Party with my pain

Party with my pain

Vinna eller försvinna? "Försvinna, tack", svarar mitt lag och kastar sig tillbaka in i den spännande jakten på att bli Premier Leagues åttonde bästa. Där ruvar man tryggt. "Vem bryr sig om den FÖRBANNADE åttondeplatsen?", väser jag i förtvivlan. Sedan inser jag att en titel kan vara slutet. På allt.

Kött och blod. Självömkan och martyrskap. Hybris och snedvriden självbild. På ett sätt är vi en tjatig grupp, vi supportrar. "Typiskt oss" säger vi när vi förlorar med 5-0, åker ut på ett tveksamt domslut eller träffar stolpen på övertid. "Äkta Tottenhamskt". "Kan det bli mer Liverpool?". Alla utom Manchester United. "Vad är nu detta?" är det enda som hörs från ett nyvaket Old Trafford som förtvivlat försöker kamma ned en morgonfrilla efter tre decennier av drömtillstånd. Snart är de också på banan, ska ni se.
 
Någon gång under mina snart 18 år som supporter av Newcastle United slutade jag. Jag slutade inte oja mig över enstaka missöden. Jag slutade inte förfära mig över domarinsatser och jag slutade inte förklara förluster med förlorarkultur. Jag slutade heller inte raljera över hur typiskt Newcastle saker och ting är. Men jag slutade måla ut mig själv som ett offer. Det här supporterskapet bär prägeln av smärtsamma sortier, snubbel på målsnören och en innovativ förmåga att misslyckas på nya sätt. Från dag ett har mantrat varit detsamma; misslyckas.  Kliv ombord och förlora för glatta livet, men gör det med vetskapen om att det inte under några omständigheter är synd om dig. Begreppet framgång och allt vad det innebär har ingenting med saken att göra. Inte sedan 1969.
                                                                                                      
Innebär det att vi inte kan drömma? Absolut inte. Min högsta önskan har alltid varit att se Newcastle vinna en titel. Det är det fortfarande. Under min livstid har klubben delat den ambitionen. Inte längre. Faktum är att vi inte ens döljer det under Mike Ashley. Eftersom Ashleys enda intress...nej, jag skojar. Inte den här texten också. Den handlar inte om Ashley. Den handlar om Newcastle.
 
"There's always next year" togs ur bruk för längesedan. Men så står vi där. Mitt i "next year". Så har vi slagit Chelsea. Vi har slagit Tottenham. Vi har slagit Manchester United. Så lottas vi mot Cardiff. Hemma. Men så missar alla markeringen på alla och vips är det Cardiffs tur att skicka ut Newcastle ur FA-cupen. Så hamnar vi där igen. I den djupt rotade cynismen. Åter från den kittlande förhoppningen (läs: farhågan) om att något bra finns runt hörnet. Med den eviga vetskapen om att varje framgång är en maskerad och efterfesten en apokalyps.
 
Ibland tänker jag på de medelålders män som knatar runt på Newcastles gator. Som köper säsongskort efter säsongskort. Som lurar in sina barn i den här djävulshistorien i tron om att det en dag ska vända. Som har följt Newcastle i över 40 år men alltid blivit svikna. Som sett oss kapitulera långt värre än i lördags. Som ändå fortsätter.
 
Då kommer det märkliga. Vi Newcastlefans är ju "så himla märkliga".
 
Jag trivs bra här. Jag har ingen aning om hur det känns att vinna, vara bäst eller fira på riktigt. Fan vet vad som skulle hända om någon fyllde det här ekande, titellösa distansförhållandet med en riktig triumf. På samma sätt som Manchester Uniteds fans ser konfunderade ut efter 26 års fantasier, är jag orolig att ett omvänt scenario skulle sätta punkt. Kanske tar sagan slut då. Kanske är det som att klara ett TV-spel. Kanske sitter jag där och rynkar ögonbrynen mot MISSION COMPLETE. Ändstationen. Frodo vid Mount Doom. Harold & Kumar vid White Castle.
 
Då vill jag dra ut på det här. Ge mig mer 24-karatigt elände. Den bottenlösa oförmågan att lyckas ger mig fritt spelrum. Ett tillstånd att ständigt bygga om en illusion om något vackert. Med nederlaget som fana och besvikelse som signaturmelodi. Med bedrövelse som språklig verktygslåda och tårar som syre. Avskärmad från dig, framgången. Med skyhöga förväntningar på nästa kapitel. Med hopp om en plats långt borta, där vi ska skratta åt tiden när vi struntade i cuper och hoppades på att komma åtta. Redo att krascha på nytt. Med en fallskärm från Buttricks och Joe Kinnear som förmyndare. Helt vilsen och innerst inne perverst förtjust i att ha allt det roliga kvar.
 
"Hur ska det sluta?", frågar jag mig.
 
Det slutar när vi plöjer det sista kapitlet.
 
När slutscenen är svartvit.
 
När typiskt Newcastle inte längre är typiskt Newcastle.

Noa BachnerTwitter: @noabachner2014-01-09 10:00:00
Author

Fler artiklar om Newcastle

Från Milburn till Shearer till Framtiden: The Geordies