RESEBERÄTTELSE ITFC SWEDENS MEDLEMSRESA 2017 - DEL 1
I efterdyningarna av medlemsresan kom ingen panel i lördags. Som försenat substitut kör vi en liten berättelse om vad som hände på medlemsresan istället. Här är del 1.
Hur gör man för att skapa minnen från en medlemsresa som inte flyter ihop med tidigare säsongers sammankomster i Ipswich? En idé som är ganska dålig är att bli sjuk precis när man ska åka. En annan som hamnar högre upp på bra-skalan är att pricka in en match som sorterar in under kategorin minnesvärd. Men hur sorterar man ens ut vilket år just den matchen utspelade sig? Passar på att somna på tåget och vakna upp i Norwich? Förvisso lätt att komma ihåg men för den delen inte en särskild minnesvärd upplevelse om en får gissa. Själv nyttjar jag Excel, men inte ens ett prydligt uppställt spreadsheet synes möjliggöra en sortering av minnena i rätt ordning.
Alltså, det där excelbladet börjar med översta raden i ruta B5 hösten 1997 när Nottingham med Kevin Campbell i spetsen var så ofina att gästa Portman Road och roffa åt sig alla tre poängen. Medlemsresorna tar vid i ruta B87 med den första officiella turen våren 2009 när vi visade Norwich var skåpet skulle stå. Skåpet har dessvärre flyttat sig en smula åt fel håll sedan dess men så snart vi har städat bort det mesta av dammet bakom nämnda skåp så flyttar vi tillbaka det. Vad kommer jag ihåg från den resan? Att jag var usel som målvakt i supporterfotboll (jag hade ont i kroppen i en hel vecka efteråt), vi åt gemensam middag på Mizu, min kusin och hans fru var med i den 40 supportrar starka truppen och Gio dos Santos spelade i Ipswich. Det var tider det. Rent av särdeles minnesvärt. Men hur ska jag nu göra för att minnas 2017 års medlemsresa när jag någon gång under 2020-talet uppdaterar kalkylbladet med ännu en match, denna gång i ruta B197?
Det kanske största problemet att hålla isär resorna kan vara att de alla börjar på liknande vis.
Sträcka 1: Bil till Arlanda/Västerås/Skavsta. Senaste åren mest till Arlanda. Bekvämlighet före billigaste alternativ.
Sträcka 2: Flyg till Gatwick/Stansted/Heathrow/London City. Från att tidigare mest frekventerat Stansted får nu Gatwick mestadels stå för mottagandet på engelsk mark.
Sträcka 3: Thameslink/National Express/Heathrow Express/tunnelbana. Som en direkt följd av sträcka 2 blir det oftast Thameslink in till London Bridge följt av en kortare tur med tuben till Liverpool Street för lunch/törstsläckning på Hamilton Hall, den luftiga stationspuben.
Sträcka 4: Tåg till Ipswich. Såvida inte flyget burit av till Stansted är det den gamla hederliga järnhästen som gäller den dryga timmen tills man får sätta fötterna på Suffolkmark.
Ponera nu att sträcka 1-4 de senaste medlemsresorna plus några resor däremellan företagits enligt modellen Bil till Arlanda => Flyg till Gatwick => Thameslink och tub till Liverpool Street => Tåg till Ipswich så kan det vara en smula knepigt för en yngre medelålders hjärna att utföra sorteringen i rätt årsfack. Nu när detta har konstaterats med all önskvärd tydlighet vore det kanske på sin plats att försöka åkalla minnet av helgen.
Fru Nygårds anammar dessvärre den mindre bra minnesmetoden med att bli krasslig, men inte förrän lördagen infinner sig. På fredagen anländer vi Arlanda och en av barerna där vi till vår omedelbara förtjusning hittar Martin och hans kompis Pelle. Det är tredje kompisen på lika många försök nu för Martin att övertyga om Ipswichs förträfflighet. Tydligen ett tufft uppdrag för vår supportervän Martin då tidigare sällskap efter att ha följt med på medlemsresa därefter aldrig satt sin fot i Suffolk igen vad det verkar. Vi hyser dock viss tilltro att Pelle ska kunna upprepa bedriften att återvända till det vackra landskapet som hyser Ipswich som dess residensstad. Själva flygningen i sig flyter på som sig bör och väl på Gatwick sammanstrålar vi med Skåne-Dan för att åtnjuta de ekonomiska fördelarna med att åka tåg på gruppbiljett. Nu kanske man kan tro att den här lilla texten på något sätt är sponsrat av en tågaktör, men så är icke fallet. Thameslink från Gatwick in till stan är bara en särdeles smidig och prisvärd tur, särskilt om den utförs i grupp. När vi kliver in på Hamilton Hall sätter vi oss på övervåningen för dagens andra mål mat. Eftersom det bara var en dryg vecka sedan har jag fortfarande inristat i minnesbarken att en five-bean-chilli med ris hamnade framför mig. Utmärkt start på den kulinariska delen av resan. Som om det inte vore nog med trevligheter ansluter Kassör Hedensjö och fru Evelina samt familjen Nilsson. Vi är nästan ett helt elvamannalag redan på Liverpool Street. Kan bli bra det här.
En ytterligare omständighet som kan försvåra minnespusslandet är om man envisas med att inackordera sig på samma hotell gång efter gång. Vi bor givetvis på samma hotell som vi gjort de senaste resorna, Novotel. Här huserar även övervägande del av de ca 40 ITFC Sweden som är anmälda till medlemsresan. Trefvligt värre. Tåget håller sig till tidtabellens ankomsttid och en kort promenad i solskenet senare - efter att ha passerat den uppfräschade ankomsthallen på stationen – hämtar vi upp kortet till hotellrummet. Den tidigare nästintill fulltaliga elvan splittras då middagspreferenserna skiljer sig något. Några äter indiskt, andra klassiskt pubkäk medan undertecknad och Fru Nygårds hamnar på Mizu mitt i stan för diverse asiatiskt på menyn. Gott, snabbt och prisvärt. Om vi ätit här tidigare på några av de senaste tio resorna? Kan man säga. Hur ska vi nu bryta tidigare vanor för att få till en unik resa? Det visar sig att det ska vi inte alls göra eftersom vi nu ska styra kosan mot ITFC Swedens officiella favoritpub, The Dove.
Som den semi-kvicktänkte redan har listat ut så har vi hängt här en och annan fredagskväll på tidigare medlemsresor. Vi borde dock kunna särskilja detta tillfälle genom att minnas att landlord Ady per omgående förser oss med varsin ale på husets konto. Ibland är det bra att vara ihärdig och trampa på i gamla spår. En annan skojig pryl att knyta upp just den här resan på kan vara den som innebär att laptopen ska kopplas upp på storbild inne i tältdelen av puben. En företeelse som till skillnad från upphängning av ITFC Sweden-flaggan inte händer på varje medlemsresa. Det visar sig att det är lite synd att jag lyckats radera den korta tutorial-filmen om hur tävlingen ska gå till som vi ska ha lite senare. Nåja, själva tävlingsfilmen är åtminstone inte raderad. Win ändå.
Vi inväntar sent anländande svennar och norrmän innan tävlingen tar sin början. Landlord Ady har hjälpt till att förse oss med de rätta sladdarna för att hooka upp det tekniska varpå han tagit Landlady Karen under armen och stolpat iväg mot Portman Road för Ex-players Dinner vilket i sin tur innebär att vi får frifräsa inne i tältet. Att samtliga före detta spelare befinner sig på en posh middag på arenan innebär ytterligare ett avsteg från de senaste årens närvaro på fredagskvällen av före detta spelare som glatt och livligt berättat om sina karriärer. Vi får istället fokusera på vårt eget lilla arrangemang med kampen om merchandise från vår egen ITFC Sweden Shop (samt en påse Maltesers, sponsrad av Fru Nygårds). Den är lika enkel som löjligt rolig. Mästerproducenten A . Carlssons film med 10 straffar fördelade på lika många minuter går till som så att deltagarna ska gissa om respektive straffspark går i mål eller inte. Grönt kort upp i luften för nätrassel och rött kort för bränd elvameterskick. Den stora utmaningen för de tävlande ligger i att i sitt lätt berusade tillstånd hålla reda på antal rätta svar. Det visar sig vara en obefogad farhåga (eller så fintar de domaren duktigt) då ingen skojar till det och hävdar full pott eller ens nio rätta svar. På åtta rätta svar räcker dock något motvilligt en kvinna i tältets bakre region upp handen och kammar därmed hem förstaplatsen. Eva från Norge får välja mellan axelremsväska, halsduk, ölglasunderlägg, t-shirts och klubbmärken. Valet faller på t-shirten med tryck på ryggen från medlemsresan 2012. Därefter får de med sju och sex rätt också förse sig med priser ända tills det bara är påsen med Maltesers kvar. Fru Nygårds undrar stilla över folks prioriteter medan jag själv tycker det är helt i sin ordning.
För en gångs skull är The Nygårds inte med och släcker och låser puben utan lullar hemåt mot Novotel för en god natts sömn. Det är ju en dag imorgon också, lördag till och med. Men vi vet ju vad vi ska göra, same procedure as every year. Frågan är förstås hur vi ska kunna skilja ut denna lördag mot alla tidigare lördagar i Ipswich? Den av norrmännen förberedda quizzen på The Plough innan vi samlas på Mannings kanske? Eller det faktum att vi för första gången kör gemensam middag på Isaacs i hamnen? När vi vaknar på lördag morgon får vi se hur dagen artar sig.
