Hur är det att åka på bortamatch i England? - Reserapport
I helgen spelade Middlesbrough 1-1 borta mot Burnley i en match där undertecknad var på plats. Nedan beskriver jag min första upplevelse på en engelsk bortaläktare! Hur skiljer den sig från en svensk bortamatch?
I fredags bar det av mot Lancashire och till den gamla textilindustristaden Burnley, belägen mitt i den lilla, men hårda, regionen av England som flera viktorianska romaner och berättelser är baserade på.
På Charles Dickens tider hade man tagit sig till Burnley med häst och vagn eller med ett gammalt ånglok. Idag är de flesta pendeltågen dieseldrivna i norra England, och det var med ett sådant jag tog mig till Burnley från Yorkshire. Tågen i Sverige blir ofta klandrade för sin bristfälliga punktlighet, men efter att ha tillbringat en längre tid i England börjar man minst sagt längta efter den svenska järnvägen igen. Tågen på öarna är nästan alltid försenade, och det känns som om man lika gärna hade kunnat åka med ett gammalt ånglok och ändå komma fram i samma fart. Mitt tåg från Leeds centralstation var försenat med runt en halvtimme, vilket gjorde att jag nästan missade avspark. Tågresan mellan Burnley och Middlesbrough är runt tre timmar lång, och tar två timmar med bil.
Priserna är också helt och hållet orimliga och inget annat än ockerpriser. Att ta sig från Middlesbrough till Burnley med tåg kostar runt omkring 60 pund, eller 800 svenska kronor. Helsingborg till Simrishamn är ungefär lika långt bort, men kostar jämförelsevis endast 117 kronor.
Väl framme i Burnley var det mörkt, kallt, blåsigt och blött. Det är inte så konstigt med tanke på att stormen Darragh just nu sveper över England, vilket har lett till att många matcher i England idag skjutits upp. Och precis som Erik Niva sa i sitt reportage om Burnley, är det "precis som det ska vara" här i norra England.
Eftersom matchen skulle spelas klockan åtta på kvällen var det redan så mörkt i Burnley att man inte fick se så mycket av stan, vilket var synd. Det var en cirka 25 minuter lång promenad från tågstationen till arenan, alltså rätt typiskt för de flesta engelska städer. I Sverige är det ungefär likadana avstånd till de flesta arenor från centralstationen, och är det längre bort finns det oftast pålitlig kollektivtrafik som kan ta en dit, till exempel i Stockholm på tunnelbanan som går oavkortat till både Nationalarenan och Tele2. Bussarna i England är mindre punktliga.
På väg till Turf Moor, vars strålkastarljus syns i Bakgrunden.
På vägen till Burnleys klassiska arena, Turf Moor, gick man förbi breda slingrande bilvägar, sotig industri, gamla tegelhus och stora dagligvaruhuskedjor – alltså precis som man vill ha det.
Utanför arenan piskade regnet ned och poliser patrullerade gatorna med hästar.
De flesta insläppen jag har varit med om till svenska bortaläktare har varit ganska smidiga, men i Burnley var det allt annat än smidigt. Folk var dyngsura under den rådande stormen, och regnet hjälpte inte heller till att sudda bort folks sura miner. Insläppet var trögt och kaosartat, och det blev inte heller bättre av det konstanta gormandet mellan vakterna och de rastlösa supportrarna.
Blöta supportrar väntar på att få komma in på arenan.
I Sverige har biljetten på senare år helt och hållet digitaliserats, och det är rätt ovanligt att idag se fysiska pappersbiljetter i vårt avlånga land. I England har konstformen börjat gå mot samma håll, men det är inte så konstigt att ibland behöva vänta på brevbäraren för att få tag på sin biljett. Bortabiljetterna till den här matchen gick bara att få tag på fysiskt, och efter att ha betalat för dem online tog det runt en vecka att få de hemskickade till brevlådan.
Kuvertet med biljetten som kom på posten.
I Sverige fluktuerar biljettpriserna oftast beroende på hur viktig matchen är, men de är i regel billigare än i England. I MFF:s cup-match mot Djurgården för två år sedan betalade jag bara 90 kronor för en ungdomsbiljett. Till Burnley mot Boro kostade en vuxen bortabiljett 35 pund, alltså 500 kronor. Jag betalade 28 pund (400 SEK) för en ungdomsbiljett (U-22). Biljetter för minderåriga kostade 18 pund (250 SEK). Vill man ta med sig själv och sina två barn till en bortamatch i Burnley hade det alltså kostat runt 285 pund (tre tur- och returbiljetter, en vuxenbiljett och två barnbiljetter till matchen), eller 4 000 svenska kronor. Det är vansinnigt dyrt, och leder till att många istället tar bilen, eller reser med klubbens supporterbussar (som kostar 350 kronor per person).
Vid vändkorset möttes man av ett snällt meddelande från Burnley. "Thank you for making the 174 mile round trip."
Till slut kom man in på arenan. I Sverige brukar det vara ganska lätt att ta sig till en toalett, trots stora bortaföljen, men i Burnley var det i princip omöjligt. Den nästan 140-år gamla arenan hade inte tillräckligt med toaletter för att tillgodogöra 2 200 tillresta bortasupportrar, och flertalet av oss fick tömma blåsan på väggen eller på någon grind utanför. Ville man använda en toalett med bås hade man större chans att bli träffad av blixten än att nå en sådan.
Inne på arenan var det fullspäckat med folk och svårt att ta sig fram.
Ville man dricka en pint kostade det runt 4-5 pund, alltså uppemot 70 kronor. Som tilltugg fanns det en del pajer, och mittemot kioskerna hade det satts upp ett stort evenemangstält där man kunde ställa sig och inmundiga sin paj.
Mat, öl och toaletter till vänster.
Väl uppe på läktaren finner man i England en nämnvärd skillnad mellan svenska och engelska bortaläktare; det är ingen egentlig ståplats då alla platser har stolar installerade. Folk står så klart ändå, men det blir jobbigare att göra så när man hela tiden råkar slå knät i någon stol och inte riktigt har något att hålla sig i för att hålla balansen. Jag var nykter, men det var förmodligen ännu svårare för de stupfulla Boro-trogna att hålla balansen vid ett kraftigt firande. På sistone har dock Burnley installerat så kallad "safe standing", vilket tillför mer saker att hålla tag i för att hålla balansen. Där jag stod fanns det dock inget sådant.
Runt 2 200 Borosupportrar gjorde resan till Burnley.
I Sverige brukar de mest hängivna supportrarna från båda lagen stå på varsin motsatt sida av arenan, men i England brukar borta- och hemmaklacken komma så nära varandra som möjligt. Sådant var också fallet på Turf Moor, då jag endast stod runt fyra meter från Burnleys falang. Det hela ger engelska läktare en intressant dynamik som inte riktigt finns på dess svenska motsvarigheter. Man kan givetvis räcka långfingret mot hemmaklacken i Sverige, men oftast är chansen rätt liten att någon faktiskt ser det från så långt håll, vilket gör de flesta vulgära handgesterna rätt obetydliga. I England är man bara några meter ifrån antagonisterna, vilket leder till att en större del av matchen tilldelas glåpord och vulgära gestikulationer mot de närmsta hemmafansen, (som givetvis försöker hävda sig med sina egna vulgära och sexuella gester tillbaka). Mycket tid ägnas också åt att göra narr av motståndarsupportrarna. När de bara är någon meter bort hör de allt, och då gäller det att passa på med dylika kränkningar angående folks utseende, vikt osv. Allt är tillåtet och de som delar ut förolämpningarna är ofta redo på att ta emot dem också. Bland alla förolämpningar utmanas det också till mycket slagsmål. När man bara är fyra meter från någon som precis kallat dig ful är det lätt att bara vilja kliva över staketet och klippa någon i nyllet, eller be dem att träffas utanför arenan. I Sverige är det betydligt svårare att utmana någon som är en hel fotbollsplan bort till slagsmål.
Här stod hemma"klacken".
Ofta råder det inte heller någon åldersgräns gällande dessa hot eller förolämpningar. Vid flera tillfällen ser man gamla tanter räcka långfingret till minderåriga, eller gubbar som skriker att de ska slå ner en yngre kille.
I Sverige är det kanske inte jätte-ovanligt att få någon öl eller så hälld över sig. Här kastades dock projektilerna helt fritt och jag var bara någon meter ifrån att få en coca cola-flaska kastad i huvudet på mig av någon i hemmaklacken när Burnley kvitterade.
Det var alltså inte bara regn som öste ned i Burnley utan cola också, men trots det piskande regnet kände man sig ganska torr på bortasektionen. I Sverige är det inte ovanligt att behöva stå på en bortasektion utan tak, som till exempel på Strandvallen i Mjällby, Stora Valla i Degerfors eller Parken i Norrköping, men i England är det däremot nästan alltid tak över bortasektionen, och det är väldigt få klubbar i Englands fem högsta ligor som inte förser bortasupportrar med tak över huvudet. Nämnbara exempel på tak-lösa bortasektioner finner man i Accrington (League Two) och Gateshead (National League), men de är snarare undantag som bekräftar regeln. Runt om på läktaren fanns det även ett par pelare som förmodligen skymde sikten för några supportrar.
Boros slutsålda bortasektion. Foto: BBC Sport.
Trots regnet höll båda klackarna igång väl, och det är redan ett välkänt faktum att ramsor i England inte är lika slagkraftig eller långvarig som i Sverige, men sjungs görs det ändå, om bara något kortare.
Regn över Turf Moor.
Efter matchen återvände jag till tågstationen, men så klart var då tåget försenat med över en halvtimme vilket ledde till att jag lämnade Burnley tillsammans med ett par andra trötta Boro-supportrar runt 23:45.
På väg hem från arenan.
Fast på tågstationen i Burnley.
Panoramabild över arenan.
