QPR - Kickade vi nyss ännu en manager?
Queens Park Rangers FC gör sig av med ännu en manager. Närmar sig 20 stycken på 10 år. Önskar vi kunde slå världsrekord i något annat...
Tänkte muntra upp mig själv (och förhoppningsvis någon/några av er) med en reserapport.
Man kan säga att jag rest fyra gånger denna säsong...
I augusti mitt under brinnande semester besökte jag Blackpool och festivalen Rebellion.
Vilket startfält!
Cock Sparrer, Booze&Glory, Vibrators, Stiff Little Fingers, Dictators, 999, Buzzcocks, Cockney Rejects, UK Subs, Anti Nowhere League med många fler…
Ok, jag vet, alla älskade inte punken när det bröt ut men alla måste ändå kunna erkänna att det är en milstolpe inom musikhistorien?
Och QPR är lite punk varken ni vill eller inte.
Ni som tvingades ligga på rygg plågandes med ”Wish you were here” framfört av Pink Floyd på 70-talet (i någon skum lektionsal på musiktimmen under överseende av en flummig musikmajje) måste veta vad jag menar? Klart man ville bryta sig loss med Sham 69 eller Ramones.
Och ni som hävdar att punken bara var ett jävla bröl och att boysen inte kunde lira kan såklart ha en poäng men ni är oxå smått på tondöva. Lyssna på Sex Pistols "Never Mind The Bollocks". Återkom sedan och säj att inte Steve Jones och Paul Cook kunde (kan) lira?
Ett tips (jag lovar, här kommer sista musikanknytningen):
GIUDA, Italienare som är svinbra på platta, och ännu bättre live. Banala texter, visst, men vilka låtar!
Trummisen uppträdde i Roma-tröja och samtliga medlemmar kan hantera sina instrument.
Check them out: https://www.youtube.com/watch?v=28wL4Jvq2k4
Hotellet i Blackpool:
Jag bodde med en gammal kompis som är genuin Man U-fan och vi hade svinkul. Visserligen var stället en börda (kvickt omdöpt till Hotell ”Collapso”, lång historia men någon med koll på The Boys vet kanske), man kunde inte låsa om sig på den gemensamma toan i korridoren (satt med ett sopkvastskaft för att hålla emot; ”oi, it's taken mate”).
Dörr och dörr förresten, det var mer som en spånskiva.
Ljuset funkade bara ibland i duschen och brandlarmet gick igång på nätterna. En tilltufsad nersupen halvnaken ägare skrek högt i trapporna till alla som tog åt sig: "Stop smoking weed!!" .
Men det var löjligt billigt.
Anyway, premiären mot Leeds stod ju för dörren och det var minst lika viktigt som att springa på olika gig. Det var min kompis lika införstådd med, så vi gjorde sällskap för att hitta en pub som sände matchen för en gedigen lunch och ett par pints och lite tvärrandigt..
Oj, vilket lätt uppdrag det visade sig vara! Vi hade gått 5,3 meter utanför hotelldörren när första stället dök upp. Det stod klart och tydligt på skylten utanför vilka matcher de sände. QPR - Leeds var en av dom. Man U i Charity Shield dagen efter oxå till min kompis förtjusning.
Men det var lite för enkelt så vi knallade vidare för att försöka hitta en bättre pub. Och det stannade vid typ 7 minuters promenad.
Har förresten aldrig sett så många äkta "Fish and Chips" som i Blackpool. Ställde man sig på gatan utanför vårt sunkiga hotell kunde man räkna till 5 inom synhåll. Gick man ytterligare 100 meter var man uppe i 23. Men det var alltså riktigt enkelt att även hitta en pub som visade QPR.
Blackpool var en trevlig bekantskap. Om det inte vore så förbannat blåsigt/kallt och att vattnet är svart/skitigt så kunde man tro man hamnat i Spanien.
Och vilken match vi gjorde! Ok, ska väl inte överdriva (Leeds var kass) men nog hade vi drivet, självförtroendet och verkade totalt hängivna. Vi krossade kanske inte ett väldigt blekt Leeds men nära på. Allt funkade och Jimmy Floyd Hasselbaink verkade ha fått ordning på laget under uppehållet.
I skrivande stund vet jag ju hur det blev, men alla som följer laget måste ändå blivit riktigt nöjda med vad vi presterade i den matchen. Polters tredje mål är världsklass.
Puben som vi tyckte verkade fantastisk från början, hade en hel del att göra (punkare och turister överallt).
Kompisen som är en van Englandsresenär hade tagit förra rundan så han började leta upp ett bra bord med en TV inom synhåll medan jag stövlade fram till baren och beställde två pint och två rejäla engelska frukostar/luncher. Fick till svar att köket var "very busy" och att de inte kunde ta fler beställningar.
Jag var välkommen tillbaka efter en halvtimme. Vi hade inte käkat på evigheter men en halvtimme kunde man väl ta. Efter en halvtimme försökte jag beställa igen men fick då till svar att det denna gång skulle dröja EN TIMME innan de kunde ta emot beställningar.
"Kitchen very busy".
Hallå!
Puben var välbesökt men inte fullsatt. Snacka om att ta sig vatten över huve´t.
Gör om gör rätt.
Sälj 25 kvadrat till grannen bredvid och släng ut 10 bord så ni kan ta hand om era gäster?
I halvtid drog vi därför vidare till en annan pub, vi var ju halvdöda, jag levde gott på Rangers spel men vi började krokna eftersom vi nu inte ätit på kanske 20 timmar.
Vi hittade en ny pub efter 8 minuter och fick en äkta engelsk frukost och kunde se hur tvärrandigt enkelt cruisade hem tre poäng i andra halvlek.
En av snubbarna vid bordet bredvid var Leeds-fan och stönade högt några gånger. Jag vrålade som en tok när B.F.G. stänkte in 3-0 och Leeds-mannen gjorde leende tummen upp och grattade till segern. All heder till honom. Måste varit svårt att tvinga fram ett smajl efter en sådan kass insats av The Whites.
Sedan gick det tungt grus i QPR-maskineriet och det är märkligt hur fort det svängde över. Det som såg så bra ut i premiären var plötsligt som bortblåst. Efter flera dåliga insatser i rad verkade det som om JFH plötsligt inte hade en fucking clue what to do.
Mediokert är ordet och det var med blandade känslor man drog på säsongens andra QPR-resa (nåja).
Fulham borta, hujedamej. Ingen drömmotståndare de senaste åren direkt.
Men vilken skön resa det blev!
Åtminstone 15 Swedish R's strålade samman från Karlskoga, Stockholm, Linköping, Älvsjö, Södertälje o.s.v för att inta läktaren på trevliga Craven Cottage. Det var en fröjd att se så många goa svenskar. De flesta drog en "över dagen-resa" vilket även undertecknad gjorde. Ut 06.30 och hem 18.20. Tur att man bara har typ 3,5 timmar till hemmamatch eller många av London-arenorna.
Det finns de som har det betydligt värre.
Många strålade samman redan på Skavsta Flygplats och det var skitkul att se så många bekanta ansikten. Folk jag ALDRIG hade träffat om det inte vore för QPR.
Bäst är ni.
Och Ryan Air levererar alltid (till skillnad från vad svensk media rapporterar) och snart var vi framme.
Då det inte var någon organiserad resa i den bemärkelsen hade alla olika planer och hela gänget splittrades efter landning.
Själv höll jag mig till Putte från Karlskoga och Danne från Spånga (nja egentligen skåning från Malmö). Vi hade plåtar ihop till tåget och inga andra planer än fotboll och hinna med så många pints som möjligt. Typ.
Det roliga med dessa två killar (förutom att de är supertrevliga) är att bägge har en väldigt bred dialekt (och stolta över det) så när jag med min halvtaskiga Östgötska tog ton ihop med Värmländskan och Skånskan så var vi minst sagt en brokig trio.
När vi var igenom passkontrollen och på väg för att inhandla lite dryck eller på väg till tåget (stryk det som verkar minst troligt) insåg jag att min plånta (lomma, läder) var borta med Visakort, cash (68 pund) och Oyster card.
Ingen bra början och på Stansted blev jag hänvisad än hit och än dit. Fan, plåntan måste ligga på planet (jag använde kortet i luften så jag vet). Ska det vara så förbannat svårt att bara ringa nån? Nu började även jag tveka på Ryans storhet men ok "fuck the wallet", vi måste vidare och jag fick låna mig fram resten av resan.
Vilket såklart ALDRIG hade funkat om jag inte haft snälla svenska QPR-fans vid min sida.
Daniel, tack.
Du tvekade inte en sekund att hjälpa undertecknad trots att vi egentligen bara träffats EN gång tidigare. Men jag hade gjort detsamma, tro mig.
För att direkt återupprätta Ryan Airs rykte så räckte det med en kontakt (lostproperty.com) och de ringde sedermera upp och hade min plånbok med alla tillbehör. Plåntan hade nog helt enkelt glidit ner på golvet och låg så illa till att jag inte såg den när jag slängde en sista blick på min plats innan jag gick (ok, 4 G&T’s makes u a bit blind).
Fick besked från den trevliga tjejen som ringde att de kunde skicka grejerna omgående. Det billigaste alternativet skulle kosta 20 pund. De kunde ta 20 från mina cash och det verkade ju otroligt smidigt.
När paketet dök upp hemma efter några dagar låg min 50-pundare kvar. Så de tog inte ens 20.
Ryan Air = Högsta betyg, förlåt om jag tvekade lite ett tag.
Matchen mot Fulham och allt runt omkring var top notch.
I efterhand får man väl medge att det var rena rånet och en gåta hur vi kunde åka från Craven Cottage med 3 poäng. Men så är det med idrott.
Fulham var en gång två fria med målis men Sone Aluko(?) (Solely Alone) lyckades snubbla precis innan han skulle lägga bollen i tomt mål.
Hemmalaget hade ramträffar och vassa chanser i parti och minut. De hade även TVÅ straffar men brände bägge (den sista på övertid) och västra Londons stolthet QPR (West London is ours) kunde ta ett varmt bad med 3 pinnar i behåll.
När Sylla tryckte in 2-1 var det ruggigt bra drag på bortapubliken.
Jag har varit på en beskärd del matcher, QPR har en fantastisk following. Ingen tvekan om det. Vi är många och vi är högljudda. Vi må ha tappat lite av stämningen/draget hemma på Loftus men inte borta, sanna mina ord.
När slutsignalen gick och vi vecklade ut Swedish Hoops flagga var det ren eufori. Magiskt! Vi tackar för den upplevelsen Rangers!
Men som Putte sa; "hade jag varit Fulham-fan hade jag fan gått och hängt mej"...
Här har ni en rapport från Petter (Smalland) som var på plats:
http://www.svenskafans.com/england/qpr/reserapport-qpr-eufori-pa-craven-cottage-559682.aspx
Tredje resan mot Brentford var oxå speciell. Min son, nu 11 år (bild ovan), hade hämtat sig från debaclet från hans första resa (premiären 2012 hemma mot Swansea, 0-5 i arslet) och var sugen på att hänga på farsan igen. Jag var väldigt glad. På många år har jag inte ens ventilerat tanken på om han vill följa med igen. Jag har väntat ut hans drag. Och nu var han alltså beredd.
Jag slog på stort. Bokade inte bara matchen mot Bees utan även en rundtur på Loftus Road, ett snurr i London Eye, ett ruggigt besök på Dungeon och ett mer lugnt besök på Madame Tussauds.
Dessutom shopping på Lillywhites, Clubshopen och ett gäng schyssta pubbesök. Vi hade svinkul och jag kan ärligt säja att allt var toppen förutom matchen.
Återigen sviker laget och vi fick uppleva en av de sämsta matcher jag sett i hela mitt liv. Totalt odugliga var vi. Vill inte ens tänka på det, det är alltför deprimerande.
Många av er såg säkert eländet på nån pub med Sky. Vet att vi hade den sedvanliga trogna uppslutningen på Wirströms i Stockholm.
Ni hade säkert kul innan matchen men det var nog jobbigt att vara där under de aktuella 90 minuterna?
Hur kunde man pricka in en sådan bedrövlig tillställning? Jag börjar få igen efter mina första 15 live-matcher på Loftus?
Herregud, jag hade sån magisk tur på 80-talet/tidigt 90 så flera die hard brittiska QPR-fans tyckte att klubben borde betala mitt flyg/hotell/match-biljett så jag kunde närvara varenda fucking match.
Suck, det var då det. Nu i närtid när jag åkt skapar vi ju inte ett skit, vi har inga linjer eller nån endaste hjälte i laget.
Om det beror på mig borde de bannlysa mig från Loftus.
Vid närmare eftertanke så kan jag hålla mig därifrån frivilligt...
Efter Brentford har jag förståelse för att vi var tvungna att göra något.
Trodde verkligen på Jimmy Floyd och jag är av princip emot att sparka managers titt som tätt. Nån MÅSTE få chansen i ett längre perspektiv.
Men herregud, Jimmy. Så färglöst. Detta är inte mitt QPR.
Nu har min son tabellraden (live) 2 0 0 2 0-7. Föga imponerande.
Jag kan inte klandra honom om han inte blir die hard QPR. Jag har inte rätt att dra in honom i ett livslångt lidande.
Är inte min son bränd nu så är det gott virke i honom minsann (faktum är att han tränade i sitt P-05 lag idag, 17/2, med säsongens QPR-tröja, halleluja, keep it going son…).
De andra killarna i hans lag har uteslutande Barcelona, Real Madrid och Manchester United. I den ordningen. Någon har någon enstaka gång dykt upp i Chelsea resp PSG-tröja men that´s it.
Ungarna i allmänhet har ingen känsla för originalitet eller att växa upp med vad farsan hejar på?
Så jag är grymt stolt över min son. Som dessutom spelar i ett av Linköpings bästa P05-lag.
I min familj har det liksom alltid varit givet att följa traditionerna. Jag följde i min fars fotspår när det gällde t.ex. BK Derby, Linköping. För farsan fanns inget annat lag. Han tog med mig på matcherna på klassiska Folkungavallen när jag var liten pöjk.
Far köpte en grön kostym, tapetserade ett rum med gröna tapeter och röstade faktiskt på BK Derby i riksdagsvalet 1973.
Farsan avslöjade förresten aldrig vad han röstade på för parti annars. Inte ens för min mor/hans fru sedan 1946.
Men efter att jag själv läste i morgonblaskan Östgöta Correspondenten efter valet -73 så stod det klart och tydligt att några i regionen hade röstat på ”Kalle Anka”, några på ”Jultomten” och någon hade röstat på "BK Derby”. Då kunde inte farsan hålla käften utan erkände att det var han som var den sist nämnde.
Han propsade däremot aldrig på att dra med mig på Derbys matcher. Ville jag inte följa med så cyklade han dit själv (alternativt tog vår ambra-gula Saab från 1972).
Visst är det ändå så att det egentligen inte spelar så stor roll vilka man än hejar på gällande nöjd/missnöjd?
Real Madrid, Liverpool, Bayern Munchen, Manchester United, Vauxhall Motors.
ALLA fans/supportrar är missnöjda emellanåt även om vissa lag vinner mer på 12 matcher än vad QPR gör på tre sammanlagda år. Det är förväntningarna som är olika?
Torskar t.ex. Barcelona med 0-1 hemma är det fullständig skandal trots att de har 20 raka vinster innan dess?
Vinner QPR borta med 1-0 efter 10 raka torskar firar vi som om det vore ett VM-Guld.
Olika förväntningar som sagt.
Lite småkul var att redan vid första depåstoppet mot Brentford (lite J.D. till farsan och tilltugg till sonen) så lyste mannen bakom disken upp när han såg våra jackor; "Oh you're QPR! I’ve worked at Loftus Road once, as a steward, back inte 80,s!"
Sedan började han rabbla upp namn efter namn och efter varje namn kommenterade jag glatt; "brilliant player".
Les Ferdinand, Andy Sinton, Simon Barker, Alan McDonald, David Bardsley o.s.v.
Vi hade oxå sån tur att när vi checkade in på hotellet i Bayswater sa killen bakom disken "Oh, you´re QPR fans? Then you’ve come to the right place, the owner of this hotel is a QPR fan!"
En inramad signerad QPR (Air Asia) -tröja hängde precis utanför restaurangen/frukostrummet noterade vi morgonen därpå. Min son kände igen Joey Bartons namnteckning och jag fick lite sköna vibbar innan jag dök in på halvtaskigt kokta ägg och pulverkaffe.
Tröjan var signerad av samtliga gårdagens hjältar. Finfint!
När vi sedan var på väg i tuben mot Clubshopen hade nån klottrat "BIG F..." i tunnelbanevagnen.
Jag har förklarat för grabben att vår tysks smeknamn inte är vackert men att han är omtyckt. Och att den som klottrade nog inte hann skriva färdigt innan han blev dragen i örat av en vakt eller polis.
Klottret ”QPR = Shit but local” var svårare att förklara... Eller jag kanske inte ville.
Efter killen i affären, receptionisten på hotellet och klottret i vagnen (och mannen som muntert skrek "U Rssssssssss" och gjorde tummen upp på Queensway) trodde nu min son såklart att QPR var en riktigt stor klubb. Han kan få fortsätta tro på QPR's storhet, jag avslöjar inget.
Jag som gillar den brittiska självdistansen och typisk brittisk humor måste få säga att kommentaren från en funktionär vid London Eye var klockren. Vi köade och köade (vi hade förköpt biljetter men alla attraktioner i London är ju busy på helger).
Vi hade visat plåten tre, fyra gånger och hade närmat oss själva ombordstigningen när vi blev kontrollerade och stoppade igen. Killen kollar på våra biljetter, sneglar på sonens nya jacka med QPR-badge och säger torrt men vänligt. "Oh, go straight in, I don’t want to give you guys any more trouble".
QPR - Norwich.
En resa som inte alls var på tapeten efter att nyss kommit hem från debaclet mot Brentford. Men när min engelska kompis ”M” hörde av sig och frågade om inte kombon QPR mot Kanariefåglarna och ett gig med Undertones samma kväll kunde vara intressant föll jag till föga direkt.
När sedan M blev tvungen att åka till Israel (!) i tjänsten och inte kunde se varken match eller gig så kände jag mig lite lurad. Men det är tametusan ALLTID svenska R’s över på våra matcher. Denna gång, förutom jag själv, var bl.a. ”Goldhawk”, ”Andy”, ”Givens” och ”Molle” på plats. Jag träffade dom allihop.
Dessutom hängde jag löjligt mycket med min engelske broder ”Chaz”.
Jag var solo, hade plenty av semesterdagar och tänkte njuta av resan. En av planerna (i egenskap av ordförande) var att kolla in ett eventuellt boende inför kommande medlemsresa med Swedish Hoops – QPR Sweden.
Det blev en fullträff. Visserligen drog jag upp åldersnittet till 23 med mina 52 bland alla ungdomar men oj vilken fin flashback det blev. Så levde jag också en gång. Med bohaget i väskan och en day to day-attitud.
Stället var läckert. Prisvärt som få i London, 24 timmar öppen bar, enbart vänlig och skön personal tillika intressanta gäster.
Jag bodde i ett 6-manna rum med två trevliga tjejer från Kanada, ett generöst par från Mellanöstern, en hårt snarkande Skotte och en förtjusande donna från Rumänien (hon hade 11 bröder back home).
Ni som är uppmärksamma noterar att det blir 7 med mig men så var det. Misstänker att skotten fuskat sig in. Skitsamma, han sov gott på golvet.
Hade inga stora planer, köpte ett par julklappar i shopen, glömde betta sedvanliga 4-0 (tack för det) och körde en tuff pubrunda med ”Chaz” på fredan.
Lördagens första hälft var vikt åt matchen och det var en skön känsla när Ian Holloway hyllades innan match. En del av er har hört/sett första intervjuen med ”Ollie”. ”Vad är det som skiljer dig mot andra managers?”.
Svaret? ”I care”.
Gott så, det var en bra känsla överallt på Loftus och när vår svenska kanariefågel Martin Olsson får fullständigt hjärnsläpp och räddar en boll på mållinjen med alla armar han har visas han såklart ut. Och det är typ det första som händer i matchen.
Straffen missas dock av Tjaronn Chery (populäraste QPR-spelaren enligt vår förtjusande kvinnliga guide dagen innan).
Men detta var vår match. 1-0 och 2-0 kommer och det känns säkert.
Visst får bortalaget en reducering men detta var Ollies comeback och det kan inte sluta på annat sätt.
Nu med facit i hand vet vi ju att det är enda vinsten hittills med Holloway men det kändes såklart bra då.
Segern firades med besked runt W12 och många uttryckte att ”Ollie will sort us out”).
Själv drog jag efter en stunds firande i W12 vidare mot ett gig med The Undertones (sorry, det blev visst lite mer musik) och utnyttjade resten av tiden på bästa sätt.
I skrivande stund är man snudd på förtvivlad.
Återigen...
Stryk mot lag som inte vunnit på 7 månader. Stryk mot givna jumbon Rotherham. Stryk, stryk, stryk. Vi fortsätter vår vana och tradition.
Hallå motståndare! Har ni någon 13-årig debutant? Har ni någon som inte gjort mål på 15 år? Har ni någon enbent spelare? Har ni inte vunnit en hemmamatch sedan bronsåldern? Har ni någon QPR-reject?
Skicka då in rubbet mot oss. Och grattis till en given seger.
VI ÄR NÄMLIGEN QPR...
