Från Middlesbrough till Tokyo: En krönika
Landet Japan och den lilla fotbollsstaden Middlesbrough har en lång gemensam historia som sträcker sig över 139 år. Efter 100 års gemenskap vann till och med Middlesbrough en av sina första pokaler någonsin, i just Japan. Historien börjar i Yokohama och har sitt slut i Albert Park, Teesside.
Det japanska samhället genomgick en industriell revolution under 1800-talets andra hälft. Under denna förnyelsens epok och under den nye kejsare Mutsuhitos styre blev sjöfarten en ledande industri i Meiji-periodens Japan. På den här tiden etablerades samtidigt Japans ledande rederi år 1885, nämligen Nippon Yusen Kaisha (direkt översatt till “Japan post fraktföretag"). Elva år senare invigde rederiet en linje som sammanbinde Japan och Europa, vilket möjliggjordes tack vare japansk seger i det första kinesisk-japanska kriget som medförde en ökad mängd frakt.
Blocktryck från 1800-talet.
Nippon Yusen Kaisha, eller NYK som rederiet ofta förkortas till, beviljades tillstånd att avlasta varor i London för sin nya europeiska linje, men var från början inte tillåtna att lasta på varor i huvudstaden. Istället fick japanerna använda Middlesbrough som lastningshamn. Under samma period konstituerades relationer mellan Middlesbrough och den japanska regeringen som köpte stora mängder tackjärn från masugnar vid floden Tees, och just ugnarna i Middlesbrough var världsledande tillverkare av tackjärn. Även fraktfartyg köpte japanska rederier från Middlesbrough, som tillsammans med resten av nordöstra England byggde cirka 50 fartyg som sedan såldes till Japan.
Vid slutet av artonhundratalet förtöjde skepp från NYKs rederi i Middlesbrough två gånger i månaden.
Karta över Nippon Yusen Kaishas linjer. Foto: New York Public Library
Det var dessutom just kejsar Mutsuhito som gjorde det möjligt för japanerna att komma till England, då samuraiklanen Tokugawa som styrde Japan mellan 1603 och 1867 förbjöd alla utlandsresor för japanska invånare. År 1867, under den nya kejsarens styre, kunde japanerna bege sig utomlands igen.
Kejsare Mutsuhito. Foto: Wikimedia Commons
Allt var dock inte frid och fröjd. En del av japanernas tillvaro i England skulle ur dagens ögon anses vara problematiskt.
Vid sekelskiftet och den viktorianska eran hörde det “exotiska” till mycket av den engelska underhållningsbranschen. Den japanska tillvaron i England skapade en sorts myt och “den andre-skap” kring japanerna och dess land, trots att det aldrig var en brittisk koloni. Exempel på detta var viktorianska tidskrifter som publicerade texter om japanernas akrobatiska förmågor. Så här skrev den brittiska författaren Mary Haweis i publikationen The Art of Decoration:
“I grund och botten är japanerna artister eftersom de älskar och studerar naturen så innerligt. De klättrande jonglörens bragder och dess överraskande kunskap kring viktfördelning grundar sig i de naturliga lagarna under vilka blomman lyder.”
Den engelska fascinationen för Japan växte större kring sekelskiftet, och Japanerna utnyttjade engelsmännens nyfunna fascination genom att åka till Storbritannien för att uppträda i shower. I nordöstra England uppträdde flertalet japanska jonglörer och akrobater, men även skådespelare i teaterpjäser. Japanerna lyckades kapitalisera på de viktorianska engelsmännens exotisering av den japanska kulturen och släcka deras underhållningstörst genom shower runt om i landet. Ett flertal av dem var hållna i Middlesbrough.
På den här tiden blev det också populärt för rika engelsmän att dekorera sina hus med prydnader från Japan.
Svenska M/S Bogesund och M/S Bergsund under konstruktion i Middlesbroughs hamn (ca 1948)
Under första världskriget började man i England efter 1890-talet återigen se en ökning av japaner på de brittiska öarna, och nu på ett mindre exotiserande vis. År 1902 skapades en diplomatisk pakt mellan England och Japan, som varade tills 1922. Jämsides första världskrigets rasande framfart, beställde England 192 trålare från Japan till följd av denna pakt. Trålarna var tänkta att användas som minröjarfartyg och ett stort antal japanska ungdomar blev anställda som jungmän på båtarna för att leverera dem till Storbritannien. Så småningom fann dessa unga japanska män bosättning i England, och inte minst i London där organisationer uppstod som hållplatser för japanska sjöfarare i syfte att sprida den anglikanska kyrkans tro. Även i städer som Middlesbrough fann många japaner ett nytt hem. Redan under samurajernas styre blev fenomenet “dekasegi rodo” känt, alltså att tillfälligt lämna hemmet för att jobba på en fjärran plats, och detta koncept blev så klart mer prevalent under Meiji-styrets tid.
På 20-talet var det dock inte bara folk från Japan som kom till England, utan vice versa också. “To the sunny East” stod det på resebroschyrer producerade av NYK som gjorde reklam för kryssningar mellan Middlesbrough och Japan. Reklamen verkade dessutom funka, då vissa engelsmän valde att tillbringa sina semestrar på kryssningen till Japan. Biljetten för en resa mellan Middlesbrough och Yokohama kostade omkring 175 pund, vilket sett till inflationen idag skulle vara cirka 10 000 pund (140 000 kronor).
Ett antal pensionat restes i Middlesbroughs Marton Road-område, tänkta som tillfälliga bostäder för japanska matroser på besök i staden. Det första pensionatet som restes var Tommy Amoris cafe and Boarding House som vette mot Borough Hotel på Marton Road 96. Hemtrevligt nog fanns det även ett japanskt konsulat i Middlesbrough, som underlättade de japanska männen att få arbete i staden. Det tog inte lång tid innan flertalet av de runt 250 tillresta japanerna fann kärleken i den gråa engelska luften fylld av industriell smog, för att sedan permanent bosätta sig på Teesside. När japanska fraktfartyg kom på besök i Middlesbrough bjöds fartygets japanska besättning in till pensionaten för att umgås och spela olika sorters hasardspel. Fartygen var av stor nytta för de bosatta japanerna, som kunde ta emot japanska läkemedel och godsaker från hemlandet som annars inte fanns i England.
På mitten av 1900-talet hade Middlesbrough blivit staden med flest invånare av japanskt påbrå efter London i hela England, även om många av dem fick flytta under andra världskriget. De flesta av dem härstammade från Japans sydvästra regioner.
Runt sekelskiftet gjorde bröderna och skeppsmäklarna Thomas och Alfred efternamnet Bulmer till ett välkänt namn i Middlesbroughs sjöfarar-kretsar. De verkade dessutom som ombud för det tidigare nämnda rederiet Nippon Yusen Kaisha och som diplomater för det japanska konsulatet. Bröderna Bulmer och andra diplomater skapade nära band med NYK och dess kaptener vilket på 1930-talet ledde till att bröderna övertalade sina japanska kaptener att ta med sig körsbärsträd från Japan. Dessa träd planterades sedan i olika parker i Middlesbrough. Den 31 mars 1931 planterades den första uppsättningen träd av Kashima Marus kapten Taketa vid en ceremoni i Stewart Park. Nästa år planterades fler träd i Albert Park, Stewart Park och Pallister Park. Dessa hjälpte kapten Watanabe att plantera, för att fira “många glada besök i Middlesbrough”.
Nästan 20 år senare, 1953, ägde Japans första officiella besök till England sen kriget rum. Det var den nittonåriga kronprinsen Akihito som var på besök för att bevittna drottning Elizabeth den andras kröning. Akihito anordnade en utebjudning vid sin residens i London, och till denna bjöd han in Middlesbroughs japanska befolkning.
Lastbil gör reklam för ölet Kirin Ichiban. Foto: Flickr
Tre årtionden efter kronprinsens tebjudning i London var nu Japan under premiärministerns Masayoshi Ohiras styre. Fotbollsklubben Middlesbrough, var under tränaren John Neals. Det var han som ledde ut sitt Middlesbrough under de japanska strålkastarljusen i Tokyo för att delta i Kirin Cup.
Kirin Cup var en vänskapsturnering som anordnas varje år sen 1978 för att göra reklam åt det japanska ölet Kirin. Sedan 1992 spelas endast turneringen mellan landslag, men på 80-talet var även klubblag med. Två år efter den första turneringen, alltså 1980, blev Middlesbrough, som slutade nia i högsta ligan den gångna säsongen, inbjudna av oförklarliga skäl. Tränaren Neal tog med sig ett starkt lag till Japan med spelare som Bosko Jankovic och David Armstrong i truppen. Kanske tog de NYKs kryssning för att komma dit …
I gruppspelsfasen ställdes Middlesbrough mot Japans landslag och Argentinos Juniors. I den första matchen mot Japan gav Nobutoshi Kaneda, från Nissan Motors, ledningen till Japan efter att bollen studsade in genom målvakten Jim Platt. Målvakten Platt hade faktiskt redan vunnit en turnering dagar innan Kirin Cup, då han hjälpte sitt Nordirland att vinna British Home Championship (en turnering mellan Storbritanniens fyra landslag) bara dagar innan Kirin Cup. Direkt efter turneringen flög han till Japan för att hjälpa sitt Middlesbrough på traven.
David Hodgson kvitterade och avgjorde sedan självmant matchen till 2-1 för de rödvita. I nästa match mot Argentinos Juniors vann Boro med hela 4-0, efter mål från David Hodgson, Bosko Jankovic, Billy Ashcroft och Billy Woof.
Se utrdag ur matchen mot Japan här: Youtube
Redan efter gruppspelet var det dags för semifinalerna, och i sin ställdes Boro mot Kinas landslag. Denna matchen spelades i Nagoya, Japans fjärde största stad sett till folkmängd som Boro fick ta tåget till. Samtidigt var Kina i mitten av sin comeback efter ett antal års avståndstagande från FIFA-event. Middlesbrough vann semifinalen med 3-1 och Mark Proctor, David Shearer och Graeme Hedley stod för målen. I Middlesbrough kan man nu se en vimpel från Kinas landslag hänga på the Riverside Stadium.
Den 31 maj 1980 var Middlesbrough i en final för vad som kändes första gången, även om de fyra år tidigare deltagit i finalen i The Anglo-Scottish Cup. Det rödvita manskapet från Teesside fick ta tåget tillbaka till huvudstaden där finalen skulle spelas, på Tokyos Olympiastadion. Omkring 25 000 personer var på plats för att bevittna finalen mellan Middlesbrough och Espanyol, men tyvärr var ingen i publiken från just Middlesbrough. Det spanska laget hade tagit sig till finalen efter en oavgjord match som avgjordes på straffar mot Japans landslag.
Höjdpunkter från matchen mellan Boro och Espanyol. I förgrunden syns turneringens pokal.
Middlesbrough tog en tidig ledning i finalen efter att Shearer stulit bollen från en av spanjorerna för att sedan passa den till Craig Johnston som satte 1-0. Båda lagen fortsatte sedan att skapa många chanser, men mot slutet hängde Boro på repen. Hade det inte varit för målvakten Jim Platts insats hade matchen redan varit avgjord långt innan slutvisslan. I slutminuterna lyckades dock Espanyol ta sig förbi Platt. Den tidigare spanske landslagsmannen och Real Madrid-anfallaren Marañón kunde lätt placera in bollen i öppet Boro-mål efter en fin framspelning.
Efter Espanyols kvittering hängde dramatiken minst sagt i Boros luftrum. Espanyol nickade bollen på mål, och av repriserna att döma kan bollen mycket gärna passerat mållinjen. Platt höll dock hårt om bollen och skymde domarens sikt så pass mycket att det inte gick att avgöra om bollen var inne eller inte. Efter matchen sa en generad Jim Platt att “det kanske var ett mål, men jag rensade bollen snabbt och de (Espanyol) ropade att det var mål.” Domaren, som fick stå emot en hel del knuffar och tjafs från Espanyolspelarna, höll inte med. Middlesbrough lyckades med nöd och näppe hålla ut, och matchen gick således till straffar.
Jim Platt, som var klädd i en grön tröja med röda shorts, räddade Espanyols första straff, som för övrigt var en väldigt medelmåttig sådan. Middlesbrough gjorde kyligt mål på sin första straff medan Jim Platt återigen räddade en till av Espanyols. Tack vare poängövertaget i straffläggningen hade Middlesbroughs Tony McAndrew, med nummer 6 på ryggen, den figurativa kaptensbindeln runt armen och en snitsig mustasch under näsan, chansen att avgöra för Middlesbrough. Det gjorde han också. Bollen satt i målets nedre hörn och alla spelarnas hjärtan, som förmodligen satt i halsgroparna, kunde äntligen återvända till sina rättmätiga platser. Ett segerjubel utan dess like och ett varv runt planen bjöd Teesside-laget den japanska publiken på, efter att de hade avgjort finalen i Kirin Cup.
Efter matchen tilldelades McAndrew en pokal, som snarare liknade en vas, som han lyfte tillsammans med resten av laget. Kirin Cup, var i Middlesbroughs och Englands ägo.
Bara ett år efter triumfen i Kirin Cup, som egentligen hette Japan Cup Kirin World Soccer, skulle Middlesbrough och Japan mötas igen. De tidigare planterade rosa körsbärsträden i stadens gröna parker hade nu blivit till åren komna, men ändå var de där för att välkomna sina mänskliga ättlingar. Japans landslag hade blivit bjudna till en vänskapsmatch i Middlesbrough som spelades på Ayresome Park. Tyvärr finns det inte mycket information om hur den här matchen slutade, men den spelades i alla fall den 11 augusti, jämte ett par andra vänskapsmatcher som uppvärmning inför den kommande säsongen.
Matchprogram från dagen. Foto: Shaun Wilson
Bara fyra år efter vänskapsmatchen mot Japan, firade NYK sitt 100-årsjubileum, och för att fira detta var de tillbaka där sagan har sin begynnelse. Dr. Yoshio Watanabe, vars pappa hade planterat körsbärsträden i Middlesbrough 50 år tidigare, besökte Teesside tillsammans med NYKs verkställande direktör Kaneyoshi Moriya. Besöket ägde rum på våren, och med sig hade Watanabe och Moriya nio stycken nya körsbärsträd, tänkta att ersätta de träd som planterades på 30-talet. Middlesbroughs borgmästare var på plats tillsammans med stadens folk för att bevittna ceremonin.
Vidare läsning:
Marie Conte-Helm (1999) Middlesbrough's ‘forgotten Japanese’: The Japanese community in middlesbrough during the inter-war period, Immigrants & Minorities, 18:1, 49-61, DOI: 10.1080/02619288.1999.9974958
Papini, Massimiliano (2021) Transcultural flows from Japan to the North East of England 1862-1913: visual and material culture in relation to the Anglo-Japanese interaction. Doctoral thesis, Northumbria University.
