Recension: Cantona tar ton och bjuder in oss till en annan värld i 76 minuter

I sviterna av ännu en derbyförlust i Manchester riktades på söndagskvällen blickarna snabbt om från Drömmarnas Teater till Bloombury’s Teater i norra London för en kväll i musikens tecken undertecknad allkonstnären och legenden (i dess ursprungliga, korrekta bemärkelse) Eric Cantona. Unitedredaktionen har förstås representation på plats för att försöka sätta ord på sina intryck från den sista av två konserter där ”Cantona sings Eric” i den brittiska huvudstaden.

Stämningen känns förhållandevis förväntanslös i den guldbetäckta foajén beklädd i en röd heltäckningsmatta. Det är en mörk höstkväll och vi befinner oss på The Bloomsbury Theatre. Det andas viktoriansk lyx men i själva verket stod teatern klar under 60-talet och är idag en universitetsteater i University College of London’s regi. Det är förstås ingen slump att vi befinner oss just här, i konstens och utbildningen brytpunkt, när Eric Cantona tar klivet in i ytterligare ett av sina artistiska uttryck och gör sin första turné som sångare.

Vi är en brokig skara som står och dricker öl och vin ur plastglas i väntan på att ridån ska gå upp. Utifrån ser vi nog mer ut som en biopublik som står och väntar på att gå in i två olika salonger. I salong ett väntas ett prisbelönt ungerskt abortdrama och i salong två The Expandebles 4 med Sylvester Stallone och hans närmaste actionfilmsvänner. På den ena sidan har vi kulturdamer med tillrättalagda frisyrer. På den andra, medelådersmän i fotbollströjor. Någonstans där i mellan har vi även en vilsen klick 30-någonting-åringar som sällan missar en tillställning på grund av FOMO (”fear of missing out”). Tillsammans har vi alla en sak gemensamt: vi vet inte riktigt varför är här, eller vad vi ska uppleva, mer än att Eric Cantona har sagt till oss att vi ska vara här. Så då är vi det.

När ridån så småningom går upp får vi se en jazzpianist och cellist ta plats bakom sina respektive instrument och lägga en ljuvt klingande ljudmatta som kommer kännas konstant genom de 21 musikaliska alster vi snart ska få ta del av.

Den odramatiska stämningen bryts abrupt när kvällens huvudperson sakteligen vandrar fram på scenen. Iklädd röda träningsbyxor, en bohemisk vit skjorta, en lång rock och kraftiga kängor tar han plats framför mikrofonen med samma självklarhet som han en gång i tiden tog plats framför en boll nio meter från ett mål. Stämningen i rummet ändras och blir lätt nervös. Det här är nu Eric Cantonas rum och du är inbjuden att vara en del av det rummet, på hans premisser, under en förutbestämd tid. Vart du går vidare i livet efter det är upp till dig, men här och nu är du en del av hans värld.

Efter att världsvant ha snurrat på sin hatt och fört den upp på sin kala hjässa tar han ton i öppningsnumret I’ll make my own heaven. Med en raspig, djup röst som påminner om en korsning av Chris Rea och Tom Waits med en karaktäristisk fransk brytning likt Kommissarie Clousaeau i Rosa Pantern väser han fram sina budskap kring kärlek, fred, drömmar och existens:

I am only judged by myself
I’ve been right
I’ve been a fool
I’ve been bright
I’ve been uncool


Texterna har han skrivet själv och merparten av musiken har han likaså komponerat utefter egen förmåga. Merparten arbetades fram under pandemin, då han även lärde sig att spela gitarr, och är nu färdiga att sammanställas till ett debutalbum som står för dörren.

I en fortsatt stillsam takt vandrar vi vidare i Cantonas katalog via titlarna I’m just an unknown lover, The friends we lost, Mi amor och Perfect imperfection. Samtliga stycken med en Cantonask svansföring av ett lyriskt djup som jag bara bitvis begriper mig på. Men jag förlikar mig snabbt med att det nog är briljant på något sätt – men att jag inte helt alltid förstår hur.

En textbok låg väntandes för alla oss besökare på våra stolar när vi intog våra platser. Där är samtliga låttexter presenterade med både engelsk och fransk översättning. Det får bli en samling att läsa och meditera över under en lång tid framöver.

Vår huvudperson för kvällen rör sig stadigt men elegant kring sin mikrofon och målar ofta sina melodier med en imaginär pensel hållandes i sin vänsterhand. I en ovanlig utsvävning befinner han sig även på knä ömt smekandes scengolvet med baksidan av sin hand för att sedan plocka upp en osynlig blomma han begrundar samtidigt som han sjunger om förlorad kärlek.

Låtarna avlöser varandra på löpande band och stämningen är tillfredsställd om än något spänd. Kultureliten nickar instämmande i takt till konsertens alla skeenden men fotbollströjorna är något orolig då man har svårt att veta när det är kutym att ropa ut sin ”Oh, ah, Cantona!”-ramsa som man när ett stort latent behov att få utlopp för.

Det är en förvånansvärd avsaknad av interaktion med publiken mellan låtarna från en person som gjort sig så känd för att besitta ordets gåva. Men han gör det outtalat väldigt klart för oss att hans budskap finns i sångerna i kväll och i dess texter i boken. Det är därför vi är här. Ingen annan anledning.

I en av för kvällens ovanliga 30-sekundersmonolger får vi dock höra hur Cantona beskriver sig själv vandra upp för ”the f*cking mountain” och då brister det för en handfull män som inte kan hålla tillbaka spänningarna längre och börjar skratta högt och applåderna. Det är skratt som snabbt sätts i halsen efter att Cantona fortsätter monologen med att han väl där uppe ser sin kropp sakta flyta ner från berget i en flod. Han säger ”Goodbye body” och ger klartecken till sin pianist att dra igång nästa melodi.

När klockan står på 62 minuter och det börjar dra ihop sig mot avslutning klingar ett aningen forcerat ”You’re the king Eric!” och ett ”I love you Eric” fram från två medålders brittiska dialekter mellan två nummer. Efter en snabb applåd och ett godkännande leende från huvudpersonen själv kastas vi snabbt tillbaka till en jazz bar i ett 20-talets Paris. För det är där vi ska befinna oss ikväll. Det har Eric bestämt.

Innan kvällens avslutningsnummer I love you so much hinner Cantona med att tacka inte bara sin pianist och cellist vid namn, men även sin ljudproducent, ljusansvarige, turnémanager och diverse vänner. I det här stycket tackas inte publiken och det känns helt på sin plats. Det är förstås vi som ska tacka honom och inte tvärtom.

Cantona har själv sagt att han hade två stora intressen som barn: fotboll och konst. Han tyckte själv att det var rimligast att beta av fotbollen först och ta konsten sen. Men vi alla vet att han aldrig riktigt lyckades hålla isär de två. Även om han lade skorna på hyllan redan som nybliven 30-åring. En artist är en artist.

Efter kvällens avslutningsnummer sträcker till sist den franske majestäten sakteliga ut sina två armar för att motta publikens jubel och kärlek. Den får han och den förtjänar han. Där och då känns det svårt att inte låta tankarna vandra tillbaka till en decembereftermiddag på Old Trafford 1996 där en Lionel Perez i Sunderland-målet just sett en boll dala in krysset bakom honom. Det är samma man, med samma självklarhet, som vänder sig mot sin publik och säger ”varsågoda”.

Och vi säger tack. Tack för att vi fått vara en del utav någonting väldigt speciellt. Hur bra det jag precis upplevt har jag väldigt svårt att bedöma. Men jag mådde bra och jag kände mig på något sätt rikare när jag lämnade teatern än när jag anlände till den. Detta efter att fått äran att spendera 76 minuter i en helt annan värld. Eric Cantonas värld.     

Plats: Bloomsbury Theatre, London
Publik: 535 (slutsålt)
Längd: 1 timme och 16 minuter

Eric Cantonas debutalbum är planerat att släppas under 2024, men redan nu kan du lyssna på delar av hans katalog på EP:n I’ll Make My Own Heaven som släpptes för två veckor sedan.

TV: Beckhams tio snyggaste frisparksmål i United
 

Gustav Kulle2023-10-30 21:52:00
Author

Fler artiklar om Manchester U

MUWomen’s Barmy Army: Marinbiologen som räddar allt
Tre tankar och spelarbetyg efter segern mot Manchester City
Inför: Manchester City – Manchester United