Rapport från Swe Hoops Medlemsresa 2017
Så var det då äntligen dags för Swedish Hoops årliga medlemsresa.
FREDAG 170407:
Undertecknad bokade allt för åtskilliga månader sedan förutom flygbussen till Skavsta. Vilket visade sig vara ett lyckat drag med tanke på att ytterligare två från Linköpingsfalangen långt senare bokade exakt samma plan som jag. Både till London och hem. Och eftersom ”Tåta” vägrar sitta i 3 timmar på flygplatsen och vänta på bussen hem på måndagskvällen tog han chaufförsrollen och sin bil istället.
Blir alltså upphämtad vid min ytterdörr och levererad till densamma tre dagar senare. Tack kompis!
I bilen upp till Skavsta avhandlade vi hockeysäsongen i allmänhet och LHC i synnerhet eftersom vi alla tre är die hard Cluben-fans. ”Don Tomaso” var i Gävle alla matcher vi spelade och hävdar bestämt att J-20 hade gjort bättre ifrån sig i sista matchen.
Vi visste att två HV-supportrar snart skulle mötas upp så det gällde att vara beredd och ha en vässad tunga. Hatkärleken till smålänningarna är stor.
I flygplatsbaren satt två andra legendariska Swe Hoopsare, Lungan och Schelin, och självklart blev det lite snack över en bira (eller två) innan planet lyfte.
Tågresan till Liverpool Street Station och tuben ut till QPR-land gick som en dans och jag lämnade mina gamla Linköpingspolare utanför Shepherds Bush Central för att gå hela vägen över gatan och checka in på Christophers Inn. Killen i baren ville ha 600 spänn mer än vad jag var beredd att betala. Jag visste att jag hade rätt och gav mig inte. Han skakade på huvet. Inget stämde. Personalen är grymt bra på Belushis och såklart löste sig detta till slut.
Tre grabbar från Götet samt Jensa från Lidingö anslöt snart. Tänk vad QPR kan föra folk samman. Utan Rangers hade jag aldrig lärt känna dessa trevliga snubbar och då hade mitt liv varit lite torftigare.
Uppslutningen på Crown & Sceptre innan match var riktigt bra. Snudd på 30 svenska Rangersfans var väldigt uppskattade bland locals. Många tummen upp och respektförklaringar.
Pubowner Gerry hade hängt upp en av våra Swe Hoops-banner vid våra bord. Mycket trevlig syn. Bannern har legat i deras källare i tre-fyra år och vem som tipsade att vi var på väg är en gåta. Jag gjorde det inte. Var det någon av er andra som fixade detta? Hur visste ni i så fall att bannern fanns där? Eller var det personalen? Hur visste dom i så fall att vi skulle dit? Och att ens Gerry hade en banner i källaren?
Skumt, om du har info så hör gärna av dig, jag är grymt nyfiken.
Värt att nämna är att vi var snudd på 45 anmälda till denna resa i år trots QPR’s torftiga säsong och harvande i ingenmansland. Men tabelläget, flytt av match och interna orsaker gjorde att väldigt många hoppade av.
QPR Norway vet det inte men det var en jävla tur att dom ställde in fotbollsmatchen mot oss. För vi fick ju inte heller ihop lag visade det sig. Men nu kan vi lägga skulden på dom.
Fuck it, nu jävlar vill jag ha full fokus på 2018, Vi SKA lira fotboll mot våra norska bröder och vi SKA ha en makalös nordisk fest efteråt. Och det blir mars-april-maj. Notera det redan nu. Alla kan inte spela, men alla kan ta en läktarplats.
QPR - Brighton såg ju säkert många av er på tv. Inte så mycket att orda om men ändå hyfsat av tvärrandigt emellanåt. Brighton var väldigt glada över vinsten och det ska dom vara.
Nä, vi behöver en ny säsong nu och jag tror det kan bli riktigt bra framöver. Säga vad man vill men Ian Holloway har i alla fall kompetensen att bygga ett lag med hjärta och själ. Det har han bevisat flera gånger.
De senaste åren jag åkt över så är det mer för att träffa kompisar och skönt folk mer än själva matchen. Denna resa var absolut inget undantag. Fotboll som egentligen inte gäller något har jag svårt för. Träningsmatcher och uppvisning och mid table fotboll berör liksom inte.
Kul för Brighton som slåss om serieseger men handen på hjärtat skiter jag fullständigt i Fiskmåsarna.
Att vår legendariske winger Dave Thomas valdes in i ”Forever R’s” och snackade inför publiken i halvtid var enligt några matchens stora behållning. Han gjorde det med tårar i ögonen och något tjockt i halsen.
Dave förresten, vilken lirare! Nerrullade strumpor och sen en sjujävla fart på vänsterkanten.
They just couldn’t catch him. Klockrena inlägg, och hade ingen hunnit med upp skar han rakt in i banan och gjorde mål själv. True legend. En av de bästa utan tvekan.
Vi strålade samman på The Green efteråt och det var fortsatt bra stämning bland svenskarna. Käkade en pizza med mina rumskamrater omkring midnatt men jag valde helt klart fel sort. Direkt jag käkat färdigt började jag må skitdåligt och kallsvetten kröp fram i pannan. Det blev att tillbringa FEM timmar på muggen innan jag var tillräckligt kry för att hit the bed.
När jag vaknade var jag pigg och mådde skapligt och det var en lättnad. Om det var drickat? Glöm det. Starkvaror blir jag aldrig dålig av. Där har jag snudd på 40-årig rutin. Nä, det var pizzan…
LÖRDAG 170408:
Vi hade ju en rundtur på Fullers (Griffin Brewery) i Chiswick som första mål för dagen.
Alla som skulle med samlades på Central Bar och efter lite kollektiv trafik gick vi av Turnham Green Station för att gå resten av vägen. Touren startar på puben Mawsons Arms (heter även Fox and Hounds då det var två pubar från början). Mawsons ligger precis bredvid bryggeriet och samtliga i sällskapet deklarerade hur gott det skulle bli med en pint när vi närmade oss efter en 15 minuters promenad i ett varmt och soligt London.
Jag brukar inte klaga men en pub som ligger i knät på bryggeriet och dessutom väntar gäster borde ha välfyllda kranar. Istället var de två första förslagen jag beställde slut! Jag blev häpen. Inte ens en vanlig Fullers ESB kunde dom fixa! Herregud, en lördag kl. 14 med två rundturer kvar och ingen öl i kranarna…
Själva touren var ganska kul. En liten charmant äldre dam höll i den och hon klockade in på exakt 1,5 timme som det står att det ska ta. Personligen tycker jag de kunde kapa en halvtimme så skulle det inte bli så tradigt i slutet.
I England är man ju fantastiska på att behålla och vörda gamla saker och hålla på traditionerna. Kolla bara FA-cupen och sedan jämför det med Svenska Cupen…
Griffin Brewery har funnits på plats sedan 1828 och de första tunnorna och kärlen finns fortfarande kvar för beskådning. Det är faktiskt helt sant att arbetarna på den tiden fick betalt i öl. De fick en coin efter en viss utförd arbetsuppgift. Denna coin kunde man sedan växla in för en pint. När knegarna dök upp på morgonen startade många med en pint (om de hade nån coin kvar). Sedan drack man ungefär en i timmen tills arbetsdagen var slut.
Jodå, det är helt sant. Dessa snubbar var enligt vår förträffliga guide ”very hard drinking men”. Men de var också ”very hard working men”.
Härmed kan jag bekräfta att man verkligen får dricka så mycket öl man vill på slutet.
Touren kostar 20 pund så det är väldigt generöst. Man har dock dragit ner från hela pintglas till halva pints. För, som guiden berättade, ”people sometimes crawled out from here”.
Nu kan man kanske undra vad det ska spela för roll med mindre glas men det har tydligen hjälpt lite.
Framåt 19.00 var det dags för vår pubkväll med diverse skojigheter.
Bubbel som fördrink och glass till efterrätt stod föreningen för och det blev en välbesökt tillställning.
Samtliga (utom två HV-fans som åkt hem) kom dit och vi var t.o.m. någon extra som snappat upp att vi var svenska QPR’are och ville hänga med oss.
Vi hade till denna gång bokat ett function room på The Bull som ligger vid Westfield och jag har bara beröm att dela ut. De skötte sig utmärkt. Bra dialog och finfin service av all personal. Tjejen som visade oss vägen till våra bord hejade dessutom på QPR och fick givetvis ett jubel av oss.
Det var mingel och middag och QPR-dvd’s på storbilds-TV och stämningen var hög och hjärtlig. 12-14 orter och städer runt om Sverige var representerade. Kul att höra alla dialekter mixas när ljudbilden ökar i takt med procenten.
Kom dit och njöt av gemenskapen gjorde även en av våra ambassadörer, genuina Londonbon Ian ”Chaz” Charlwood, som är Rangers sedan barnsben och uppvuxen i Kensal Green.
Vi delade ut priser för betting på matchen (tre hade 1-2) men ingen prickade in halvtidsresultatet så de fick splitta på vinsten. 60 pund var, inte illa alls. Grattis Hermansson, Molle och Oscar.
Stryktipset togs i år hem av ”Maynard” i stor stil. Han prickade in hela SJU rätta matchresultat vilket är makalöst bra. Grattis till 1000 sek.
Andraplatsen blev vi tvungna att dela på. Då Linus (han var dessutom på plats!) och ”Percy” hamnade på jämnt skägg är vi generösa och ger bägge fullt andrapris (350:-).
Trea blev Gurre nr.21 (150:-).
Och så ska vi såklart hylla Jörgen från Skellefteå som vann frågesporten med elegans.
För undertecknad är det ju självklart oerhört prestigefyllt eftersom jag har komponerat quizzet själv. Jörgen har bevisligen läst medlemsbreven tillräckligt noga (alla svar finns nämligen i våra mailutskick under säsongen).
Om jag minns rätt i skrivande stund hade han 15 rätt av 17 möjliga.
500 sek var väl perfekt att dryga ut reskassan med.
Grattis ännu en gång Jörgen.
SÖNDAG 170410:
Vaknade skapligt på söndagen men samtliga av mina roomies hade redan lämnat scenen. De hade tidiga plan att borda, själv skulle jag inte hem förrän dagen efter.
Har svårt för att käka frukost för tidigt så jag satte på lite bra musik och packade upp laptopen och började skriva på detta epos. Valde Jesus & Mary Chains nya ”Damage and Joy” och det är tamefan ett mästerverk. Skiter i om vissa experter snackar om upprepning, användning av redan skrivet material och så vidare. Sätt på plattan och lyssna utan massa fördomar och du är såld. Tycker du detta är kass så har du ingen musiksmak och kan fortsätta digga ”Idol” eller vad du nu blir glad över.
Plötsligt slits dörren upp och in sveper en äldre asiatisk snubbe med en tvättkorg i högsta hugg. Han sa inte ett ord utan började bara slita av sängkläderna där mina kamrater slaggat. Jag låg demonstrativt kvar och snart fick han sällskap av en kvinna som också verkade stum. De försvann lika fort som de kommit. WTF?
Efter en halvtimme knackade det på dörren. In kommer en lite yngre kvinna med städgrejer, hälsar artigt och frågar om det ok att hon städar lite. Självklart, säger jag och påpekar att hon redan är trevligare än de två andra. Hon verkar veta vilka jag menar och berättar att de inte kan någon engelska men jag tycker att man åtminstone kan haspla ur sig ett ”good morning” eller ”hello” när man stormar in sådär. Har faktiskt aldrig varit med om något liknande. Jag kunde ju varit spritt språngande näck typ.
Tjejen putsar lite på det lilla som finns att putsa på (det är typ bara 3 våningssängar i rummet, en papperskorg, en fönsterbräda och ett tvättfat). Efter 7 minuter säger hon; ”that is really good music, can I please add it to my phone”. Självklart får hon göra vad hon vill med mig… sorry, menar musiken. Fråga mig inte hur det funkar men hon hade någon sorts app så det tog typ en nanosekund så hade hon laddat över plattan till hennes mobil. Enjoy säger jag.
Home of QPR...
Skellefte-falangen hörde snart av sig och var sugna på en ordentlig middag. Mitt förslag var ju sedan tidigare en Sunday Roast på The Warrington och det tyckte dom var en bra idé.
Warrington är en legendarisk pub (som så många andra i London) i Maida Vale och självaste Gordon Ramsay har visst ägt detta ställe.
Men dessförinnan hade jag faktiskt käkat en liten frukost (det är sant, Tåta!) på Central Bar mittemot Shepherds Bush Central. För er som inte varit där kan jag berätta att Centralbaren är en Wetherspoon och har väldigt bra priser på mat och dryck. Ok, det är inte de största portionerna men 3 pund för en traditionell English breakfast gör att det alltid är välbesökt.
Dessutom är ölutbudet stort och häpnadsväckande billigt. Detta gör såklart att många av gubbsen som gillar att dricka öl vilken tid som helst på dygnet ofta hänger här. Ni vet de som inte längre arbetar och försöker få ihop lite stålar till några droppar bira varje dag.
Snett mittemot mig (jag hade ätit färdigt och slöläste en tidning och kollade sms på mob) slog det sig ner en gubbe som såg ganska tagen ut. Han hämtade en öl i baren som han drack väldigt långsamt. Det såg inte gott ut och jag tror han kämpade för att få ner den överhuvudtaget.
Han fick sedan in en English breakfast (vita bönor, en korv, lite bacon, en halv tomat, ett stekt ägg, en toast, 2 hash brown). Han hade nu petat i sig ölen och hämtade en till för att skölja ner maten med (förmodar jag).
Efter att ha suttit mest still ett tag så stormar han upp, sliter med sig jackan över stolsryggen och sticker fort som fan därifrån. Jag tittar upp och inser att snubben lagt en spya på golvet. Den andra ölen är orörd, maten är orörd vad jag kan se. Kanske att en liten bit av korven saknas.
Jag tittar mig omkring men det verkar faktiskt som att det bara är jag som märkt något.
Jag sitter ganska nära men känner ingen lukt så jag far inte så illa. Tyckte mest synd om gubbfan som förmodligen stack på grund av ren skam.
En ur personalen närmar sig bordet för att duka av men vänder direkt när han ser spyan. Han gör en grimas och tar ett annat bord istället. Jag skojar inte nu, jag var kvar i 40-50 minuter och avslutade mitt besök med att besöka toan. När jag lämnade stället låg spyan fortfarande kvar!
Swe Hoopsarna som var kvar i London började höra av sig framåt kvällen och ett självklart mål var ju en av favoritpubarna, Uxbridge Arms i Notting Hill, med den förtjusande buttra och tuffa Debbie vid kranarna. Stället har ju bytt ägare men jag tycker det var lika bra som det alltid varit. Schysst pub bara. No nonsens. Bara pub.
Soligt och varmt och Shepherds Bush Green var välbesökt av soldyrkare...
Roligt nog kommer plötsligt en annan fd pubägare, Beth, fram till oss och hälsar glatt. Hon ägde förr Kings Head i Queensway och kommer ihåg oss efter otaliga besök där.
Jag minns när vi ofta bodde i närheten och alltid startade och avslutade våra kvällar där. Vi var typ 6 pers och hängde nog kvar i London i nästan en vecka varje gång. Och det upprepades några gånger kan jag säga.
På den tiden fick alla i sällskapet en förkärlek till en bitter som puben hade på tapp. Den var suveränt god och jag minns att det var en Directors för varje gång vi släntrade in i entrén ropade Beth glatt; ”Oh the Directors crew is back!”. Hon började tappa upp ölen så fort hon såg oss utan vidare frågor.
Det blev en jävligt skojig söndagskväll där vi, bland MYCKET annat, snackade om speedwayåkaren Ove Fundin och Linköpings Stolthet BK Derby.
Det är så att på tidigt 80-tal hade Östgöta Correspondenten (Östergötlands största morgontidning) en omröstning vem/vilka som var länets populäraste idrottare/lag.
Eftersom jag är gammal Derbyit (Rävarna från Linköping som bildades i samma stund som Titanic sjönk) så kommer jag ihåg att hela Linköping röstade på BK Derby. Laget kom tvåa och blev bara ”besegrad” av Ove Fundin.
Tranås-falangen berättade att Fundin t.o.m. står staty i deras stad. Det visste jag verkligen inte. Då är man stor, så är det bara.
På UA stötte vi även på en snubbe som några av oss flitiga resenärer och besökare träffat förut. Han har världens koll på gamla huliganer i QPR-land. Kan ju bli lite känsligt att skriva om här så jag ska väl inte hänga ut hans namn (då han själv var ganska galen back in the days). Men det är en hyvens kille och han drog alla möjliga och omöjliga historier.
Han berättade bland annat hur det egentligen gick till när en känd Leicesterfan sadlade om (hoppade av och bosatte sig i London) och hur den ökända knivhuggningen på grannpuben egentligen gick till.
Kniven var ett bestick/smörkniv och den satt vid axelhöjd och böjde sig när den träffade ben och kom ut tre centimeter högre upp.
Han berättade även hur han sänkte knivhuggarns brorsa med en dansk skalle efter att ha vaggat in honom i falsk säkerhet vid baren och köpt honom en pint. Pang!
Jag skojar inte när jag hävdar att han köpte dricka till oss för säkert 100 pund. Och vi fick inte bjuda honom. Han vägrade. Men vi lyckades nog ta ett par rundor iaf.
Vill bara förtydliga att ingen av oss i Swe Hoops gillar kulturen och traditionen av bråk kring vissa fotbollslag. Han har ett förflutet i dessa vansinniga kretsar men är inte sådan längre och tar numera avstånd. I min värld måste man då få en chans.
MÅNDAG 170410:
Så var dagen för hemresa kommen och lite sliten var man såklart. Jag checkade ut och passerade puben The Green och där satt minsann en av vännerna från Linköping. Vi gottade oss lite i solskenet och tog en sista pint (och GT) i London.
Ähh, ska väl inte göra detta längre än så.
Är medveten om att detta kan vara ganska ointressant för en random läsare men det är så här en typisk medlemsresa för ”Swedish Hoops – QPR Sweden” ser ut.
Och det tycker i alla fall vi är jävligt kul…
