Månadskrönika: Manchester United är till salu
Vad konstituerar egentligen en fotbollsklubb? Det är frågor vi kanske tar för givet, kanske tänker på hela tiden, men det uppmärksammas alltid lite extra när en klubb är till salu. Nu är Manchester United till salu, och vi bör fundera lite på vad det egentligen innebär. Manchester United är efter 17 år till salu, och det är rimligt att vara överlycklig. Men Manchester United är till salu, och jag är fullständigt livrädd.
På gränsen till Stretford Ends övre etage hänger en banderoll där det står ”MUFC – For Every Manc A Religion” – en anspelning på legendariska The Stone Roses frontfigur Ian Browns låt "F.E.A.R.". Det är utöver en lokalpatriotiskt graciös gärning också ett ganska vanligt sätt att beskriva supporterskapet till en fotbollsklubb. Hur skall man annars förklara den annars ganska vaga attraktionen fans känner till... ja, vadå? Vad är det vi så slaviskt följer egentligen?
På många sätt är ju beståndsdelarna i en fotbollsklubb lösa – precis som hos vilket företag som helst byts de anställda och cheferna ut med jämna mellanrum. Huvudsyftet för de anställda skiljer sig åt en del: antingen går man in i anställningen som ett karriärsteg med meningen att ta sig än vidare (eller för den delen stanna kvar länge), antingen är man bara där för att tjäna pengar hos en välrenommerad arbetsgivare, eller så vill man faktiskt uppnå resultat. För de allra flesta stämmer nog samtliga målbilder in på en och samma gång. Såväl spelare som ledare i valfri toppklubb rör sig i det här spektrat av lika delar egoistiska och altruistiska målsättningar, och oavsett hur deras personligen skräddarsydda målbilder ser ut har de en sak gemensamt – förr eller senare är de inte kvar längre. I Manchester United har det de senaste 17 åren varit svårt att få bra folk att stanna på grund av de begränsade möjligheterna till att utvecklas, och de i ledarpositioner som faktiskt har stannat verkar främst ha gjort det av bekvämlighet.
Sedan finns det de mycket mer fasta beståndsdelarna, de som sällan ändras och som kanske är de enklaste att koppla ihop en institution med. Loggor, fastigheter och liknande är oavsett deras kommersiella värde allra mest värdefulla som kulturbärare och som förevigande av traditioner – i en fotbollsklubb mycket mer så än i gemene företag. Det är samlingsplatser, konnotationer och kultur mycket mer än vad det är branding. Därför är det väl inte bara på grund av deras långa liv som det blir större rabalder när klubbmärken förändras eller arenor byts ut jämfört med när t.ex. en spelare lämnar. Trots att det med väldigt få undantag sker av kommersiella skäl är det historian som spelar roll, någonting för anhängare och rivaler att anknyta till. Även om familjen Glazers under sin ägartid försummat Old Trafford och Carrington å det grövsta kan man faktiskt inte anklaga de för att ha gjort någon omformning á la City group, Red Bull-koncernen, Vincent Tan eller valfri annan lokalnegligerande ägare gjort. De har inte på något sätt förändrat den officiella bilden av vad Manchester United är. De har bara gravt misshandlat konnotationerna till klubben.
Den beståndsdel som allra oftast lyfts upp som den viktigaste befinner sig på något sätt i gränslandet mellan de tidigare två. Den är föränderlig i sin omsättning av människor, men fastare än något annat som direkt koppling till klubben. Den är inte alltid logisk, och sannerligen sällan helt okomplicerad, men den är där även när byggen krackelerar eller spelare försvinner. Fansen är en del av klubben, förmodligen den allra viktigaste,
Och så finns det då en allra sista, som ibland går stick i stäv med fansen, ibland är en del av dem, men ofta är den allra mest problematiska beståndsdelen av en fotbollsklubb – och därtill den med mest kraft att förändra den. Det går inte att bortse från en klubbs ägande. Vissa menar att det inte spelar någon roll vilka som äger en klubb, vissa menar att det genomsyrar hela verksamheten. Om någon tvivlat på samhörigheten mellan sportsliga och icke-sportsliga faktorer är väl rådande VM ett ypperligt exempel på motsatsen, lika väl som det mer närliggande exemplet hur Manchester Uniteds fans har agerat med kraft mot sina ägare det senaste året. De demonstrationer som hållits mot superligan och familjen Glazers i allmänhet har visat på samhällets och fansens kraft lika mycket som den blivit en viktig påminnelse om att ägarna faktiskt är en del av klubben, en ofta väldigt problematisk sådan.
En av Manchester Uniteds starkaste beståndsdelar är nu alltså påväg att ändras, och det är bara hoppas att den tar all hänsyn den kan till resten av det som gör klubben till det den är. Även om vi på samma sätt som vi inte kan styra över våra föräldrar inte kan bestämma över vilka som äger det som på många sätt är mer vår fotbollsklubb än deras är det just de som äger den. Entiteten, sammansättningen av de övriga beståndsdelarna, förblir ju densamma, men präglas ändå djupt av vad den ägande delen av klubben gör. Även om den inte på något är ansvarig för deras gärningar finns det en ekonomisk och symbolisk koppling mellan ägare och klubb som visserligen går att blunda för, men som ändå alltid är närvarande. Precis lika lite som trosföljare kan förneka att det de tillber och avgudar gör saker som inte går att förstå, som verkar direkt ondskefulla och som får dem att ibland ifrågasätta sin tro – precis lika lite kan supportrar till en fotbollsklubb bara sluta följa sin klubb för att en beståndsdel ändras. Men vi slutar för den delens skull inte följa det vi följer. Eller så gör vi det. Jag är livrädd för vad som händer med mitt eget supporterskap beroende på vilka som kommer att äga Manchester United inom en snar framtid.
Men var pengarna än kommer ifrån är det absolut mest värdefulla de nya ägarna kan göra att ära de övriga delarna som gör Manchester United till vad det är. Behandla de anställda med respekt och ge de möjligheter att utvecklas. Tumma inte på de fasta traditionerna, ändra inte på klubbmärket i onödan och se till att arenan kan stå kvar. Ge tillbaka till klubbens kultur och lokalanknytning och de personer som älskar klubben mer än livet självt – både i form av resultat och allmännytta. Jag är livrädd för att det inte kommer bli så heller.
TV: Därför är United den mest vanskötta klubben
