Prinsens funderingar - 04/06: Vilda västern-fotboll, forget it
Om ett försvarsspel som måste prioriteras och hur man vinner titlar.
Förra säsongen såg vi en udda blandning av en suverän defensiv och svängdörrar till försvar. Dagens Manchester United ses som offensivt lysande och defensivt bristande. Men det är okej, för det är vad den kräsna publiken på Old Trafford vill se, eller hur? Alla väljer 4-3 före 1-0, 5-5 före 0-0. Men fotboll har aldrig handlat om vad publiken vill ha. Det är en vinstbaserad sport. Om klubbarna lyssnade på folket skulle fotbollen varit död och begraven. Oftast är "tråkigt" det bästa valet för ett lag som vill konkurrera om titlar. Jose Mourinho transformerade Real Madrid till ett kontringsskickligt, rakt, effektivt och cyniskt lag. Visst, det kanske inte uppskattades direkt, men vem klagade egentligen när klubben vann ligan för ett år sedan, eller har bokstavligen våldtagit Barcelona i El Clasico på sistone. Mest av allt vill publiken se titlar plockas in. Under mitten av en säsong är det enkelt att glömma detta. Och visst är uttrycket klockrent: anfallare vinner matcher, försvarare vinner titlar. Prioritera defensiven, annars är du körd.
Under hösten kunde Manchester United bjuda på tre insläppta och fyra gjorda. Det var underhållande, men inte särskilt hälsosamt. Undertecknad m.fl. anade genast att vi skulle få enorma problem mot Real Madrid i åttondelen. Tre baklängesmål mot ett sådant lag = uttåg. Fact. Bossen var självklart inte nöjd han heller. Lagets defensiv sågades, med all rätt. Sedan hände något. Dels kom Nemanja Vidic tillbaka och uppträdde som den ledare och kapten han är. All cred till Patrice Evra som spelat upp sig sedan ifjol, men han är långt ifrån en kapten och varför han fått bära bindeln så många gånger är ett mysterium. Serben återvände från skada och för första gången på länge prioriterades defensiven. Matcherna var inte spektakulära, men i efterhand njöt man.
Från 29:e december till 30:e mars spelade Manchester United elva matcher i ligan, och släppte endast in tre mål. Hela åtta (!) hållna nollor för David de Gea. Jämfört med hösten är detta ett sjukt facit laget kan redovisa. Det var denna period som säkrade guldet för ligamästarna, tro inget annat. Ett välfungerande försvarsspel låser alltid upp dörrar till framgång. 2007-09 var defensiven på topp för Manchester United, kanske någonsin. Då kunde vi ställa upp med den rutinerade holländaren i mål, en icke-skadedrabbad Nemanja Vidic, en yngre Rio Ferdinand, en lysande Patrice Evra. Det centrala mittfältet bestod av en storspelande Paul Scholes, Michael Carrick, en frisk Darren Fletcher och suveräne Owen Hargreaves. Dessa namn skriker stabilitet, solidaritet, styrka, stål. Det var tufft att bryta igenom Manchester Uniteds defensiv på den tiden. Men fotbollen fungerade annorlunda då. Försvarsspel var en prioritet, idag inte så mycket.
Från 29:e december till 30:e mars fick vi se ett nytt Manchester United, ett betydligt mer defensivt inriktat lag som hade självförtroende nog att gå för 1-0 och spela av matchen. Var det fantastiskt att se på? Nej, men det skrek vinnare. Det är uddamålssegrana på bortaplan där man inte spelar särskilt bra utan gör en "dag på jobbet" som resulterar i titlar. Lag som lyckas få med sig tre poäng i dessa matcher är lag som senare fyller ut troféskåpet när säsongen är slut. Manchester City var betydligt bättre på det ifjol och vann ligan. Förra säsongen kryssade de sig fram i precis sådana matcher. Resultatet? Inte mycket till kamp om guldet. Klubben måste se tillbaka över perioden defensiven var högst fungerande och inse att detta är vinnarnas väg. Det var ingen slump att laget spelade på lika villkor med självaste Real Madrid, ett lag som pumpat in pengar på spelare medan Manchester United är mitt i en generationsväxling. Under hösten hade marängerna utklassat oss. Försvarsspel prioriterades inte under hösten. Vintern/våren var startskottet för ett United som äntligen insåg att 4-3 och 5-5 räcker en bit men inte längre. Fotboll handlar alltid om att ta nästa steg, att utvecklas. Man måste nå nya höjder och redovisa bättre resultat. Det har aldrig varit Manchester Uniteds sätt att stanna upp och vara nöjd med vad man gjort.
Den stora frågan vi ställer oss nu är om David Moyes väljer den enkla vägen och spelar på lagets styrka, offensiven, eller försöker sig på det Sir Alex lyckosamt förändrade förra säsongen, fick ett uselt försvarsspel att fungera. Vilda västern-fotboll är underhållande men inget framgångsrecept. Du såg aldrig något lag spela den typen av fotboll och vinna Champions League. Fotbollen utvecklas och defensiven prioriteras mindre och mindre för varje dag, men de bästa lagen hittar sätt att utvecklas i takt med fotbollen, i takt med defensiven som inte prioriteras och hitta ny vägar för att nå sina mål. Dagens fotboll är anfallsinriktad, men huvudsaken är att kombinera det bästa av två världar.
Jag har fullt förtroende för att David Moyes styr upp försvarsspelet. Detta måste vara prioriteringen till nästa säsong. Så snälla Moyes, använd dina resurser. Se storheten i någon som Phil Jones och låt honom utvecklas genom att lira centralt med ligans bästa spelare, Michael Carrick. Anderson och Tom Cleverley är inte lösningen på ett defensivt problem, ju fortare du inser det ju bättre. Snälla David Moyes, låt en spelare som Ryan Tunnicliffe få chansen på allvar. Han kan mycket väl vara the next big thing. Snälla förstärk det centrala mittfältet med ett nyförvärv. En etablerad stjärna som presterat på den högsta nivån och kan förbättra lagets defensiv såväl som offensiv. Sist men inte minst, lägg fokus och energi på defensiven. Det kommer inte räcka med tre månaders stabilt försvarsspel och autobahn under resten av säsongen, utan det gäller att köra igång redan i augusti, från dag ett mot Wigan på Wembley. Utveckla laget Moyes, och sätt din prägel på det.
Vilda västern-fotboll ut. Fler triumfer in.
