Nyp mig i armen
Det förefaller vara precis som vi befarade igår. Mike Ashleys monsterplan att avsätta Hughton vid första bästa tillfälle för att tillsätta sin casinovän Alan Pardew är en sann historia. Inte är den barntillåten i alla fall.
BBC och Skysports rapporterar båda att Alan Pardew - sparkad från League One-laget Southampton i augusti - är så gott som klar. Inte nog med det. Ashley har även givit sin gode vän ett 5,5-årskontrakt enligt rapporter. Är detta fallet står vi inför några väldigt dystra år, men det var väl inget nytt.
Att detta verkligen händer känns surrealistiskt och gång på gång hoppas jag bara att det är en dröm. Men nej, han har verkligen tagit beslutet att sparka Hughton till förmån för Pardew. Det var planen hela tiden.
Den 27:e oktober berättade en Newcastlesupporter en historia på Newcastle-Online. Han hade varit i London och samtalat med advokater som bland annat arbetat med Ashley. Den information han hade fått var att Ashley hade Pardew som färdig ersättare om saker och ting inte gick vägen med Hughton. Problemet var bara att resultaten gick för bra för Hughton, så Ashley kunde inte riktigt rättfärdiga att sparka honom än. Självfallet var det ingen som trodde på denna påstådda "ITK", men nog har han fått rätt.
I måndags morse skrev samma användare, som inte utgett sig för att vara någon pålitlig källa tidigare, att "planen var satt i verket, och att det hela skulle utveckla sig till en väldigt tragisk eftermiddag". Återigen skrattades hans profetia bort. Tre timmar senare var Hughton inte längre manager i Newcastle United.
Som BBC skriver träffade Ashley och Derek Llambias Alan Pardew på ett casino i London. Pardew tycks vara en yttest illa omtyckt karaktär.
Det som händer, och har hänt de senaste dagarna, sätter oss supportrar i en väldigt prekär situation. Det Newcastle som Chris Hughton format och svetsat samman under det senaste året, är den första upplagan av Newcastle United som man lärt sig tycka om på väldigt många år. Det finns en uppsjö spelare - Enrique, Gutierrez, Barton, Nolan, Carroll, Williamson, Coloccini etc. - som imponerat, inte bara på planen utan även som individer och ledargestalter. De har illustrerat en lojalitet mot klubben som är väldigt ovanlig i dagens fotboll, och något som klubben verkligen behövt under den mardrömslika period som vi upplevt med fläskberget som ägare.
Alla dessa spelare förtjänar - precis som Hughton - mycket bättre än någon gamblertorsk från ett casino i London. De förtjänar en tränare som vill något med sin karriär. En ägare som inte ser till sina egna intressen framför klubbens. Vad som nu händer med den väldokumenterade sammanhållningen vet ingen, men en sak är säker. Det kommer att vara flera utav de mer tongivande spelarna som får nog och tappar tron på klubben i och med det här beslutet.
Den värsta av alla obehagskänslor som drabbat mig under de senaste dygnen är en känsla som jag inte tidigare upplevt i anknytning till Newcastle. Känslan av att klubben tagits ifrån supportrar och spelare. Det är inte längre vi som är klubben. Det är tre idioter som träffades vid ett roulettebord.
" What is a club anyway? It's the noise, the passion, the feeling of belonging, the pride in your city." Sir Bobby Robson
