Omklädningsrummet hemligheten bakom bakom Burnley cuptriumf 1914?
Burnley FC:s framgångssaga den här säsongen är en av de största i klubbens moderna historia. Men det märkliga är att för exakt 100 år sedan fick klubben en annan framgång som hittills är oöverträffad - seger i FA-cupen 1914 mot Liverpool. På den tiden gick finalmatcherna på Crystal Palace i sydöstra London och Burnley, som varit nykomlingar i högsta divisionen 1914/15, hade på sin väg mot finalen slagit ut fyra andra lag från högsta ligan: Derby, Bolton, Sunderland och Sheffield United. Och i fi
Finalmatchen i London blev dock mycket mer än en fotbollsmatch. Det sägs att Burnley var som en spökstad denna lördag 1914, bara månader före det att Europa skulle förvandlas till ett slakthus och första världskriget bryta ut. Tusentals Burnleybor och fans från andra delars av England åkte i extratåg till London där stationerna hade fullt upp med att ta emot fotbollsfansen. 14 specialtåg hade gått från dåtidens fem järnvägsstationer i Burnley fyllda med tusentals supporters. Väldigt många av Burnleyfansen hade aldrig varit i huvudstaden tidigare och redan på stationen tog guider emot för att lotsa gästerna runt till Londons sevärdheter typ Towern, St Paulskatedralen och Hyde Park. I Westminster stod Burnleys egen parlamentsledamot, Phillip Morrell, beredd att guida intresserade genom underhusets lokaler. Mycket skulle hinnas med före kick off klockan halv fyra.
Burnleyspelarna började dagen halv tio med att värma upp i en liten park utanför sitt hotell på Charterhouse Square. Laget hade kommit med extratåg, fört av lokomotivet, ”Lancashire Hope”, redan på fredagseftermiddagen. Från Euston-stationen hade lagets körts i taxibilar, dekorerade i klubbfärgerna Clarets and Blue, till Charterhouse Hotel i Smithfield. Kvällen hade laget (inklusive ett par reserver) och övriga i klubbledningen tillbringat på The Palladium och där sett en show med komikern George Robey.
Det fanns viss oro i laget eftersom stjärnmålvakten Jerry Dawson meddelat att han kände sig osäker efter den revbensskada vilken tvingat honom från plan i förlustmatchen i ligan på Hyde Road mot Manchester City (1-4) där hans lag fått spela med tio man i en halvlek. Dawson hade visserligen tillfrisknat men var nu rädd att han skulle förstöra för laget om han åter tvingades bryta matchen. Burnleymanagern John Haworth valde därför att ställa reservkeepern, Ronnie Sewell i målet.
Burnley var tidiga ut till finalarenan Crystal Palace och det fanns en orsak till detta. Tidigare Burnleykaptenen Alec Leake var numera coach hos Crystal Palace och han hade rått Burnley att komma dit före Liverpool för att kunna välja ”gästernas" omklädningsrum. Detta hade nämligen visat sig speciellt lyckosamt för segrarna i de tidigare FA-cup-finalerna där. Och Leake fick märkligt nog rätt.
Burnley tog finalplanen i besiktning i sin matchdress med det kungliga emblemet på tröjorna. Detta hade man fått speciellt tillstånd att använda vilket även dagens Burnley fick när man spelade i replikadräkterna mot Ipswich i vårens hemmaavslutning.
Sommaren hade redan kommit till London. Termometern hade redan krupit en bit över 20 grader och solen sken från en närmast molnfri himmel. Spelarna i de bägge lagen skulle snart känna av värmen i sina långärmade tröjor. Planen var dessutom stenhård efter den senaste tidens värme och miltitärmusikerna, som marscherade före kick off, trampade till spelytan ytterligare. Kung George V fanns på plats för enligt planerna "se första halvlek" men han kom att stanna matchen ut och även dela ut ”The English Cup”-pokalen till Burnleys lagkapten Tommy Boyle efter matchen. Första gången en regent gjorde detta i England.
Matchen blev jämn och spännande inför de 72 788 som hade betalt entré. Lagen hade chanser men målvakterna Sewell och Liverpools Campbell grejade allt som försvaren missade. Det som kom att bli segermålet kom dock i den 58:e minuten. Burnleyinnern Teddy Hodgson nickade ner en boll som studsade framför Bert Freeman som på halvvolley pangade in 1-0 förbi en totalt chanslös Campbell. Noterbart var att en av många tusen på läktaren som jublade var Freemans pappa som hade åkt med båt från Australien för att se finalen! Närmast mål i övrigt i finalen var Burnleys Dick Lindley som träffade ribban och Liverpools Tom Miller som fick en nätkänning underkänd för offside.
När domaren Herbert Bamlett blåste av var Burnley för första gången någonsin - och enda gången hittills - FA-cup-mästare och firandet blev både omfattande och avslutades på måndagen med en kortege genom Burnley på hästdragna vagnar. Spinnerierna, affärerna och skolorna hade stängt tidigt i staden den här dagen för ingen ville missa att fotbollshistoria hade skrivits av laget från den lilla Lancashirestaden!
Hjältarna från 1914:
Målvakt: Ron Sewell, 23 år, var alltså reservmålvakten som inte darrade under den stora finalen. Kom från Gainsborough Trinity och gjorde totalt bara 23 matcher för Burnley innan han såldes till Blackburn 1919.
Högerback: Tom Bamford, 26, kom från närliggande Darwin 1909, gjorde 123 matcher för The Clarets innan han försvann till Rochdale 1920.
Vänsterback: David Taylor, 30, kom till Burnley 1911 för att som erfaren spelare ta en plats i Burnleys försvarslinje. Efter kriget hade han problem att behålla sin plats i A-laget och blev senare manager i St Johnstone och Carlisle.
Högerhalvback: George Halley, 26, var den siste i elvan som kom till Burnley innan FA-finalen. 1913 anslöt nämligen skotten från Bradford och gjorde 137 matcher för laget innan han försvann till Southend 1922. Dog i Burnley 1941.
Centerhalvback: Lagkaptenen Tommy Boyle, 28, hade slagit rekord för Burnley i övergångspengar när han värvats från Barnsley för 1150 pund. Boyle hade också spelat en FA-cup-final redan 1910 med sin gamla klubb som förlorat mot Newcastle. Skadades i skyttegravarna i Frankrike under första världskriget men fanns med när ligan drog igång 1919. Var också kapten i Burnley när laget vann ligan 1921. Gjorde 236 matcher för Burnley och noterades för 43 mål. Var senare manager i bland annat Tyskland. En av de största i klubbens historia!
Vänsterhalvback: Billy Watson, 23, kom till Burnley 1909 från Southport. Gjorde 346 matcher för laget, och tre i det engelska landslaget, innan han försvann till grannarna Accrington 1926.
Högerytter: Bill Nesbitt, 22, var närmast en "egen produkt", även om han kom från amatörlaget Hebden Bridge, och gjorde A-lagsdebut 1911. Kom att spela 192 matcher för moderklubben innan han skadedrabbad under flera säsonger avslutade karriären i Bristol City.
Högerinner: Dick Lindley, 26, var född i Bolton men Burnley hittade honom i Oswaldtwistle 1908. Gjorde 46 mål på 152 matcher för The Clarets. Hittade inte formen efter kriget och gjorde bara sex matcher sista säsongen för Burnley innan han försvann till Bradford City 1920. Bodde efter karriären i Burnley där han var populär pubägare under många år.
Centerforward: Bert Freeman, 28, började sin karriär i Woolwich Arsenal innan han 1911 köptes för 800, väl investerade, pund av Burnley. Gjorde fantastiska 103 mål (inklusive finalmålet 1914) på 166 matcher för Burnley. 1921 försvann han till Wigan Borough och drog på sig landslagströjan för England fem gånger.
Vänsterinner: Teddy Hodgson, 27, svarade för strålande 53 mål på 120 matcher. Kom från sin hemstadsklubb Chorley 1911 och debuterade i Burnley samma dag som Tommy Boyle. Gjorde viktiga mål under Burnleys väg till Crystal Palace Efter kriget drabbades han av njurproblem och avled redan 1919.
Vänsterytter: Eddie Mosscrop, 22, var född i Southport men spelade som amatör för Burnley 1912. Gjorde 20 mål på 198 matcher för Burnley fram till 1923 när han drabbades av sjukdom, flyttade tillbaka till Southport och jobbade där som lärare!
Och så en hjälte till: Målvakten Jerry Dawson, som inte spelade en minut i finalen utan hade modet att tacka nej för att inte riskera lagets chanser att vinna. Detta trots att han då gick miste om vinnarmedaljen. Gjorde 569 matcher för Burnley mellan 1906 och 1929 och är en av klubbens bästa målvakter genom tiderna.
