Brighton - Leicester
5 - 2

Om en fotboll bortgången i VAR och Brighton - Leicester som inte blev

Det började bra, som en match. Det slutade i en VAR-check.

Klockan är 15.00 svensk tid och på engelska sydkusten gör sig smått suveräna Brighton berett på att ta emot ett uselt Leicester, om ligatabellen får agera sanningssägare.
Efter 52 sekunder har Iheanacho rullat in 1-0 i öppet mål efter att Leicester runnit igenom längs vänsterkanten. Tielemans, Maddison - detta Leicester så fyllt av kvalitet.
Brighton får en systemchock utan chock, deras match började liksom bara efter 2 minuter och att de låg under verkade inte ha registrerats då man efter nio helt enkelt spelade minuter satte Solly March att nicka in 1-1 på bortre stolpen.
Sex minuter senare fångade Mwepu upp en Leicester-boll på mittplan, fick närmsta motståndare på fel fot och började driva bollen. I perfekt läge sätts Moises Caicedo upp och mot en svag, snart 30-årig oerfaren målvakt i Leicester-målet utnyttjar man den yta en sådan lämnar och slår in den vid bortre stolpen till hemmaledning.

Leicester är ett lag i upplösning, blandat med otrolig kvalitet och ett hot om att hela tiden trumma igång som det CL-lag man faktiskt varit utan att spela Champions League de senaste säsongerna.
Det syns när Ward i mål bjuder Welbeck på ett öppet läge som landar uppe på nättaket, när det får Soumare och han själv att nästan ta till nävarna mot varann.
Brighton är dess raka motsvarighet - allt stretar åt samma håll och det är arbetsmyra kombinerat med finess när man anfaller.
När 3-1 hela tiden hänger, ligger eller känns i luften ska det också vara förödande att genom en svag spelvändning fastna på Leicesters mittplan, relativt harmlöst, men straffas brutalt av en Maddison-passning som skär rätt genom den backlinje Lewis Dunk inte hinner med att utgöra då Patson Daka får en halv planhalva fri mot Sanches i mål med en liggande Lewis ihoptrasslad bakom bollen.
2-2 precis innan domaren blåser av, straffade av ett motstånd som gör mycket av väldigt lite. Det är sånt som för en att känna att gudar är emot en, man är trots allt bara människa och blixten slår liksom ner där den slår ner.

Men det syns liksom inte hos Potters Brighton.
Han är redan framme vid nästa drag, tanken har hunnit ett varv längre, och om någon skulle snegla ut mot sin tränare hade de inte sett ängslighet, suckande eller uppgivenhet ens bakom de skickligt inoljade kugghjul som hakar i varann i takt med elektroderna där de far mellan hjärnhalvorna i ett tvåtaktat "fot-boll", "fot-boll".''
Hans Brighton kommer ut och bara spelar, bara spelar. Hur kan metodik på tjugotvå ben springa runt därnere, är liksom enda känslan jag sitter med.
Herregud, vilken tränargärning vi ser.

Här nånstans slutade min matchanalys.
Andra halvlek var cirka fem minuter gammal då Brighton fick frispark, uselt slagen fastnar den på Leicester försvarslinje och nickas ut i plan.
Från 25-30 meter springer argentinaren Alexis MacAllister mot bollen.
Det finns inget särskilt i hans steg som avslöjar något annalkande, ingen air av åska och evighet.

Oj, jävlar. Oh.. - OJ "#¤""#U"T#Y! är det enda som undslipper mig då jag ser 3-2 mot Leicester. '

Alexis MacAllister tar sig för huvudet och rusar utan riktning, närmsta medspelare sjunker mest ihop. Alla springer dock efter Alexis och det är en enorm hög som rymmer hela Falmer Stadium nere vid ena hörnflaggan. En obesinnad glädje, alla dammluckor och barriärer som vrålas ut, så mycket adrenalin och rädlsla och förhoppningar som i detta enda ögonblick får plats i ett enda förlösande ett.
Det är en våg som sköljer över strandpromenaden, minigolf-banorna, vägarna och fuktskadar de dyra klockorna och kläderna nere i omklädningsrummen. Nånting som förstöde alla linjer, tillrättalagda gråsstrån och mappar hade just farit förbi och i kaoset återstod den rena, råa känslan.

Jag skiter fullständigt i huruvida Lewis Dunk har en centimeters av en tå offside eller onside. Jag bryr mig inte huruvida en algoritm genom en satellits pejlande lyckats triangulera roten ur pi med hjälp av en miniräknande robotskalkyl och kommit fram till att det här hände inte, fem minuter efter det att det hände, eftersom VAR dragit en linje.
Minns någon då man förälskade sig i fotbollen på grund av headsets, kameravinklar och uträknande av någons exakta position? Då sånt som svett, känsla och karaktär bara hamnade i vägen för den perfekta uträkningen?
Gör du det måste du vara tillfreds med denna fotboll som inte räknar regndroppar över en skotsk hed då en argentinsk laird klyver himlen med en thunderbastard eftersom Lewis Dunk hade en tå på fel sida i en sekvens ingen minns eller såg.
Matchen dog i takt med fotbollen, för min del.
Det gick plötsligt inte att längre skriva en matchrapport när VAR, efter fem minuter, påminde oss om att numer är det taktiskt dumt, fånigt och nåt lite löjeväckande att tappa behärskningen och bara känna lyckan vid ett mål.

Vem ville ha det så här?
På riktigt?
Vi har en millimetersrättvisa idag som är densamma som den var för fem år sen, innan VAR - "titta på den stillbilden, hur kan man dra offsidelinjen där, vem sitter ute i kontrollrummet?"
Diskussionerna är desamma, samma mänsklighet som granskas och misstänkliggörs. Det vi däremot mist är känslan av att mål halvminuten efter ett firande är ett mål, eftersom ett direkt domslut aldrig tagit så lång tid på sig att göra sig hörbart.

3-2 blev 2-2.
Nåväl.
Jag hade inte tänkt skriva färdigt en matchrapport, men efter det Brighton visade upp efter det som egentligen var matchens tredje hårda bakslag är i nån mån fantastiskt.
Leandro Trossard avslutade ett mönsteranfall genom att likt Mwepu avsluta mot bortre stolpen i det hål en bättre målvakt än Ward inte lämnar, och så hade 3-2 hänt mindre men enligt det som räknar mer på riktigt.
Leandro Trossard alltså.. förarbetet till straffen som skulle komma att förvaltas av Alexis MacAllister är en löjlighet som hör hemma i en Manchester Unitedsk hype-video om nyförvärvet Antony.
Wilfried Ndidi, en mer offensivt lagd spelare i eget straffområde känner sig bortgjord, på efterkälken och när det inte räckte med att dra i tröjan får man också sparka ned.
4-2, av Alexis MacAllister, är ett så futtigt tröstpris som oavsett smakar lättnad och aja. En stängd tillställning just då Brendan Rodgers gjorde sig redo att någorlunda resignerat, någorlunda inspirerat, göra ett trippelbyte med främst Jamie Vardy som entrande entreprenör.
Av det blev det intet, bytet skedde men effekten uteblev.

Det som däremot hände var sju tilläggsminuter. I den femte av dessa får Brighton ett Ivan Toney mot Leeds-läge.
Fram kliver den nedtonade men inte nedbrutna Alexis MacAllister - och sätter en frispark från mer eller samma grästuva som den han eldade upp en halvlek tidigare.
Graham Potters reaktion var ett barns som liksom inte kunde hålla sig, i takt med Falmers böljande kom det kluckande garvet spridandes över det potterska anletet.
Brendan Rodgers fick mycket med sig, men det här Leicester får ingenting och har ännu mindre. En poäng på sex matcher, kanske åker de ur med samma buller och bång som Rodgers inte förde då han försvann ner i katakomberna.
För en klubb som de senaste tre säsongerna varit Englands bästa icke-storlag är det en skrämmande utveckling och vi kan bara tacka något för att vi just nu möts i hissen.
Brighton skuggar toppen i en fotboll som trots allt spelades och förgylldes av fotbollsspelare som besegrade tekniken - sånt som ibland då och då händer, och så var skrämselhickan över och nästa helg byter vi sydkust mot sydkust och reser till Bournemouth.

Hove, Actually.