Vad har svensk media emot Milan?
När kunde man läsa något positivt om Milan i en svensk tidning sist? Eller när hörde du nåt positivt på tv:n senast? Det va ett tag sedan va? Däremot får man ofta läsa och höra om Milans förluster hit och dit. När Milan förlorar eller spelar riktigt dåligt går journalisternas pennor varma. Vinner Milan däremot, då hittar du ingenting i tidningarna längre.
Jag sitter och lyssnar på en skiva som heter Super Milan och en av låtarna heter ”Il Milan vincerà” (Milan kommer vinna). Jag har även letat fram en gammal gulnad artikel som har rubriken ”Milan är alltid bra”. I den står det att Milan borta på San Siro; det är världens svåraste bortamatch. CD-skivan och artikeln är från något i stil med 1995. På den tiden hade pressen stor respekt för de rödsvarta giganterna från Milano. Idag har allt det försvunnit. Ingenting finns kvar. Idag smutskastar hellre pressen Milan än att ens nämna ”djävularna” när de vinner.
Om vi tar ett ganska färskt exempel. Milan åkte till Nicosia för att spela Uefacup-kvartsfinal mot Hapoel Tel-Aviv. Som bekant förlorade Milan med 1-0 och dagen därpå kunde man läsa i Aftonbladet om Milans chockförlust, som de kallade det. För det första tycker jag inte man kan kalla det någon chockförlust. Åtminstone var jag inte så säker på vinst när laget åkte dit. Med bara tre vinster på de senaste femton matcherna och mot ett lag som både slagit ut Chelsea och Parma blev jag inte direkt chockad när vi förlorade med 1-0. Hade vi däremot förlorat med 4-0 skulle jag kunna acceptera Aftonbladets rubrik. Skribenten Simon Bank berättar sedan att Milans smeknamn är ”I Diavoli” (djävularna) och att Hapoel Tel-Avivs är ”de röda djävlarna” innan han avslutar med orden. ”Om två veckor möts alla djävlar på San Siro. Det kan gå åt helvete för Milan.”
Jag var nog inte ensam om att vänta på en uppföljare. Men när Milan slagit ut ”de röda djävlarna” två veckor senare, blev så inte fallet. Dagen efter returmötet kunde man inte läsa någonting om matchen och jag blev inte direkt förvånad.
Sedan kan vi blicka mot den 29:onde omgången av Serie A för att hitta nästa färska exempel.
Milan tog emot Parma på San Siro och Inzaghi gjorde sin tredje match efter skadeuppehållet på dryga fyra månader. Superpippo gjorde två mål och visade att han var tillbaka på allvar. I samma omgång möttes Roma och Bologna och en Montella i målform gjorde ett av Romas tre mål. Dagen därpå kunde man läsa en stor artikel i Aftonbladet om hur otroligt het Montella var för landslaget. (vilket han i och för sig var) men det som jag tyckte va tråkigast var att spelaren som gjort mest mål för ”Gli Azzurri” under VM-Kvalet; Filippo Inzaghi inte ens nämndes.
Mitt tredje exempel har jag hämtat från två matcher, nämligen våra båda möten med Chievo Verona denna säsong. Hemmamatchen som spelades i december blev väldigt omtalad p.g.a. Milan fick en lätt dömd straff när Sheva föll i straffområdet. Detta uppmärksammades i Sverige. Däremot nämndes det inte något om att vi berövades på en straff i en tidigare situation när en chievospelare fick bollen på handen inom straffområdet.
I april spelades returmötet och Inzaghi fick sin solklara straff bortdömd. (artikel om straffen finns på svenskafans och heter ”Dagstidningarna överens – Milan berövades en straff mot Chievo”)
Detta var däremot inget som intresserade de svenska medierna.
Det fjärde och sista exemplet har jag hämtat från den så kallade fotbollstidningen GOAL (nr. 4 2002).
I detta numret listar ”Italien-experten” Kristian Borell en topp30-lista över de största talangerna. På fjärdeplatsen hittar man Milans argentinska mittback Fabricio Coloccini som var utlånad till Alavés. Det är ju verkligen roligt att Coloccini fått den uppmärksamhet han är värd, men sedan när man läser motiveringen blir man lika besviken som man brukar bli nuförtiden. Borell börjar direkt med att förödmjuka Milan när han skriver att de har en fantastisk förmåga att inte få skickliga backar att fungera när de drar på sig den röd-svarta tröjan. Vad tänkte Borell med när han skrev det egentligen? När Coloccini kom till Milan var han bara 18 år vilket kanske borde förklara varför han lånades ut. Vilket storlag i Europa har en ordinarie back som bara är 18 år?
Man kan senare i texten läsa att Alavés har en köpoption på mittbacken. Bara för det tar Borell för givet att han kommer lämna Milan och avslutar motiveringen med orden. ”När Coloccini tar plats i ett storlag om en säsong fortsätter Milan sin kräftgång. Återigen har Milan och dess ledning missat en chans att få bättre ordning på sitt lag. Coloccini å andra sidan går en ljus framtid till mötes”
Idag vet vi att Borell hade fel. Coloccini är fortfarande i Milans ägo, fast utlånad till Atletico Madrid. Hur vida han kommer stanna där efter nästa säsong är en annan fråga. Men för mig känns det bara som ännu ett pinsamt försök att smutskasta Milan.
Sedan kan man ju ifrågasätta GOAL’s kompetens när de slänger in en bild på en helt annan spelare och kallar honom för Fabricio Coloccini. Det är en bild på en spelare med mörkbrunt bakåtslickat hår iförd ett vitt och grönt matchställ som liknar Real Betis.
Vad jag vet så har bara Coloccini spelat i fyra klubbar, varav ingen är grön och vit. Att Coloccinis stora Valderrama-krulliga frisyr är något annat han är känd för verkar GOAL också missat helt och hållet.
Så, vad är det egentligen som har hänt? Visst har vi inte samma världslag idag som för sex år sedan då Milan var fullproppade med megastjärnor som Baggio, Weah, Baresi, Lentini, Savicevic, Panucci, Boban, Tassotti, Donadoni, Desailly, ja jag kan egentligen fortsätta hur länge som helst.
Jag påstår inte att vi har ett dåligt lag idag. Absolut inte. Tvärtom. Vi har ett mycket slagkraftigt lag. Men den svenska pressen har bara uppmärksammat två saker om dagens Milan.
Den första saken de märkt är att det fortfarande finns en rad stjärnor i klubben – tillräckligt många för att vi borde vara med i toppen. Den andra saken är att laget förlorar – trots stjärnorna.
Men allt där emellan verkar det som man blundar för. Undra om de svenska journalisterna ens vet om att i princip hela Milans stomme varit skadad i olika omgångar denna säsong. Jag tvekar faktiskt på det.
Enda gången denna säsong som någon har nämnt Milans skador i samband med dåliga prestationer var efter matchen på Delle Alpi mot Juventus. ”Juventus jagar sin 26:e ligatitel i historien, medan Milan försöker ta en Champions League-plats trots att man haft en svår säsong, full med skador på nyckelspelare.” Så skrev Sportal-skribenten Mattias af Sandeberg. Utöver denna mening tror jag inte det finns något annat att hämta i detta syfte.
Det är väl bara att konstatera. Här i Sverige är inte Milan populära bland medierna längre. Betalda journalister upptäcker inte ens att ett så gott som ordinarie Roma bara får 0-0 mot ett skadedrabbat Milan som saknar stjärnnamn som Rui Costa, Albertini, Maldini, Costacurta, Helveg och Contra. Är inte detta en nämnvärd bedrift från Milans sida?
Även om svensk media verkar ha glömt av det, så vet vi milanisti fortfarande att skribenten i min gulnade artikel har rätt; Milan är alltid bra.
tigerante@hotmail.com
