferfönstrets sista timmar och just denna del av gordieland så tyckte de flesta att det var skönt att slippa honom.

Januari blev Feb och fler matcher lades till kontot. Groundhopperturnén skulle avslutas i Swansea och det första Sheepshaggerderby i den högsta divisionen sen Warleauge. Jag hade använt dagarna till att lägga ut blänkare om att jag önskade biljett till matchen mot Liverpool men gav upp eftersom ingen av mina engelska Chelseabröder hade svarat.

PÅ matchdagen 6 Feb. började allt gå fel. Eller det började bra. Matchbiljett kunde eventuellt fixas. Swansea-Cardiff skulle spelas tidigt och tidsoptimisten i mig började vädra morgonluft. Det skulle finnas en chans till att hinna till London och se matchen eller delar av den om trafiken inte var tät och om Carlisle-Tom för en gång skulle använda gaspedalen till vad den var menad till. Efter några timmars bearbetande var han övertalad. Logistiken var förvisso inte optimal men det fanns en chans och den var värd att ta.

Sen började det gå snett. Våra platser på Libertystadiums ena kortsida var suveräna ända till Craig ” The fucking fuck” Bellamy bestämde sig för att inte avgöra matchen utan springa fram till vår sektion av stadium för att fira målet.

Bilköer efter matchen minskade marginalerna. Engelska febuarivägar tog lite mer och när marginalerna inte kunde bli mindre så tog The Swindon incident det som fanns kvar och tillfället gled mig ur händerna.

***

Anledningen till att jag skriver om just detta är ganska enkel. Chelsea och Liverpool tycks ha skiftat pooler med varandra sen 6 Feb 2011. När Liverpool kom till Stamford den dagen var Chelsea ett lag som slogs om titlar och som dessutom var obesegrat på hemmaplans sen väldigt länge. Liverpool var ett lag med potential men som var nöjt med en CL plats.

Liverpool avslutade vår mäktiga hemmasvit. En inte fullt återhämtad Torres fick i sin första match möta samma människor som han delat omklädningsrum med några dagar tidigare. Kanske var det där som hans förbannelse började för även om han alltid gjorde sitt bästa för att göra mål kom han aldrig i upp till den nivå som motiverade beloppet han köptes för.

Det är nog ingen som kommer att tänka på detta imorgon. Liverpool kommer till Stamford som favoriter. Liverpool har värvat kvalitet till marknadsanpassade priser eftersom det är storklubbarnas habitaltillstånd. Ingen viskar köpelag längre för alla vet det som krävs för att utmana om titlar är en välfylld krigskassa.

Liverpool kommer som CL mästare och favorit till PL-titeln. De kommer impregnerade av Kloppfilosofi och gott självförtroende. De har sitt spel , sina ambitioner och kvalitet på varje position som gör att ingen kan ifrågasätta favoritskapet.

Chelsea kommer till spel med ett lag med ett lag vars toppar vi sett skymtar ibland. Med offensiv lusta, kreativitet och ungdomlig entusiasm har vi besegrat våra motståndare. Med ungdomlig entusiasm, kreativitet och defensiv ovilja har vi förlorat matcher.

Det här laget är inte färdigt. Inte heller redo för någon kamp om titeln och det är just det som är vår välsignelse just nu.

Vi kan gå in i matcher med vetskapen att vi kan slå alla lag men också lära sig om segern uteblir. Det är villkor som gynnar Super-Frank & Young blues. Att vara en del av en process som är fortgående och att varje steg på vägen är ett steg på otrampad mark.

Så även om ett pimpat Liverpool lär våra ungdomar en läxa så kan oavsett resultatet Chelsea inte förlora även om resultattavlan är till våran nackdel.

Förluster är en del av spelet. Förluster är en del av att lära sig. Ett ofärdig lag under utveckling tar båda med samma ögon och samma ansats. Det är med sådana ögon vi ska se mötet med Liverpool.

De är inte odödliga. De kan besegras. Varje övertygande seger de har med sig fram till imorgon är ett steg närmare en förlust. Villkoren är klara. Förutsättningarna i det fria. Så varför inte imorgon?

Carefree!

Thomas Lovén@Wsjogren962019-09-21 09:56:00
Author

Fler artiklar om Chelsea