Newcastle United-Hull City AFC 2-3!
En underbar eftermiddag i Newcastle Upon Tyne! Jag förutspådde en målsnål match. Ja, jag förutspådde till och med 0-0.Det blev istället en extremt underhållande om än nervkittlande match där Hull City visade att de är i Premier League för att utmana!
Startelvan
McGregor
Elmo, Chester, Davies, Rosenior
Quinn, Livermore, Huddlestone, Brady
Aluko, Graham
Newcastle förde inledningvis
Newcastle började positivt och hade det mesta under de inledande minuterna. Det kom därmed inte som någon större överraskning när Sissoko fann Remy i straffområdet efter 10 minuter, som inte gjorde något misstag när han tryckte in 1-0 bakom en chanslös McGregor. Jag sjönk ned i soffan med händerna för ansiktet och förberedde mig mentalt på en plågande lång fotbollslektion. Jag var inte helt fel ute i just detta ögonblick, men av helt annorlunda anledningar skulle det visa sig!
Hull vaknar till liv
Ett chockat Hull vaknade till liv och spelet på den offensiva planhalvan började ta fart! Vi fick se Brady testa hur bra Debuchy hade knutit sina skosnören när han gång på gång flög fram via sin kant, samtidigt som Aluko var ett ständigt orosmoment med sin oberäknelighet och arbetsvilja. Den absolut bästa Hull-chansen kom efter drygt 25 minuter då Brady vände ut och in på sina och fann Danny Graham som på något sätt inte lyckades nicka in bollen bakom Krul som samtidigt stod för en monsterräddning. Den ökande Hull-pressen hade dock gett sig till känna och Newcastle gav bort bollen bara sekunder efter detta då bollen letade sig fram till Aluko. Han kunde passa fram en helt fristående Brady, där någon Newcastle-markering inte fanns att känna till. Den unge irländaren gjorde inga misstag när han forcerade in kvitteringen bakom en flaxande Krul som inte kunde stå emot igen.
Det var därefter ett ganska böljande spel där båda lagen försökte att vara attackerande, utan att direkt lyckas skapa några större lägen. Jag började blänga nervöst på matchuret som sakta tickade upp mot halvtidsvilan i samma ögonblick som Cabaye avlossade en skott som täcktes undan av James Chester. En oturlig styrning som letade sig fram till en fristående Remy, som än en gång fick visa sitt sinne för mål med ett välplacerat skott som letade sig in bakom McGregor någon meter in i straffområdet. Jag sjönk ännu en gång ihop av ren frustration, samtidigt som närmsta lösa föremål fick ta sig en flygtur till grannfåtöljen.
Ett mål som kändes oerhört viktigt rent moraliskt när Martin Atkinson kort därefter blåste av för halvtid.
En fotbollslektion
Det var nu lektionen började. Den andra halvleken sparkades igång och Hull satte omedelbart fart framåt. En frispark tilldömdes tidigt på offensiv planhalva efter att Brady dragits ned. Samme Brady lyckades slå ett perfekt inlägg som letade sig fram till en rusande Elmohamady, som utan markering kunde skarva in bollen i det bortre hörnet via stolpen. Det var match igen!
Jag vet inte vad Bruce sa i halvtid, men nog gav det effekt! Det var ett nervöst Newcastle som började träda fram och Hull visade en betydligt större hunger! En hunger som var nära på att bära frukt redan några minuter efter kvitteringen då Huddlestone frispelade Graham på topp som inte alls lyckades få kontroll över sina fötter. Det var i ärlighetens namn inte speciellt många farliga målchanser under den andra halvleken, med undantag för några tilltrasslade situationer i målområdet. Vad som skulle avgöra var en bit briljans och fotbollsgodis från Sone Aluko. Han fick på en makalös volleyträff som lämnade Krul helt chanslös efter ett fint inspel av George Boyd (som hade bytt av Quinn). Jag exploderade av glädje och började tänka på hur osannolikt allt detta egentligen är! Vi ska inte kunna hämta igen en ledning borta mot Newcastle två gånger om och vi ska definitivt inte kunna sänka dem på detta sätt!
Om ni trycker "här" får ni för övrigt se detta magiska mål!
Det blev därefter 20 oerhört jobbiga minuter rent känslomässigt. Jag kände mig sugen på att stänga av för gå iväg en stund och låsa in mig på badrummet tills matchen var över, enbart för att slippa den spända oron. Vi fick förresten se David Meyler byta av den evigt löpande Robbie Brady strax innan ledningsmålet!
Vi har alla varit där. Ditt lag leder och tiden har nog aldrig gått lika långsamt som vid just detta ögonblick. När en boll letade sig fram till Remy efter 91 spelade minuter så var jag nog så pass nära man som en relativt frisk 22-åring kan komma en hjärninfarkt. Han stod stilla i vad som kändes en evighet bara någon meter från mål och jag skrek rakt ut rent instinktivt. Jag vet inte hur, men den ditintills målsäkra fransmannen missade. Ja, han missade!!
Den satta tiden av fem förlängningsminuter gick mot sitt slut och den inbytte Meyler kunde effektivt döda lite tid genom att vara sådär underbart irriterande genom att hålla fast bollen vid offensiv hörnflagga. Vi kunde kort därefter fira en oerhört skön trepoängare!
Newcastle United-Hull City 2-3 (2-1)
1-0 Loic Remy (10)
1-1 Robbie Brady (26)
2-1 Loic Remy (44)
2-2 Ahmed Elmohamady (48)
2-3 Sone Aluko (78)
Jag är stolt över laget idag. För den laginsatsen, moralen, viljan, attityden, kalla det vad du vill!
Hull City AFC är inte i Premier League för att se och lära från de store lagen. Vi är här för att stanna!
