Tivoli eller fotboll
MFF:s arrangemangsansvariga är på väg att förvandla Malmö Stadion till ett larmande tivoli.
Under 80-talet och första hälften av 90-talet var fotboll en sport som endast lockade de mest luttrade till matcherna. Inte för att fotbollen var sämre då, eller tråkigare - det bara var så. Fotboll var liksom inte kul eller inne.
Under 80-talet var det riktig kris, och såväl klubbarna som Fotbollsförbundets potentater förstod att något måste göras. Pessimistiska inför fotbollens egen attraktionskraft sneglade man istället åt olika kringarrangemang. Underhållning hette den nya strategin. Det skall vara kul att gå på fotboll: raffel, spänning och full rulle.
Nya fräsiga koncept utarbetades helt i 80-tals anda. Rikets alla brassband, som dittills varit ett stående inslag på matcherna, fick snart packa ihop sina instrument och lämna arenorna, för att aldrig mer återvända.
In kom istället storbystade cheer-leaders för att hetsa publiken. In kom vinkande jättemaskotar, in rullade reklamöversållade bilar fullastade med godis och annat krimskrams som slängdes ut till publiken, in flög fallskärmshoppare med matchbollen under armen. Det var lotterier och tävlingar. Till och med seriesystemet gjordes om. Ja, det var som ett stort jävla tivoli, och vi som stod där med våra halsdukar och ramsor dränktes fullständigt i larmet.
Vad som kom ut av satsningen vet jag inte, men mer publik på matcherna blev det inte. Effekten blev snarare den att en del av den gamla trogna publiken fick nog, och gick hem.
ANNORLUNDA OCH DETSAMMA
Idag är situationen annorlunda, men ändå finns det många likheter.
Numera är fotbollen hipp, och spelarna, som tidigare var rätt anonyma i det allmänna medvetandet, har uppnått rockstjärnestatus och poängbedöms i glittriga damtidningar. Mode- och reklamvärlden hakar på och använder sig allt mer av sport- och fotbollsmetaforer i sin kommunikation. Fotbollen har tagit sig in på tidningarnas kultursidor, och blivit ett acceptabelt samtalsämne också bland fisförnäm medelklass.
Det finns också andra förklaringar till det växande intresset:
* teves stora utbud av internationell toppfotboll har fungerat stimulerande publikt. Många har helt enkelt rest sig upp ur tevefåtöljen och knallat iväg till arenorna för att få en upplevelse på plats
* profiler som Zlatan, Källström etc. får stor uppmärksamhet i medierna
* framgångar internationellt för såväl landslag som klubblag, och icke minst
* supportrarnas och tifogruppernas inramning av matcherna. Dagens supportergrupper är större och bättre organiserade än förr, och deras aktiviteter under matcherna är ofta en attraktion i sig.
Fotbollen är således het i ögonblicket, och därför givetvis intressant för marknadskrafterna. Aldrig tidigare har det figurerat så många sponsorer som nu. Alla vill vara med, alla vill synas. Och eftersom de betalar en slant, vill de naturligtvis ha ett finger med i spelet. Kanske en liten reklamskylt här, en liten flagga där? Varför inte en tävling? Ett sponsrat konfettiregn? Snabba kommersiella budskap vid fasta situationer?
GRÄNSERNA FLYTTAS FRAMÅT
Så länge fotbollshypen består kommer gränserna för marknadskrafternas inflytande att flyttas framåt. Det har skett och sker med andra sporter, och det blir knappast annorlunda med fotbollen. Redan dirigerar tevekanaler tidpunkt för avspark etc. för att det skall passa med deras sändningstider och reklamavtal. Vad är nästa steg? Att införa en timeout-regel som möjliggör ytterligare reklam? De alltmer pressade tränarna skulle säkert uppskatta en eller ett par minipauser per halvlek, för att diskutera nya taktiska upplägg. Under dessa pauser passar naturligtvis sponsorerna på att pressa ytterligare budskap i nyllet på alla oss, som egentligen mest kom dit för att njuta av själva matchen.
BOMBA PUBLIKEN
En viss form av vulgarisering sker alltid när det kommersiella inflytandet blir för stort. Det är vi vana vid och har också - till en del - lärt oss att leva med. Men det finns en risk att det i fotspåren av denna utveckling uppstår en norm som betonar det spektakulära: ju högre, ju större, ju skränigare, desto bättre.
Och detta tänkande tycks i ögonblicket ha drabbat samtliga ansvariga för MFF:s fotbollsarrangemang på stadion. De är nämligen på väg att upprepa det stora misstaget från 80-talet: detta att matchen, från att ha det essentiella, nu är på väg att försvinna i det växande havet av kringarrangemang och annat ståhej.
Strategin tycks gå ut på att bomba publiken med ljud och bild, och det börjar redan vid spelarnas entré, då publikens hyllning till laget dränks i en enfaldig technoslinga, som egentligen ingen frågar efter. Och så fortsätter det. Publikens jubel vid mål verkar heller inte duga längre. Istället vrålar det ut någon dum testosteronstinn hårdrocksslinga från arenans högtalarsystem så fort någon nätar.
Vidare uppmuntrar speakern oss stup i kvarten att titta på storbildsskärmen som visar mål från någon annan match. Är detta inte ett direkt hån mot såväl de egna spelarna, som gästerna, att uppmana publiken att titta på när Sundsvall tofflar in ett mål mot Örebro, istället för att koncentrera sig på den match de egentligen kommit för att se? Service, hävdar säkert någon. Och det är ju bara att låta bli att titta om man nu inte är intresserad. Men så lätt är det naturligtvis inte. Alla vet att en påslagen teve alltid drar blickarna till sig, oavsett vilket skit de visar i rutan.
Det finns fler exempel: samma speaker bryter in flera gånger och uppmuntrar oss att istället leta efter en spelarautograf i programbladet, för att därigenom vinna en moraklocka, ett presentkort eller vad det nu kan vara. (Den typen av inslag kan man utan vidare spara till halvlek samtidigt som Malmöpolisen visar sina schäferhundar, eller varför inte under den upphetsande straffsparkstävlingen.)
Någon menar kanske att detta är småsaker. Men hur är det man säger: många bäckar små. Till sist är det en stor flod som väller fram.
HISTORIEN UPPREPAR SIG
Att MFF:s arrangemangsansvariga vill bygga upplevelser för fler än fotbollens hard-core fans kan jag förstå, men att det sker på bekostnad av själva fotbollsupplevelsen är fullständigt befängt. Det är som om fotbollen i sig inte skulle ha kvalitéer nog för att locka folk till arenorna. I själva verket är det väl så att matchernas dramatik, kamp och elegans representerar något äkta, helt i kontrast till det artificiella spektakel som nu är på väg att växa fram.
Jag utgår ifrån att MFF:s arrangemangsansvariga brinner för fotbollen och dess kultur lika mycket vi fans. Ändå verkar de inte se vad som är på väg att hända: nämligen att Malmö Stadion är på väg att förvandlas till ett stort jävla tivoli.
Men kulorna i kassan klirrar skönt, och så länge publiken strömmar till kommer troligen de ansvariga att fortsätta i samma stil. Och för att få ännu fler till arenorna kommer de att speeda upp tempot ytterligare. (Utan att egentligen vara riktigt säkra på hur saker och ting hänger samman.) Ty det spektakulära har blivit normen. Ännu mer, ännu större, ännu högre!
Och vi kommer åter att stå där med våra halsdukar och ramsor, och fullständigt dränkas i larmet.
