Pilgrimsresa till Merseyside – Swedish Toffees tioårsjubileum (del 1)
Liverpool. Mitt Liverpool. Ett andra hem trots att jag kanske bara är där en gång om året, så hyser jag sedan barnsben en säkerligen obesvarad kärlek till en stad, en klubb och ett område som jag under mina första år tog in i form av att läsa tidningar, böcker och till och med kartor, fantisera om när jag gick på gatorna runt Goodison Park och att någon gång i livet få gå längs Spellow Lane tills den gamla damen tornar upp framför dig.
Samma väg som jag läst att centern Tommy Lawton gick efter att han stigit av spårvagnen där konduktören sa:
”Good luck lad, but you´ll never be as good as Dixie.”
Lawton blev en av de vassaste centerforwards England skådat i slutet av 1930-talet och under 50-talet efter att han fått karriären förkortad på grund av andra världskriget. Men han blev aldrig så bra som Dixie Dean. Den kanske bäste målskytt England och världen någonsin skådat. Deans rekord på 60 mål under en och samma säsong för Everton 1927/28 kommer helt enkelt aldrig att slås. Och på Merseyside var han en tidig version av en superstar, dock utan pengarna. Det sades att han hade lappar med autografen i kavajfickan för att på smidigast vis ta sig fram längs gatorna, då han sällan fick gå ifred.
Samma väg som Tommy Lawton, längs Spellow Lane, har jag nu gått vid otaliga tillfällen och det är lika kittlande varje gång.
Albert Dock, runt 15.00 – uppladdning
Det är också något med scousers (vilket Liverpool-borna kallas) och deras fotbollskunskap. Brukar alltid ta en middag eller en kaffe med en god vän som – i princip – är infödd i Everton-familjen i och med att hans far var oerhört aktiv i lokalsamhället som kyrkoherde och nitisk Everton-supporter. Han berättade om en gammal Everton-spelare från 1960-talet – Brian Harris – som även spelade i Cardiff City och Newport County och efter karriären klagade de senare klubbarna på att han mest hängde i Liverpool och hos Everton.
Förklaringen var enkel. I Liverpool – från Evertons, Liverpools och Tranmeres fans – fanns en fotbollskunskap som på något sätt kommer med modersmjölken. Lägg därtill scouser-mentaliteten de är så stolta över, det vill säga vänligheten, skämtet och det varma mottagandet. Det finns fortfarande en ära i att komma ihåg en bekantskap, säga hej och hälsa till frun eller mamman och fråga hur det gick med höftledsoperationen, trots att det kanske var flera år sedan man sist sågs. När Harris på äldre dar anlände till Goodison, kände folk igen honom, hälsade på honom och frågade hur livet var. Oavsett om det handlade om en steward på arenan under match eller någon annan klubbfunktionär. Eller för den delen någon han kunde stöta på utanför arenan på Goodison Road. Det var aldrig samma sak i andra klubbar, enligt Harris, där var det de som bjöd in honom som visste vem han var, men knappast någon annan och Harris var en mycket bra fotbollsspelare, men knappast ett namn som särskilt många skulle känna igen idag. Men på Merseyside var han ihågkommen.
Anländer till hotellet vid Albert Dock. Kommer från Blackburn i sällskap med två norrländska kompisar, där vi gläds över det faktum att Bodens BK nu är klara för division 1 (även om en av herrarna nog hellre skulle sett IFK Luleå i samma läge) och inser samtidigt att lagen vi trott på i våra stryktipsrader sviker, som vanligt. Jag inkvarteras med en Göteborgs-kontingent, där en hängiven GAISare delar rum med en Blåvitt-supporter. Själv har jag nöjet att dela rum med en av Swedish Toffees grundare.
På väg mot The Players, strax före 18.00 - förberedelser
Efter en snabb middag drar jag vidare för att möta upp Tobbe och Thomas, två stöttepelare inom Swedish Toffees och tillsammans med Inka hoppar vi alla fyra in i en taxi för att ta oss till baren The Players. En resa vi gjort många gånger. Till en plats som känns som vårt andra hem. The Players ligger i stadsdelen Walton, bara ett stenkast från Goodison Park. Taxichaffisen som körde oss från Blackburn sa: ”Välkommen till The Shelter City”, när vi passerade kvarteren vi lärt oss att älska. Med det menade han alla metalljalusier som dras för när affärerna stängs då Liverpool är en stad där brottslighet och droger härjar fritt, inte minst i de slitna områdena runt Goodison Park som jag någon gång hörde skulle tillhöra en av Europas mest eftersatta när det gäller byggnadsvård. Men det där visste vi redan och det har aldrig hindrat oss att känna att vi beträder helig mark. Faktum är att jag vet att flera av oss (inte minst jag) ofta åker dit dagen före eller på förmiddagen innan en match, bara för att i lugn och ro känna in miljön och historiens vingslag. På kvällarna ska man kanske inte snurra runt så mycket. Åtminstone inte om man är ensam.
När man kliver in på The Players möts man av en miljö som garanterat inte skulle bli någon succé på Stureplan. Det är rätt kärvt, åtminstone vid en första anblick. Men en oansenlig trappa leder en upp till ett rum som känns som himmelriket för en fotbollsälskande Everton-supporter. Rummet är tapetserat med Everton-prylar och inför och efter varje hemmamatch samlas utvalda i just denna lokal för att kanske lyssna på någon gammal spelare, ta en och annan - eller kanske rätt många - öl. Det är numera en tradition att vi kvällen före match samlas på The Players med The Toffees. Och denna gång är det tioårsjubileum. Ägaren Paul ser alltid till att vi känner oss välkomna och bjuder oss på bärs samtidigt som vi förbereder inför kvällen. Tanken är att för första gången genomföra den traditionella quizen med hjälp av audiovisuella hjälpmedel, då vi har spelat in en film med frågorna, där bland andra vår ordförande Erik framträder från sitt nuvarande hem i Thailand, där han bor med familjen under ett halvår och kan för första gången i Swedish Toffees historia inte närvara i egen hög person.
Problemet är att vi inte finner en kabel som är mer modern än en scart och kan därmed inte koppla ihop min dator med någon av tv-skärmarna. Tobbe känner dock en kille som heter Keith. Även han en trofast Everton-supporter som ofta är med och arrangerar resor till bortamatcher. Han bor bara ett stenkast från The Players och kommer gärna över med en HDMI-kabel. Tackar dock nej till öl då han har en treåring hemma som springer runt lite varstans och förhindrar de sovmorgnar som ofta krävs efter en helkväll på The Players. Men han hänger kvar. Rätt länge. Antar att det är ett välbehövligt avbrott i småbarnstillvaron.
The Players, Walton Road, runt 19.00 – Quiz
Allt är på plats. Tobbe – Swedish Toffees superorganisatör – vill dock att jag påpekar att tekniken inte är hundraprocentig. Dessutom är han märkbart upprörd över att jag inte har någon ordning på mitt datorskrivbord. Utan Tobbe skulle det inte råda någon ordning över Swedish Toffees verksamhet. Han är klippan vi alla vänder oss till med frågor eller om något skulle gå fel.
Strax före 19.30 börjar lokalen fyllas. Det är nästan 80 stycken Swedish Toffees som ska få plats, vilket funkar alldeles utmärkt. Faktum att en del av dem har redan fått en match innnanför bältet då många numera även besöker Prescott Cables matcher. Ett lag långt, långt ned i seriesystemet som drabbats av en allt större svensk supporterskara. Säkert sporrade av att man där faktiskt kan stå och dricka öl i baren som är på arenan samtidigt som du har bästa parkett.
Och som alltid när man är på Merseyside och det är något event för särskilt inbjudna så sitter det några på The Players som man inte riktigt vet vilka de är, men de verkar glada och känner säkert någon så det får vara som det är. Tror aldrig jag varit med om att det förhållit sig på något annat vis. Ett bra exempel på detta är när Everton eller Liverpool spelar cupfinal och alla spelare helt plötsligt får samtal från okända kusiner, nästkusiner och nästan nästkusiner, i syfte att komma över en billig biljett. När Everton på 1980-talet framträdde med en sång i tv inför en cupfinal, kan den kunnige när det gäller Evertons laguppställningar notera ett par ansikten som definitivt inte var truppmedlemmar (just den filmsnutten finns på YouTube). Men de kände någon i laget och det var en kul grej att hänga på.
Quizen går bra. Jag lyckas få till rundgång och fippla med uppspelningen, men i stora drag går det bra. Dessutom har man denna gång valt att inte tillfråga mig när det gäller konstruktionen av frågorna, då jag nog fick för stort utrymme förra året, vilket resulterade i historiska frågor som – av förklarliga skäl – inte ens de mest inbitna fansen hade koll på. Själv funderade jag över om en historielektion vore på sin plats, men insåg rätt snart att det nog handlade om en hälsofråga. Kan man frågorna så är man inte riktigt hundraprocentigt frisk, rent mentalt i vart fall. Men i år var frågorna mer aktuella till sin karaktär (vilket innebar att jag knappt kunde någon, men jag var å andra sidan inte med och tävlade). Istället var det blott 16-årige Axel, till vardags målvakt i Giffarna Sundsvalls ungdomslag som tog hem förstapriset.
Vi hade också nöjet att höra Per Malm och Olof Schön (min rumskamrat) berätta om hur de tillsammans med Erik Pråmell startade Swedish Toffees. Onekligen kände vi historiens vingslag likt en ståtligt nästan svävande kungsörn förföra oss i nostalgi. Ja, eller något åt det hållet i varje fall.
The Players, efter klockan 21.00 – kvällens höjdpunkt
Därefter var det dags för kvällens höjdpunkt. Kevin Ratcliffe, Evertons lagkapten och legendariske mittback från det framgångsrika 1980-talet var på plats, tillsammans med den kanske inte lika framgångsrike vänsterbacken John Bailey, som hade en riktigt bra vänsterfot, men såldes vidare till Newcastle i början av Evertons storhetsperiod. Bails är dock känd för sina rappa kommentarer och ett aldrig sinande sinne för ett skämt. Bails är en av de spelare som kanske inte lyckats lika bra efter fotbollskarriären och som klubben vårdar lite extra genom att lyfta fram honom i olika sammanhang. Everton är ju en av de allra första klubbarna i världen som utvecklade en mycket aktiv Former Players Organisation i syfte att ta hand om de spelare som inte har någon förmögenhet och behöver stöd på olika sätt.
För Ratcliffe har det gått bättre. Han jobbar för BBC Wales och täcker landslaget såväl som de walesiska klubbarna i den engelska ligan. I Everton är han dock en gigant. Den givne ledaren i ett lagbygge som staplade framgång efter framgång på varandra under mitten och andra halvan av 80-talet. Ett lag som var känt för att ha starka profiler och ledartyper som hördes, såsom Peter Reid, Andy Gray, Neville Southall Graeme Sharp och säkert några till. Alla lagkaptenstyper, men det var Rats som höll ihop allt. Det var han som tog upp klagomål med managern Howard Kendall och förde spelarnas talan utanför såväl som på plan. Förutom ledarskapet var hans signum snabbheten och en hyfsad vänsterfot, men han var framförallt benhård, ofta på fel sida gränsen om vad som var tillåtet. Och då tilläts ändå betydligt mer på 80-talet än idag.
Innan vi drog igång så berättade jag snabbt om kvällens upplägg. Tänkte att han vill nog köra sitt och sedan ta sig hem så snabbt som möjligt. Men det var inga problem med den saken. Först kunde han hålla ett anförande och sedan stannade han gärna kvar för frågor. Så länge det krävdes.
Det visade sig att han hade ett ”nummer” som kändes både proffsigt och väldigt underhållande. Vissa spelare är ju lysande After Dinner speakers (som man säger i England) medan andra är blyga och känner sig obekväma, vilket innebär att de ofta behöver ha en moderator som drar svaren ur dem. Men inte Ratcliffe. Han tog micken och satte igång.
Ur honom flödade historier från förr och åsikter om nuet. Det finns ofta en informell överenskommelse att inte sprida vidare alla historier via sociala medier och så vidare, då det ofta handlar om en upplevelse att ta till sig på plats där det ibland kanske sägs mer än vad som framkommit i media. Men historien om vad vi uppfattade som hans debut kan man nog lyfta fram, för den säger mycket om den tiden och om Ratcliffe själv.
Året var 1980. Ratcliffe uttryckte det rätt tydligt. Han var livrädd. Eller med hans egna ord: ”shitting himself”, något han undrade om det betydde samma sak på svenska, vilket det ju gör. Rutinerade medspelare såsom den legendariske mittbacken Mick Lyons frågade hur det var, om Rats var rädd? Tacka fan för att han var livrädd, då han skulle ställas mot den skotske centern Joe Jordan. Mannen som bland annat skulle sänka Sverige i VM-kvalet 1981 och i euforisk glädje visade upp tomrummet där en del framtänder en gång suttit. Och det var ingen slump att han var utan framtänder. Men Ratcliffe åtog sig uppgiften på samma sätt såsom han alltid skulle göra framöver och nog var en av anledningarna till att han blev lagkapten. Han siktade in sig på Jordans lår. Tog sats och fick – enligt honom själv – en perfekt träff med dobbarna. Jordan föll ihop, men reste sig såsom inget märkvärdigt hade hänt och fortsatte lira. Ratcliffe blev lite konfunderad och siktade in sig på det andra låret. Tjong, och Jordan var nere igen, men klev upp som det knappast rörde honom. Och särskilt förbannad verkade han inte vara. Ratcliffe fick beröm av medspelarna och kände sig allt kaxigare. Men i slutet av matchen, då Ratcliffe slappnat av lite och såg en boll komma samtidigt som han hade Jordan precis framför sig, så kom Jordans hämd. Ratcliffe hann aldrig riktigt förstå vad som hände, men det tog ett par minuter för honom att kvickna till efter Jordan skipat sin typ av rättvisa.
John Bailey, den andre tilltänkte föredragshållaren denna tioårsjubileumskväll, var inte lika aktiv under kvällen, utan såg till att vara med på några selfies, skratta åt Ratcliffes historier och sedan gick han helt enkelt hem. Men han hann snacka med flera Swedish Toffees, så några historier blev det säkert.
Kvällen var rätt sen när jag stapplade in på hotellet för att börja skriva ihop lite reflektioner från lördagen och då kanske främst besöket i Blackburn som gjordes före. Jag hade varit igång sedan strax för 06.00. Tagit mig från Manchester till Blackburn och sedan vidare till Liverpool. Tröttheten tog ut sin rätt, men värmen och glädjen fanns i hela kroppen. Och nästa dag hade ju än mer spännande upplevelser i sitt sköte.
Del 2 kommer inom kort och då besöker jag den klassiska puben The Winslow, köper äntligen en tröja som verkar ge tur (Evertons hemmatröja från 1978), uppladdning på Thomas Frost, deltar i en ceremoni på planen, genomlider matchen i sedvanlig ångest som bara några minuter från slutet exploderar i eufori och så bjöd klubben Swedish Toffees på buffé och en massa rövarhistorier från deras ambassadörer (gamla spelare).
Jag och Kevin Ratcliffe
The Toffees på The Players
