Reserapport från en vecka i London
Observera att denna låååånga text innehåller många spår av andra inslag i livet än QPR och fotboll
Noga planering av resan
Efter endast 4 dagar på ett nytt jobb tog jag ledigt för att spendera en hel vecka i London. Det låter kanske vansinnigt men var noga grundat med alla medarbetare.
Denna säsong kan man äntligen inte bara åka över för att träffa kompisar, se någon konsert och hitta på något annat roligt och behöva stå ut med någon medioker match med QPR. Nej för tusan, nu kan man åka över för att träffa kompisar, se någon konsert och hitta på något annat roligt samt se en underhållande match med QPR.
För så har det varit hela säsongen. Ja, ända tills undertecknad åkte till London alltså...
Queens Park Rangers har fungerat riktigt bra denna säsong trots ett par tunga speltapp och noll utgifter i värvade spelare. Faktum är att tvärrandigt kunde haft 3-4 poäng till med lite mer flyt. Så fotbollsmatcherna låg högt på listan denna resa och ursprungliga planen var att åka en tisdag 22/10 och hem söndagen 27/10. För då skulle både Reading och Brentford hinnas med på Loftus Ro... eh.. Kiyan Prince Foundation Stadium.
Typ dagen efter jag bokat flyget flyttas givetvis matchen mot Bees till måndagen.
Jag förlängde boende och ändrade flyg hem för jag hade bestämt mig. Bägge matcherna skulle täckas in.
Ville inte utnyttja min bästa engelska väns gästvänlighet i 6 hela dygn så jag slog till med boende på hostel. Tak över skallen i en hel vecka och flyg för totalt 2100 kr är minsann snudd på gratis. Och biljetter till QPR-matcher är fortfarande högst humana till skillnad från en del andra lag. 25 pund per plats på R-block satt fint.
Inte tänkte jag sitta och glo på massa backpackers i våningssängar hela dagarna så planer smidde jag i ett tidigt skede.
Du har väl inte slarvat bort trollspöet Mark?
Tisdagen 22/10: QPR - Reading
Jag och min brittiske vän "Chaz" beslutade att vi skulle sluta upp vid Central Bar i Shepherd´s Bush för en stadig frukost.
Sedan fick det räcka med att handla lite förnödenheter, checka in, sätta något bet och se matchen mot Fake Hoops. Hade även bestämt att träffa vännen Martin och annat folk på en av favvo-pubarna Crown & Sceptre innan fajten.
Tisdagen 22/10: Så här blev det
Ryan Air avlöpte som vanligt med beröm godkänt. Hujedamej Aftonbladet, vad ska vi hitta på att klaga om? Kortväxt pilot, upptagna toaletter, värdinnor som knappt får lön, fet medpassagerare, ingen is ombord?
Alla QPR'are vet dalarna och topparna med att ha fastnat för detta flaxiga lag men när det gäller att ta sig till hemmamatch från Sverige kan man inte vara annat än nöjd. På bara några timmar var jag och resten av kroppen på plats och kunde gjort avspark på Loftus... eh... KPF.
Såklart skiter sig schemat direkt. Chaz meddelar att han varit hos doktorn för att kolla upp en efterhängsen manlig förkylning och är nu så trött att han behöver en "kip". Han påstår att han börjar bli gammal. Det är en känsla jag är bekant med så visst skulle han få ta sitt gubbvil i lugn och ro.
Jag skippade Central Bar och tog en lov inne på en local Sainsburys och skaffade nåt att tugga på samt diverse dryck. Jag gick mot Queens Tavern men lite tidigt att checka in så jag tänkte mellanlanda på The Green för lite flytande föda. Framme vid dörren slog det mig att inte ens pubarna var öppna.
Så jag satte mig på en bänk i Shepherds Bush Green och njöt av solskenet. Soligt och varmt i London är det oftare än vad folk tror. De som aldrig eller sällan varit här klagar alltid på regnet. Jag och ett stort kompisgäng var här i 19 dagar i rad en gång. Det var sol i 18 dagar och regn i 1.
För mig är det semester men för de flesta andra är det en vanlig tisdag. I parken huserade de vanliga besökarna. "A-laget" runt borden med sina skitiga ryggsäckar, de föräldralediga päronen med sina kids, människorna som rastar sina hundar, arbetande folk som tar en promenad på rasten, pensionärerna som löser korsord, tonåringarna som skolkar från skolan och sen boysen som dealar tyngre grejer än Carlsberg.
När klockan dragit sig mot 11 så tog jag sikte på Green och på vägen dit såg jag första QPR-jackan. Den prydde en äldre gentleman. Ursssss. Jag är ”hemma”.
Queens Tavern aka Springbok
Allt känns tyvärr bekant när även del 2 i dagens planer jävlas.
"Shanksy" är en man utan någon större tur, det vet många av er vid det här laget. Om jag skrapar tre lika på triss visas ett ”fuck you”-finger.
Jag hade mailat boendet vid FYRA tillfällen för att försäkra mig om att vid riskerna för en eventuell våningssäng så ville jag ha den nedre bädden. Annars får det vara. Vid ankomst hänvisas jag givetvis till våning 2. Men jag hade faktiskt haft onda aningar och skrivit ut deras svar på hederligt gammalt papper. Det var passande nog damen själv som svarat "Of course we will provide you a lower bed".
För er som varit där och undrar så har Carol sålt stället till denna dam som är från Brasilien. Jag stod på mig och körde upp mailkonversationen i nyllet på henne (nej, inte på ett otrevligt sätt, jag är inte sån!). Här hade vi helt klart ett problem för det fanns inga sängar på plan 1. Plötsligt reser sig en yngling från en bädd och snackar ett obegripligt språk för mig. Damen verkar dock förstå och när han börjar riva ihop sina grejer från säng och lådor och golv börjar jag oxå fatta. Han ger upp sin säng till mig och han säger att det inte spelar honom någon roll uppe eller nere. Vilken vardagshjälte. Jag tackade honom hjärtligt och lät honom förstå att det var ett otroligt schysst drag.
Efter nybäddning av säng så slänger jag mig en stund på densamma. Och somnar såklart. Har aldrig känt behov av en "kip" men upp klockan 02.50, en frukostöl på Skavsta och två G&T's på planet, JD/cola i parken och ytterligare ett par drycker på Green (förlåt frugan, när jag kommer hem ska jag vara vit till jul) kanske tog ut sin rätt.
Jag tog apostlahästarna mot C&S och på vägen bettade jag på 4-0. Fick ett otroligt bra odds, sjumilakliv ifrån vad Svenska Spel erbjuder. Kvinnan bakom disken log och önskade lycka till. Om det var ett hånflin eller ett leende av medömkan vet jag inte. Men allt känns möjligt denna säsong.
Puben var som vanligt knökad med Rangers och vi hängde ett par timmar med Martin och hans vänner.
QPR – Reading 2-2
Matchen då? Konstigt hur snabbt man ändå ställer om förväntningarna på klubben och laget. Innan säsongen var alla realister inställda på bottenstrid. Bästa spelaren Luke Freeman flyktad och en ny mindre meriterad manager i form av Mark Warburton anställs. Massa nya spelare och några bekanta lånespelare som alltför ofta mest slaktades för deras insatser.
Men nu är plötsligt Reading ett lag vi ska slå lätt och tugga oss kvar i toppstriden? Och om minsta misstag kommer från en tvärrandig är denna totalt oduglig och borde självmant gå av planen. Jo, det svänger fort minsann. Jag sa innan säsongen att om inte Warburton är en trollkarl kommer det bli en oerhört tuff säsong. Men det har visat sig att han faktiskt har ett trollspö för så bra som vi spelat hittills har vi nog inte gjort sedan Warnocks glada promotiondagar.
Men denna match kom vi inte riktigt upp i samma standard. Bortalaget var lite bättre än väntat. Men visst hade vi dom i säcken och var nära att raka hem alla poängen ändå. Ledning två gånger om.
Nuförtiden kan vi spela finfint framåt och gör "alltid" mål. Men det hjälper ju inte när vi alltid släpper in 2-3 mål.
Nahki Wells gör 1-0 efter cirka en halvtimme men kvitteringen kommer omgående.
Typiskt Rangers.
Hemmalaget tar återigen ledningen genom Jordan Hugill men kvittering kommer med en kvart kvar via en spelare som inte gjort mål på 1 år.
Typiskt Rangers.
Även om det bär emot kan jag inte helt komma ifrån att delad pott nog var rättvist.
Men vi lägger oss fyra i tabellen. FYRA! Njut kamrater...
Onsdagen 23/10: Lunchkryssning på Themsen
Jag fick med mig min broder Chaz på planerad lunchkryssning på Themsen (var annars) på förmiddagen. Något varken jag eller han gjort tidigare. Chaz är en äkta Londoner och har väldigt bra koll på stan och stadens historia i övrigt. Så kul att han inte gjort detta, då är det dags. Cruisingen har fått mycket beröm för käk och service.
Kvällen var vigd åt en pubrunda. Det är ändå London vi pratar om.
Onsdagen 23/10: Så här blev det
Kryssning 11.45 var bokad och betald hemifrån.
Jag vaknade skapligt tidigt (det gör jag alltid) och låg och slappade i bingen. Skrev lite av ovanstående. Tyckte jag hade massa med tid på mig och jag lämnade stället sakta och nonchalant. Jag tänkte mig till Notting Hill och sedan Circle Line till Tower Hill. Det skulle visa sig vara ett uselt drag (förvånade?).
Tåget rullade ofantligt sakta mellan stationerna. Dom som känner mig vet att jag aldrig är sen utan gedigen orsak men nu började jag bli nervös. Det kändes oändligt långt till TH men nog skulle jag väl ändå hinna dit? Eller?
Någonstans vid Embankment insåg jag. Det här håller inte. Bränner iväg en text till Chaz och frågar var han är. Svaret blir att han står utanför stationen och väntar. Jag frågar om det är långt till båtjäveln men han svarar "How would I know, I told u I never went on this boat before".
När jag kommer fram är klockan 11.47. Vilken misslyckad figur man är. Vi knallade mot bryggan ändå trots att man skulle varit på plats 11.30. Chaz säger på vägen "I'm not paying for this u stupid cunt, I was at the station five past". Vi garvar åt eländet. Spilld mjölk och sånt ni vet funkar även på engelska. Ingen mening att gräva ner sig.
Vi gick hela vägen till the river och jag visade biljetten för en donna vid bryggan. Hon pekade på en båt som var 32,4 meter ut. "Sorry that's the one, it just left".! Jag förklarade att allt var mitt fel och fattar att kaptenen inte vänder skutan. Frustrerande. Ett ord som alla QPR'are för övrigt är bekanta med.
Anyway, vad gör man? Vi skulle ju käkat på båten så jag hade inte ätit nåt. Jag är ingen frukostmänniska så jag hade sparat mig till denna lyxlunch. Vi bestämde att köra en rejäl pub crawl istället då "brorsan" också tagit semester hela veckan. Let's get pissed liksom. Inte för att låta dryg men en sån sak kan jag iaf.
Vi började vid Sutton Arms vid Barbican där Chaz inte varit på ett tag. Han känner the boss väl och efter presentation av mig så pekar pubägaren på killen bakom kranarna och meddelar oss att ”he’s Swedish too”. Så var det, en kille från Malmö med favvo-band Bob Hund radade smidigt upp pints. Kul att snacka lite svenska också. Jodå, skånska är svenska.
Sedan avverkade vi Greene Man, Queens Head, The Union, Masons Arms och sedan Greene Man igen. Varför kommer jag inte ihåg.
Imperial War Museum
Torsdagen 24/10: Imperial War Museum och möte med QPR FC
Förutom museibesöket var ett bokat möte med Thomas Neale som är supporteransvarig i QPR på agendan.
Jag är fortfarande ordförande i Swe Hoops - QPR Sweden så det får jag väl ta på mig.
QPR är på tårna hela tiden gällande supportergrupperingarna overseas och istället för avstämning på telefon bokade vi ett möte face to face i vårt tempel.
Innan detta högintressanta möte så var ett besök på Imperial War Museum alltså på tapeten. Dagen till ära så hade stället besök av krigsveteraner från Andra Världskriget, dito Korea och Falkland. Nej, jag är ingen "krigsnörd" men detta är högst intressant i alla avseenden.
Torsdagen 24/10: Så här blev det
Imperial War Museum var som sagt första anhalt. Nu tänkte jag banne mig inte vara sen så jag var utanför station Lambeth North i god tid. Men innan jag kom dit? Oh dear!
Tänkte mig bara ett toabesök och en tvagning innan och det gick... sisådär. Det fanns ett fåtal toaletter på hela hostelet och jag valde den som låg närmast. Jag hade ingen större lust att sitta hela vägen ner på den vidriga sittringen utan agerade som om det vore ett hål i golvet. Det är jag van vid sedan en del vistelser i Asien under min backpacker-karriär way back. Ett par kilo kycklingvingar med very hot sauce och åtskilliga öl ville lämna kroppen.
När jag kände mig klar kom en chock. Inget papper! Va, kan bara inte vara sant! Men jo, det var det. Det fanns inte ens ett handfat heller. För den satt precis utanför dörren. Tjenare.
Man tror inte det är möjligt att man plötsligt ska befinna sig med bakdelen full av skit och ingenstans att ta vägen. Ska såklart inte gå in närmare på detta debacle. Ni får tänka er själva hur man reder ut nåt dylikt. Tips är iaf att varje gång man spolar en wc så kommer det nytt rent vatten.
Dusch kändes visserligen nödvändig innan men var nu helt livsavgörande. Jag grabbade ihop grejerna och gick in i duschrummet. Det var först en vanlig dörr, sedan ett litet utrymme mellan nämnd dörr och duschkabin. Jag klädde av mig som är brukligt om man ska vattna kroppen. Jag kunde först inte öppna duschdörren och kände mig helt dum i huvet. När jag äntligen hajade hur man skulle göra så insåg jag att man inte kunde öppna duschkabindörren om man stod precis framför. Det var en svängdörr och jag fick inte plats i det lilla utrymmet när jag öppnade den. Nja, jag är inte trådsmal men inte så fet heller. Man var alltså tvungen att dra på sig fillingarna igen (var ju folk överallt), öppna den yttre dörren, öppna duschdörren och sedan gå in igen för att försöka dra igen ytterdörren och börja om. Smart konstruerat. Det fanns heller ingen kran att reglera temperaturen med. Vattnet var snudd på skållhett. Dessa engelsmän och deras vvs-konst.
Vi är alla skapta olika och intresserade av olika saker. Men jag kan ändå tro att alla kan ha en behållning att besöka IWP.
Om man är oförstående hur mycket våra brittiska vänner offrat i de bägge världskrigen kan ett besök här klargöra vissa saker. Alla britter är mer eller mindre på något sätt fortfarande drabbade av krigen. Finns väl ingen äkta engelsman som inte har någon, eller flera nära familj/släktingar som strukit med i striderna. Min vän Chaz inkluderad.
Det finns verkligen en hel del att se här. Ska man kolla allt och läsa allt snackar vi nog en hel arbetsdag. Den tiden hade vi inte med tanke på besöket på Loftus Road.
Mötet med Tom gick också snabbt och smidigt.
Nu började jag enfaldigt nog hoppas att allt strul var över och resten av resan blir utan problem. Knappast kan jag säga! Ni som orkar läsa hela rapporten kommer få reda på varför.
Tom informerade en del om nya erbjudanden och om Skype-call med spelare och annat kul. Jag berättade en del om Swedish Hoops och hur vi verkar. Thomas är relativt ny och behövde fyllas i lite. Våra önskemål om gruppbokning annanstädes än X-block och möjligheten till subventionerade souvenirer till medlemsgåvor mottogs positivt. Ni som är medlemmar kan läsa mer om allt detta i nästa nyhetsbrev.
Mötet flöt på och vi var helnöjda ända tills Tom avslöjade att han är West Brom-fan! Ambassadör Chaz och jag satte kaffet i halsen.
Efter detta käkade vi bangers and mash, besökte bl.a The Castle, Uxbridge Arms och Old Swan. A good day out.
Loftus Ro... eh...
På natten kom en ny snubbe in i rummet jag bodde. Det skulle snart visa sig bli förödande. Det fanns väl några som drog några stockar på natten men den här mannen däremot... herrejävlar!
Ni kan börja med att gissa vilken bädd han fick...
Ni räknade ut det, såklart ovanför mig. Han vägde nog 120 pannor så när han med möda kravlade sig uppför stegen så var risken att våningssängen skulle tippa överhängande.
Det var bara några timmar kvar till soluppgång så alla var väldigt lugna och ingen sa något även om den enda som sov de timmarna var han själv. En liten kommentar hördes iaf vid 04.30 eller däromkring. "I think everyone is awake cause of this guy?". Mannen ovanför mig lät som en skenande Chevy El Camino med trippla V8. Det skulle komma en förskräcklig natt till med denna mästersnarkare.
Fredagen 25/10: Tatuering i Hammersmith
Denna dag var vikt för en tatuering. Det är dags att märka sig med Swedish Hoops-loggan. Viss modiefiering krävs såklart, vitt är t.ex lite vanskligt.
Denna tattoo har jag hållit hemlig för jag ville vara först.
Precis som jag var först med en Linköpings Hockey Club-gadd. Det var på den tiden när ordet elit och LHC var så obekanta med varandra så om de nämndes i samma mening så kiknade folk av skratt.
Jag var även först att tatuera in Linköpings mest anrika fotbollslag BK Derby (högst säkert ensam i hela världen) samt såklart först med en QPR-gadd i Linköping (högst säkert den enda i stan).
Nej, det är inte så viktigt för mig att vara först med saker men lite kul kan detta vara.
Med tanke på att det är svårt att sia om tiden det tar att märka kroppen så hade jag inga andra spikade planer denna dag. Jag är väl bekant med hur dessa artister jobbar. De kan komma vilken tid som helst, rita om 100 ggr och pyssla med grejerna i all oändlighet. Men de är konstnärer och ska väl få sin frihet. Jag har gaddat mig förut i London (det vet ni som läst mina reserapporter tidigare). Killen från Brasilien med place i Shepherd's Bush övergav jag för gott förra gången. Skälet finns i tidigare rapport.
Swe Hoops-loggan
Fredag 26/10: Så här blev det
Har blivit löjligt förtjust i Central Bar's chicken wings för under 5 pund så jag tog återigen lunchen där innan jag promenerade mot Hammersmith. Stället jag skulle till låg på North End Road och det var faktiskt längre än vad jag trodde. Tog taxi sista biten, en del grejer är klart dyra i London men taxitaxan är högst mänsklig. Tog taxi även tillbaka till Busken efteråt. Taxametern visade 5,40, jag fick fram en fiver och tänkte raka ihop några coins. Chaffisen säger; "nah, it's enough mate". Va? En hårt arbetande driver som prutar åt fel håll? Aldrig, jag får upp ett par tre pund i diverse mynt till. Snål har jag aldrig varit och kommer aldrig att bli.
En halvtimme efter utsatt bokad tid låg jag med bara ben framför en smått skräckinjagande snubbe som inte hade någon hud kvar som inte var bläckad. Nä, jag såg honom inte naken, va tror ni, men bara själva hans ansikte såg ut att vara ogaddat. Rakad skalle, täckt med spindelnät och spelkort och skjutvapen och allt möjligt. Han tog god tid på sig och verkade proffsig. I skrivande stund vet jag inte hur slutresultatet blev för det är inte läkt ännu.
Smash and grab
Efter att ha hoppat av taxin vid Belushi's så tänkte jag ta en promenad sista biten till Q.T. När jag passerar The Green på Uxbridge Road är det totalt fullsatt med folk på trottoaren. Jag ser en man ligga mitt på gatan. Han ser illa tilltygad ut och två poliser hukar över honom men inget är avspärrat, ingen ambulans på plats heller. Måste hänt något väldigt nyligen. Jag tar ett par kliv till genom folkmassan och då ser jag en Range Rover parkerad rakt igenom fönsterrutan på ett Money Exchange.
Glassplitter överallt, noterar att bilen står så tajt mot en stålpelare så den snubben som körde kunde omöjligt öppnat förarsidan. Smash and grab? Ren olycka, skenande bil? Att det inte ligger någon överkörd framför eller under bilen är för mig en fullständig gåta. Omkring 17.30 en fredag? Uxbridge Road?
Får höra efteråt att det var tre idioter som faktiskt försökt råna stället. Två av dom lyckas smita men den tredje hamnar i allmogens händer. Folk håller fast honom tills polis anländer. Han får ett rejält kok stryk av förbannade medmänniskor.
Ett under att ingen flanör skadas eller rentav dör (inte vad jag vet iaf). Det slår mig senare när Chaz och jag diskuterar tid för händelsen att hade jag gått bara ett uns fortare kunde jag varit i vägen för bilen. Då hade denna rapport aldrig skrivits...
Bilden tagen bara minuter efteråt...
Tillbaka på dormitoryt vilar jag ut i bädden och det slår mig att karaktärerna i rummet börjar sätta sig. 12 våningssängar som allt som oftast är uthyrda och det är en salig blandning av folk. Vi har de fyra polarna som är ute hela nätterna och sover halva dagarna. Vi har ett tre-fyra residents/arbetare vars alarm drar igång vid 05. Det är också ett stort gäng backpackers i varierande åldrar som emellanåt har riktigt roligt på kvällarna. Och jag menar det. Nån fick fram en gura häromnatten och lirade La Bamba som många gladeligen gav hals i. Jag gillar det verkligen, det stör mig inte alls. Här finns Trötter som verkar sova 21 timme per dygn och Kakmonstret som ständigt verkar ha nåt ätbart till hands. Sedan då en kvinna som för övrigt är den enda representanten för det täcka könet i detta rum. Hon ser visserligen mer ut som en karl och är ful som stryk och om ni undrar varför jag plötsligt blev elak ska jag snart berätta det.
Natten utan sömn
Jag lovar att jag inte överdriver angående snarkningen från El Camino över mig. Volymen är så hög så när han tystnar så undrar man om mannen avlidit av hörselskadorna han åsamkar sig själv. Men då plötsligt rycker andningen igång igen. "Andning" är förresten inte rätt ord. Han försöker bara desperat få in lite luft innan han svimmar av syrebrist.
Denna natt rusar inte bara El Caminon med plattan i botten, hela avgassystemet har trillat av. Och nu börjar folk kommentera allt mer även om alla är förvånansvärt lågmälda och hänsynsfulla. Ingen får en blund i ögonen om de inte använde narkos innan de drog täcket över huvet. EC däremot sover så målarfärgen flagnar från väggarna. Svårt att ens förstå att en människa kan uppbringa detta massiva oljud.
Den anskrämliga damen har fotändan av sin säng ganska nära min långsida. Plötsligt känner jag hur hon stänker vatten. Och jag får det över mig. Det är inte många droppar och min reaktion är att hon nog försöker stänka på mannen som nu låter som han är färdig för ambulans till akuten. Det är inget trevligt drag och dessutom fegt tänker jag. Plötsligt kommer det en rejäl dusch och jag blir dyngsur och självfallet även min madrass och mitt täcke. Jag blir smått chockad, kallt vatten över sig när man försöker sova. Så förbannat oförskämt!
Jag vrålar inte men använder inte min trevligaste ton heller när jag säger: "Oi, what the hell are you doing"! Det är ganska mörkt men ser kärring-aset sitta med en 1,5 liters vattenflaska i handen. Jag får viss ögonkontakt och hon väser otäckt "Can you please stop snoring". Mitt svar blir självklart att det inte är jag "It's not me, it's the guy above me!". Jag hör att jag låter desperat, min röst skär sig nästan. Ruggugglan ser mentalt störd ut och spänner ögonen i mig och säger "No, it's you. It's YOU!" med en vansinnigt otrevlig rabiat ton. Jag säger igen att det inte är jag och blir nästan lite rädd för här har jag att göra med ett psykfall helt klart. Vad kastar hon nästa gång? Hennes larviga sparkcykel som står bredvid sängen? Kaustiksoda?
Nu börjar folk lägga sig i. Coolast är killen som ligger längst ifrån in the top corner och mannen i nedre slafen bredvid mig motsatt håll från skathelvetet. Killen från top corner klättrar ner och jag ser att han försöker utröna var Caminon är parkerad. Ja, det är inte svårt att lokalisera och han är snart framme hos mig. Jag pekar bara uppåt ifall han oxå tänkt duscha mig i vatten. Han väcker EC vänligt men bestämt och frågar om han är ok. ”It sounds terrible, mate”. Motorn stängs av i kanske 20 sekunder men är sedan igång igen.
Då reser sig mannen bredvid och frågar mig "What's happening?". Så jag svarar sanningsenligt att jag nyss fick en liter vatten över mig trots att jag är oskyldig. Jag pratar nu tillräckligt högt så skräcködlan bredvid ska höra. "Can you hear the snoring right now?" frågar jag och han svarar: "Yeah bruv, the whole block can hear it". Ok, fortsätter jag, "so how can I talk to you at the same time if it's me?". Mannen reser sig och väcker monstersnarkarn och säger "Sorry mate, the way you are sleeping, no one else can". Han berättar också att en oskyldig person får skulden för oljudet. Det hjälper i 20 sekunder, sedan är allt som innan. Fordonet är bortom all hjälp och behöver bogsering till skroten.
På morgonen kommer killen från top corner och frågar hur det är med mig. Han säger att han nog sovit högst en timme totalt. Jag håller med men undrar om jag ens sovit det pga EC och styggelsen bredvid.
Jag väntar mig en ordentlig ursäkt från fågelskrämman men nej! Hur i hela friden kan man bara gå upp på morgonen och inte ens andas ett ord om det hon gjorde? Ni som känner mig vet att jag är fredlig och trevlig och om hon bara sagt ett uppriktigt sorry så kunde jag nöjt mig. Men inte ens det. Nu är hon helt klart en fiende för resten av tiden och jag funderar på att pissa ner hennes säng. Men det gör jag såklart inte. Jag säger ju att jag inte är sån. Men gissa om jag har svårt för såna här människor. Ingen respekt. Hur i hela friden kan man välja att bo på ett hostel och vara hostile? Är säker på att ingen behöver dig. Bittra kossa.
Min bädd, handduk upphängd mot kärringen...
Lördag 27/10: Borough Market och 100 Club
Borough Market har jag aldrig varit på så det var på schemat. Kvällen var väl inte helt hugget i sten men fyra band på 100 Club var ett alternativ. Chaz var måttligt förtjust över ”Hammers från East End” och heller inget större fan av skinnhuven från Paris. Inte heller marknaden lockade honom. Det är mest all världens mat. Hade det varit all världens dryck kanske det låtit annorlunda.
Dessutom var han fortsatt väldigt snotty och stannade hemma.
Lördag 27/10: Så här blev det
Löjligt seg men det beror inte bara på att det blir en del alkoholhaltiga drycker en sån här resa. Det är mer EC och subbans fel. Ingen sömn och nervattnad under nattimmarna är ingen bra kombo.
Ett toa och dusch-besök avklaras denna gång med papper och rutin på svängdörr. Och sedan ligger jag i bingen igen och kollar en dokumentär. Intressant film om två tvillingbröder. Den ena kraschar med mc och tappar minnet. Den enda han kommer ihåg och känner igen är hans bror. Många hemligheter uppdagas. En sjukt konstig historia.
Plötsligt kommer ägarna in och sliter ner alla grejer från storsnarkarns bädd. De försvinner snart och efter en stund kommer El Camino in och snackar med en biffig snubbe ett par sängar bort. De känner tydligen varandra och EC säger; "Fucking snoring police, I’m out". Vem som grejade detta lyckas jag aldrig utröna men El Camino ser jag inte mer. Krakel Spektakel är tyvärr däremot kvar. Synd att de inte gjorde sig med den bitchen oxå när de ändå var igång.
Jag hänger i rummet skapligt länge men tar mig sedan ut. Marknaden fick stryka på foten men jag ska väl ändå ta mig till 100 Club på Oxford Street. Det är trots allt lördag. I tunnelbanevagnen uppfylls jag av en extrem trötthet. Jag sitter och nickar till flera gånger mellan Shepherd’s Bush och Tottenham Court Road. Jag knallar ut mot haket bland miljontals turister och hoppades jag skulle kvickna till i friska luften men inte. Klockan är bara 19.30 men jag är så vansinnigt trött att jag känner att jag pallar inget gig. Detta blev alltså facit. Inga lyckliga tankar jag ägnade El Camino och det vattenkastande skråpansiktet. Jag gav mig och åkte tillbaka, skulle ändå se en bra konsert dagen efter.
Söndagen 27/10: The Cult
Höll dagen öppen men spikad på kvällen. Jag har alltid varit mer punk än hårdrock men när The Cult tar ton lyssnar jag. De kör en turne med hela plattan "Sonic Temple" och passande nog var bandet på klassiska "Hammy Odeon" denna dag. Överraskningar och gästartister utlovades så jag slog till med resans dyraste biljettpris. Ni som missat; börja med att lyssna på "Electric". Gillar ni inte den plattan är det något fel på er.
Cult är kult...
Söndagen 27/10: Så här blev det
El Camino är ett minne blott och natten var tyst och skön. Nu om inte förr borde pajasen bredvid förstått att hon anklagat fel person. Men hon bevärdigar mig inte med en blick. Idiot.
Packade i ordning det mesta av mina grejer på förmiddan och käkade en trippel ham/cheese sandwich. Då hör en piggare Chaz av sig och säger att han bjuder på lunch nånstans. Jag är proppmätt och skjuter fram det till 13.30 då vi träffas utanför Bond Street. Vi går till Cock & Lion för en pint innan det blir lunch på Greene Man. Chaz skulle sedan träffa ett gäng goda vänner på Masons Arms så jag hängde med dit. Slökollade Yids mot Pool. Vad i himlens namn var det för lam straff Liverpool fick? Såna ser jag aldrig Rangers få? Däremot åt andra hållet vilket inom nåt dygn skulle upprepa sig.
Några GT's och mycket roligt snack på puben senare är jag på väg mot Hammersmith. Direkt utanför stationen blir jag antastad av en riktigt sprutfull snubbe. Han tigger en cigg och frågar vad jag ska göra. Jag förklarar att det är konsert på "Hammy Odeon" och när han får reda på att det är The Cult skiner han upp som en sol. Han var milt uttryckt glad i hatten innan men nu ler han med hela kroppen. "She sells sanctuary", "Lil’ Devil" skrålar han. Jag försöker knalla ifrån mannen då han är på en annan planet än jag men han hänger i och pratar med varenda person han möter "Hey mate, The Cult are playing, bloody hell The Cult!". Han pratar så mycket med alla att till slut är han akterseglad.
Konserten var fantastiskt bra. Det kommer en liten svacka två tredjedelar in men annars var det värt varenda sekund. Vilken pipa han har Astbury. Och vilka skickliga musiker. Publiken fick höra varenda bra låt de gjort under två timmar (eller vad det nu blev).
Efter var det givetvis bara hemfärd som gällde och den gick bra. Jag hoppade av Shepherd's Bush Market och tänkte promenera sista biten. På det sättet plocka upp en liten frukost till dagen efter. Queens Tavern bjussar visserligen frukost men jag är så dålig på att äta för tidigt så man vet aldrig vad klockan blir innan min mage är beredd för fast föda.
Har väldigt sällan varit skraj när jag knallat i QPR-land de hundratals gångerna tidigare men denna kväll vete tusan. Det var dodgy små gäng överallt och flera trasiga pers som tiggde stålar. Jag lyckades kryssa förbi de flesta men en mager ung risig tjej blockade till slut min väg. Hon tiggde givetvis och jag såg fler personer i närheten som spanade in oss, så lite får man ju tänka på svaret. "Sorry darling, just been to a concert, I don’t have a single penny". Hon stod på sig och ville jag skulle kolla mina fickor om jag hade något coin iaf. ”Cause I really need a drink". Jag fick upp ett pund och sedan hastade jag vidare. Hon verkade följa efter en bit men stannade när jag vek in vid Shepherd's Bush Police Station. Den stationen ligger fint placerad där en sådan här kväll.
Jag var sen och de flesta slaggade såklart så jag var så tyst jag kunde. Hade sån otrolig lust att säga något alternativt vräka vatten över kärringjäveln men avstod.
Måndagen 28/10: QPR - Brentford
Matchdag igen och det får räcka med det. Hade bestämt med Danne (Blueschist på forumet) och hans polare att träffas på Queen Adelaide. Nu jäklar skulle vi segla upp på andraplatsen. Lillebror skulle bara besegras.
Kanske shoppa lite på förmiddagen men det är en syssla jag har svårt för så det blir bara att köpa en crunchie eller två. Clubshopen gillar jag dock så det stället kan jag ära med ett besök. 14-åriga sonen gillar årets tröja skarpt och vill ha nummer och namn tryckt. Sådant måste såklart uppmuntras så han inte hamnar på mörka sidan.
Stackarn, med favvo-lag som QPR och LHC är han lika dömd till evig plåga som far sin. Grabben har också fastnat för Hammarby (som hans halvbror hejar på). Aj aj aj, men ok, det kunde varit betydligt värre. Ni vet väl förresten att många anser att Hammarby är Sveriges QPR? Tradition att spela underhållande med mycket lir och glam men vinner aldrig nåt...
Läckert blev det...
Måndag 28/10: Så här blev det
Packade ihop det sista av mina grejer och lämnade väskorna för att käka nåt och senare träffa Danne. Han är en hyvens gubbe, spelat i bägge våra Swe Hoops-matcher samt är den som hivade upp ett gäng cash till mig när jag glömde plånbok med visakort och hela konkarongen på flygplanet en gång.
Jag bettade återigen 10 pund på 4-0 och fick ett odds på 86 ggr. Damen i kassan var glad över att kunna erbjuda ett så fint odds och jag sa "Probably won't happen but you never know". Hon höll med men såg väldigt säker ut på att kunna behålla tennern för gott.
Var först på Adelaide och minsann där satt vår norske kollega Dag Håkon från QPR Norway och käkade. Vi språkade ett tag om både det ena och det andra.
Sedan öste det såklart in folk och vi blev kvar länge. För länge skulle det visa sig. Vi var inte sena till kick off egentligen men det var märkligt att så många andra oxå verkade hängt kvar lite för länge på pubarna. Vilken kö! Jag var uppe på läktaren 7 minuter in i matchen. Vilken miss och vilken klant man är. Återigen.
Behöver snart en personlig assistent och ledsagare.
Matchen kändes inget bra alls. Bad feelings helt klart. Var tog vårt fina spel vägen?
Ingen blir nog förvånad när Brentford tar ledningen.
På Ellerslie block R vet de flesta besökare att man får välja vad man vill göra i halvtid. Sitta kvar är ett hett tips om du vill vara säker på att få uppleva avspark i andra halvlek. Men många vill ta en bärs, käka nåt, pissa eller röka en cigg. Jag skulle kunna gjort alla dessa saker men vet att det är fullständigt omöjligt. Jag satsade på en rök och ett besök på toan. Ta sig fram till rökområdet var bara att lägga ner. Och det var många som gjorde, de tände istället där de stod. Så gjorde jag oxå och tog sikte på pissoaren. När jag var på väg tillbaka hade matchen givetvis börjat och åtta steg upp i trappan exploderade hemmapubliken. Kvitterat! Men det fick jag såklart inte se. Suck.
Sedan får Brentford straff. Och den är så feldömd att man blir galen. Vi skulle haft straff mot Reading då det var solklar hands. Men nej. Här åker vi på en straff för filmning åt andra hållet istället. Vi får dock ingen straff trots flera tillbud. Förenade domare mot QPR. Bees spikar 1-3 i slutet och vi blir utan poäng helt och hållet.
Ingen vidare match och givetvis hade jag valt att åka över till London för att se säsongens troligen två svagaste insatser hittills.
Om man ska hitta några glädjeämnen så finns det såklart. Vår omdiskuterade målvaktsfråga kanske fick ett litet svar då Liam Kelly gjorde ett par kanonräddningar.
Jag skulle ut till Stansted direkt efter matchen så jag hämtar väskorna på QT och åker mot Liverpool Street. Chaz hoppar av i Notting Hill och vi tar adjö för denna gång.
Hall kvitterar men det ser jag inte...
Tisdag 29/10: Flyg 06.30
Tänkte mig bara hänga i baren natten mellan måndag/tisdag och skriva lite på detta mästerverk. Sova kan jag göra på plan och buss. Självklart några tunga nattimmar men det är det värt en sån här tripp. Tror jag. Med tanke på allt jävelskap denna resa börjar jag tvivla...
Tisdag 29/10: Så här blev det
Oj, baren är borta, kvar finns bara några butiker och Burger King. Kul.
Passera security går inte så här dags, de stänger på natten. Det fick bli en whopper. Men där kan man inte sitta hela natten så jag köper lite rödvin och sätter mig bland andra som väntar på fel sida. Jag lägger mig lite bekvämt en stund och somnar.
Vaknar av att en man säger "sorry sir, you can't sleep here". Jag ber ödmjukast om ursäkt och rafsar ihop mina grejer. Security har nu öppnat ett fåtal led och jag passerar utan problem. Hade inget jag tänkt handla i taxfree så jag slappade lite på en bänk. Klockan var typ 03.30 så det var långt till avgång. Jag ställde alarmet på mobilen ifall jag skulle nicka till. Och nog somnade jag med huvet på ryggsäcken. Rödvin var ett särdeles uselt val, det blir man bara trött av.
Vaknade till och hörde alarmet ljuda. Det hade jag satt på 05.20 men när jag fick upp telefon tyckte jag det stod 06.03 på displayen. Sömndrucken gick jag hastigt mot gaten. Vågade inte ens kolla igen om det verkligen var 06.03, nu ville jag bara fram. Och gaten såg banne mig stängd ut. Tre tjejer var fortfarande där och de ropade direkt. Var ska du? Jag svarar och de säger "You are very late!". Sorry säger jag fortfarande lite vimmelkantig. De slänger in mig och tre andra late arrivals i en buss och kör fort mot planet. Killen bredvid mig är totalt uppjagad och genomsvett men jag hann inte bli så nervös. Inte lyfter planet när de vet att fler personer är på väg. Klockan var typ 06.20. Det är inte lätt att sova på de här flygplanen men jag lyckades slagga bort det mesta av tiden.
Sedan var det bara att sätta sig och vänta på buss till Linköping. Från 10.40 till 14.50 på Skavsta kändes inte som det roligaste jag gjort. Jag brukar inte klaga men detta är ganska usla tider från Flygbuss. Tur man hade till ett par sista öl. Men jag skrev iaf färdigt det här. Kanske inte värt det men om det bara var ödslan av tid får du skylla dig själv att du läste ända hit.
