Halloween-special: Var Middlesbrough förbannade?
Det tog Middlesbrough 128 år att vinna sin första trofé. Kan det bero på att Middlesbroughs arena var hemsökt?
Håller du på en fotbollsklubb som bokstavligen aldrig vinner något? Det känns kanske som om ett spöke hemsöker din klubb, och hindrar ditt lag från att vinna. För vilken annan förklaring kan det finnas till att ni aldrig vinner? I Middlesbrough var det i alla fall en av ursäkterna som klubbens supportrar och spelare fick leva med under nästan 100 år.
Ayresome Park
Middlesbrough Football Club bildades 1876, vilket gör klubben till den nionde äldsta fotbollsklubben i the English Football League. Endast Birmingham, Blackburn, Bolton, Reading, Sheffield Wednesday, Wrexham, Stoke och Notts County är äldre.
Boro grundades efter att medlemmar från stadens cricketklubb samlades utanför Albert Park Hotel den 20 oktober 1876 för att diskutera möjligheten att skapa ett fotbollslag. Det sägs vara en herr Frederick Thompson som låg bakom förslaget.
Fotbollsklubben bildades och året därpå spelades Middlesbroughs första protokollförda match någonsin. Då spelade Middlesbrough på Archery Ground, i stadsparken Albert Park, och den lokala klubben Teesside Wanderers stod för motståndet. Matchen slutade oavgjort (1-1), och Jackson Ewbank noterades som Middlesbroughs första officiella målgörare någonsin (Middlesbrough spelade ett par träningsmatcher innan denna, men de finns inte bokförda någonstans).
Så här ser Albert Park ut idag.
Intresset för fotboll ökade på Teesside, och när publiksiffrorna kunde stiga till uppemot 200 personer under Boros mest spännande matcher bestämde sig klubben att de behövde flytta till Grove Hill 1878, men efter en kort tid där tvingades man flytta till stadens cricketplan, Linthorpe Road.
Under 1800-talet var Middlesbrough för det mesta en amatörklubb, men vid 1800-talets slut blir Middlesbrough en proffsklubb igen och spelar då i vita tröjor och blåa shorts, för att senare byta till färgerna rött och vitt som vi känner till idag.
Under kung Edward VIII:s regeringstid ökade intresset för klubben ständigt, och 1903 behövde man flytta till en ny och större arena eftersom det krävdes för att få spela på proffsnivå. Staden byggde då en ny arena som fick komma att kallas Ayresome Park. Den första ligamatchen på Ayresome Park var mot Sunderland och drog runt omkring 30 000 besökare. Middlesbrough spelade på Ayresome under nio årtionden.
År 1995, 92 år senare, flyttade Middlesbrough från Ayresome Park till The Riverside. Under nästan ett helt sekel på Ayresome Park lyckades Middlesbrough inte vinna en enda buckla men lyckades däremot nästan gå i konkurs. Kan den bedrövliga motgången bero på att arenan var förbannad eller till och med hemsökt?
Ayresome Park uppstår
Archibald Leitch är kanske den mest kända fotbollsarkitekten någonsin. Den skotske konstnären från Glasgow, född 1865, är ansvarig för designen av flera legendariska brittiska arenor. Bland annat har han ritat Highbury, Stamford Bridge, Celtic Park, Anfield, White Hart Lane och Old Trafford, för att nämna några.
År 1903 ritade han Ayresome Park, och arenan byggdes redan samma år i Ayresome-området, på Paradise Fields.
Ayresome Park sedd från ovan, 1934. Bild tagen från Leeds Bibliotek.
När arenan skulle byggas behövde en grupp människor som bodde på marken avhysas. Det sägs att vreden som arenabygget och vräkningen orsakade dem, fick personerna att dra en förbannelse över Ayresome Park och marken den stod på. Enligt en hel del vidskepliga människor, var detta anledningen till Middlesbroughs nästan 100 år långa trofétorka på Ayresome. Det är kanske inte konstigt att den första trofén (ligacupen 2004) i Middlesbroughs historia blev vunnen mindre än 10 år efter flytten från Ayresome Park.
Steve Gibson, Middlesbroughs ägare, trodde förmodligen inte på den gotiska skrönan, och egentligen gör väl nästan ingen det i modern tid. Men han ville ändå bort från Ayresome till varje pris. För honom förknippades Ayresome Park med misär och med en klubb som var eviga förlorare; en klubb som aldrig vann någonting, och ville därför vända blad genom att bygga en ny arena. The Riverside skulle symbolisera ett nytt och starkt Boro, som kunde konkurrera med Europas största klubbar. Detta visade Gibson tidigt prov på när Champions League-vinnaren Fabrizio Ravanelli skrev på för klubben 1996. Kanske bröt Gibson förbannelsen, när de allra första spadtagen till The Riverside togs på 90-talet. Till en början kändes det inte så, eftersom Boro blev nedflyttade från Premier League redan under den andra säsongen på The Riverside.
Någon som trodde på historien om förbannelsen var Boro-legendaren Wilf Mannion. Han är en av Middlesbroughs absolut största spelare någonsin och idag kan man se honom utanför The Riverside, i formen av en staty. Men Mannion lyckades som sagt aldrig vinna något med klubben. Enligt honom så påverkade dock förbannelsen bara Middlesbroughs chanser att vinna cuptitlar, och inte ligaspelet. Efter förlusten mot Burnley i FA Cup-semifinalen 1947, intervjuades Mannion som skyllde Boros otur på förbannelsen.
Mannion påpekade att Derby County hade varit drabbade av ett liknande öde, men när deras förbannelse upphävdes 1946, vann de FA-cupen på Wembley för första gången i sin historia.
Där Ayresome Park en gång låg, finns det nu bara bostäder, men vissa närliggande gator är uppkallade efter arenan.
Så om ditt lag aldrig lyckas vinna något, så har du här en bra ursäkt att ge till dina vänner om de någonsin hånar dig för din klubbs motgångar.
Anden Ned
En annan, men mer positiv skröna om Middlesbroughs fotbollslag, handlar om den lilla anden Ned. Den är hämtad ur boken Haunted Middlesbrough, av Tina Lakin, publicerad av Tempus Publishing Ltd, ISBN 978-0-7524-4193-1.
På 30-talet fanns det många Middlesbroughsupportrar och familjer som hade det något sämre ställt, och en av dem var familjen Steadmans.
Familjens 11-årige son, Billy, älskade fotboll men hans föräldrar hade ofta inte råd att köpa honom biljetter till Boros matcher. Billys far var arbetslös, men när han kunde arbeta var det på skeppsvarvet. Billys mor kunde inte heller arbeta eftersom hon var svårt sjuk.
Billy Steadman hade det ändå tämligen bra, då han var så väl omtyckt av alla i Middlesbroughs centrum, där han bodde i ett litet radhus tillsammans med sin mor och far. Han var en riktig gullegris som alla gillade att umgås med, gamla som små. Precis som nästan alla andra brittiska barn under den här tiden, var Billy besatt av fotbollen och sitt lokala lag. Billy brukade ofta träffa sin vän Ned, utanför grindarna till Ayresome Park, och där kunde de sitta och snacka om Middlesbrough och dess spelare i flera timmar i sträck.
Middlesbrough möter Liverpool på Ayresome Park, 1908. Bild tagen från Leeds bibliotek.
Men Billy och Ned snackade egentligen inte om så mycket mer än fotboll, och de kände aldrig varandra väldigt väl på grund av det. Billy kunde dock gissa sig till att Ned också kom från en fattig familj eftersom hans kläder var slitna och han aldrig hade några pengar. Billy brydde sig dock aldrig om att fråga var hans vän Ned kom från eller var han bodde. De brydde sig bara om fotbollen, och Ned visste oerhört mycket om just den. Ned verkade kunna förutspå Middlesbroughs matcher och han hade en insyn i spelarna – det var som att han hade en speciell siargåva, och det fascinerade Billy oerhört.
Billy insåg dock att det fanns ett mönster gällande när hans vän var på stadion – han verkade alltid vara där om Middlesbrough spelade bra och vann. Billy tänkte att hans nyfunna vän kanske var ett lyckobringande omen. Billy och Ned fortsatte vara vänner i flera år, men när Billy gick igenom puberteten och kom in i tonåren, märkte han något skumt med Ned – han såg fortfarande ut som han gjorde när de var elva år, och han verkade aldrig åldras.
Under en senare period verkade Middlesbrough förlora nästan varenda match, och detta pågick ett par veckor i sträck. Billy insåg att han inte hade sett eller träffat sin vän Ned under alla de veckorna. Förvånad och förbryllad bestämde Billy sig för att rådfråga sin pappa, för att se om han hade sett till honom. När Billy frågade sin far om Ned klarnade allt för honom.
Billys pappa berättade att Ned var känd som Middlesbroughs lyckliga ande. Flera år tidigare dog ett litet barn av tuberkulos. Detta barnet älskade fotboll och drömde om att en dag få spela för Middlesbrough. På sin dödsbädd sa det lilla barnet att han alltid skulle göra sitt bästa för att hjälpa Middlesbrough vinna på Ayresome Park. Han lovade att Middlesbrough skulle vinna varje gång han dök upp på arenan.
Ned var en ganska välkänd liten ande, och under Boros tid på Ayresome letade många supportrar efter honom runt Ayresome Parks murar och biljettspärrar, i hopp om att deras lag skulle vinna den dagen, eftersom Ned var på plats.
Middlesbrough må aldrig ha lyckats vinna någon titel under sin tid på Ayresome Park, men ett par matcher lyckades de säkerligen vinna, och kanske var det tack vare anden Neds förtjänst.
