Reserapport: QPR v Aston Villa
Jag och mitt resesällskap ”W12” åkte till London med dubbla målsättningar: säsongens första trepoängare skulle hämtas hem och att jag skulle få mig en lektion i vad de västra förorterna hade att erbjuda. Vi lyckades till 50% med uppdraget.
Offside före avspark
Resan började fint med lyxig transport på fredags eftermiddagen till det som endast i Ryan Airs fantasyvärld kallas för en Stockholmsflygplats, AndroidGPSen indikerade dock på att vi befann oss i Västerås. Flygplatsen verkar bara ha en ankomst och en avgång per dag och gatens storlek var utformad för att kunna ta det exakta antalet passagerare som ryms i blågul Boeing och inte en själ till. Ett par timmars försenad flight här skulle vara skulle vara rena Stephen King-rullen…
Men, resan till London flöt på smidigt och efter inslängda väskor på respektive hotell och lite snabbkäk träffades vi på Swedish Hoops stamhak Uxbridge Arms vid Notting Hill Gate för ett par pints. Där hade tiden som vanligt stått stilla och allt var sig likt, både gällande inredning och publik. Den stora sköna långhåriga killen Fritz i shorts hade inte bytt kläder och höll som vanligt hov, Schliiiiiins ragg bakom disken tog som vanligt gladeligen emot shots från herrarna. Står man och hänger vid disken med en QPR-jacka på sig så står man inte ensam länge, besökarna kommer gärna fram och snackar fotboll, många med samma sympatier för R’s.
Eftersom jag valt ett hotell lite mera offside den här gången, vid Tower Hill två stationer från Liverpool Street pga relativt tidig söndags flight, så var det noga med att hinna med sista tuben hem, varpå den annars obligatoriska vandringen till the Swan uteblev. Nu blev det istället lite Tesco-proviantering efter den sedvanliga humoristiska aggressiva utslängningen av Debbie från Uxbridge Arms vid stängningsdags.
På lördagen blev det lite shopping, förutom julklappar och tack-för-att-jag-fick-åka-till-London-IGEN-och-se-QPR-presenter till familjen även en vinterjacka och två underbara citat böcker av två QPR-managers, en av husguden Ian ”Olly” Holloway och en av nytillträdde Harry Redknapp. Därefter blev det tillbaka till hotellet för att dumpa av alla inköpen och sedan den onödigt långa resan till Hammersmith. Matchuppladdning började med en underbar fish n chips på Kerbisher & Malt i Shepards Bush innan de blev dags att leta upp resesällskapet på Springbok. Det visade sig trots smsande vara helt omöjligt på den galet överfulla puben där stämningen var extra hög tack var att Hammers förnedring av Chelsea visades på skärmarna.
Matchen
Vi sprang dock på varandra innanför grindarna innan de blev dags att ta plats på den intima trånga läktaren. Före match hölls en minuts applåderande till ära för den nyligen bortgångne managern Dave Sexton, som under åren 1974-77 som QPR-Gaffer skördade klubbhistoriens största framgångar med en andraplats i ligan och första riktiga klivet ut i Europa med en kvartsfinal i UEFA-cupen.
QPR började matchen bra, men snart började hönsgården i försvaret göra sig påmind igen. De taskiga tvåmeters passningarna till en markerad medspelare upprepades gång på gång och redan i 8:e minuten kunde Villa utnyttja ett misstag, Green i målet kunde bara tippa Holmans snygga skott via stolpen och in. All optimism jag känt inför matchen var som bortblåst och jag fick en närmast apatisk känsla i kroppen. Många av spelarna såg rent ointresserade ut och som vanligt när man bevittnar skitspel på Loftus Road undrar man om det inte är dags för en psykundersökning snart. Varför FLYGER man för att se sådan här skit? Räcker det inte med att förstöra lördagseftermiddag i tv-soffan istället?
Men, inte alla R’s spelade som om de inte brydde sig om supportrarnas lidande. Hill och Nelsen var återigen bra som mittbackspar, Shaun Wright-Phillips slet ovanligt hårt och den 165 cm korte yttern vann både närkamper och nickdueller (!). Men hetast av den alla var Jamie Mackie som för ovanlighetens skulle fick starta på topp. Han verkar fått en extra energikick av Redknapp (som om det behövdes) och missade inte en chans att hetsa på hemmasupportrarna. Bara 10 minuter efter det tunga 0-1-målet tackade Mackie för Redknapps förtroende och kunde snyggt knoppa in 1-1.
Rangers fortsatte att köra på och Shaun Wright-Phillips hade två riktigt bra chanser i första halvlek, dels ett friläge som borde förvaltas bättre och dels ett fint skott i stolpens insida. Närmare än så kom inte QPR ett ledningsmål i första halvlek, en halvlek som också innehöll en läskig huvudskada på Mbia, när han olyckligt sprang in i Agbonlahors axel och blev liggande till synes orörlig i fem minuter innan han kunde bäras av och köras till sjukhus.
I andra halvlek hade QPR en boll i ribban, men två bollar i virket stoppade QPR från tre poäng i Harry Redknapps hemmadebut. När man satt i kylan tacksam över nya vinterjackan och väntade på att Cissé skulle få hoppa in för att sätta extra tryck mot Villa-målet, så kom istället en tung och trött Junior Hoilett in i matchens sista byte med 20 minuter kvar. Luften gick helt ur hemmalaget som istället för att gå för ett segermål självmant gav över bollen till Villa som gjorde lite som de ville i slutet av matchen.
"Halvvägs till Watford får man se mer än på 50 ålandskryssningar"
Efter matchen träffades vi i klubbshoppen och förbannade oss över den viljelösa avslutningen på matchen och undrade lite över när sjutton första segern skulle komma när man inte behagade vinna mot varse sig Reading, Southamton eller nu Villa hemma. Vi bestämde oss att ses ute i västra förorterna för att se en kompis spelning senare på kvällen.
Jag tröstshoppade lite i klubbshoppen och senare i den gigantiska gallerian Westfields i närheten av arenan innan jag påbörjade en sjukt långa tunnelbaneresan tillbaka till hotellet och sedan västerut igen. Resandet tog nästan kol på mig, jag spenderade nog lätt 3 timmar i tunnelbanan under lördagen. Hade jag inte haft Holloways och Redknapps citatböcker i fickan hade jag lätt kunnat gå ”Falling Down”. Jag som annars är rätt punklig av mig dök upp 45 minuter till South Ruislip och bjöd genast på en taxi till puben Laurels för att kompensera tidsförlusten lite. När jag slängde fram mitt kort garvade bara cabdrivern och förklarade att det var en svarttaxi. Han fick en av mina sista sedlar och vi knallade in på puben.
Besöket skulle visa sig bli resans höjdpunkt. Stället såg ut som vilken lokal förortspub som helst, men var en absurd blandning mellan ölsylta, finlandsfärja och gymnasiedisco med en galen rökmaskin, som mer än en gång drog igång brandlarmet – ett larm som inte skilde sig nämnvärt från ”diskjockeyns” ”tunga bits”. Vi kunde inte för vårt liv förstå hur en av hans bekanta ett par timmar senare skulle kliva på en spelning, men att bara sitta och glo på alla olika människorna och framför allt deras klädsel var en underbar underhållning. Kort sagt: halvvägs till Watford fick man se mer än vad man får uppleva på 50 ålandskryssningar.
Här fanns allt och vi tackade vår lyckliga stjärna för att vi inte hade klätt upp oss överhuvudtaget. Ingenting verkade vara tabu och klädseln varierade från loafers, dressmanjeans med trist stickad tröja till urinvägsinfektions korta klänningar och tjejer som såg ut som om de testade högklackade skor för första gången - min treåriga dotter gör bättre försök hemma på parketten i villan. När vi trodde vi sett allt gled en barfota tjej upp på golven och strax därefter två killar i grå mysbyxor. Det skulle man vilja se på Stureplan! Publiken var lika bred som klädseln, 65+ förortsalkisar blandades friskt med unga hårdspacklade tjejer som egentligen bara borde serveras fruktdrinkar. Det är svårt att med ord beskriva besöket, det måste upplevas på plats.
Precis som kvällen innan var jag sugen på att komma med sista tuben hem, men den här kvällen hade jag inte samma flyt. Efter en miss på 5 minuter blev det till att lomma ner till spärrvakten för att få konfirmerat att sista tåget in till civilisationen verkligen gick före midnatt. I handen fick jag och en annan lika besviken tjej en utprintad lista på hur jag kunde ta mig halvvägs till hotellet på runt två timmar och två bussbyten. Kul, med lite tur skulle jag komma i säng strax efter jag skulle gå upp.
Jag började snegla mot taxikiosken som hjälpt oss till puben tidigare under kvällen, men eftersom de ju inte tog kort och jag bara hade en skrynklig 20-pundssedel på fickan så kändes det inte riktigt aktuellt. Men, ytterligare en besviken tjej med minst sagt forcerad urringning dök upp och sa att hon bara måste hem till östra London, inte långt från mitt hotell. Tjejerna ville att jag skulle gå in och förhandla om priset men jag insåg snabbt att de skulle ha bättre lycka än en svensk fotbollsturist. Och vips, tjejerna hävdade att vi bara hade en tjuga var på oss (och i mitt fall var det åtminstone sant) och ett par sekunder satt man i ett skönt baksäte och försökte förklara för att par tjejer hur man som svensk satte sig på ett flyg för att se QPR (”Q-P-R????? Are you mad?”) och att man bara stannade över helgen (”Just the WEEKEND, just for bloody QPR? And go back tomorrow morning?”).
Svarttaxichaffisen var en trevlig indier med ytterst begränsat lokalsinne, men hans högljudda Tomtom-navigator gjorde jobbet och han lydde skickligt de orders som skreks ut. Efter att dumpat av första tjejen efter 45 minuter på koordinater som hon hela tiden flyttade allt längre ner söderut i London så vände han sig om mot mig och frågade efter postnumret jag skulle till. Panikslagen försökte jag förklara vilka världskända turistmål som låg stenkast från mitt hotell och vilka tunnelbanestationer som låg i närheten men inget imponerade på föraren från de västra förorterna och den sovande tjejen i framsätet kändes inte som något att hålla i handen. Till slut nappade Tomtom-navigatorn på ”Tower of London” och vi kunde rulla vidare. I baksätet halade jag snabbt upp mobilen för att kolla att vi inte drog i väg till Brighton och för att senare kunna bistå honom finliret på slutet.
Väl framme på hotellet åkte jag raka vägen upp till Skyloungen och firade min 75 minuter taxiresa från förorten till det facila priset av 200 spänn med att thailändsk flasköl för samma belopp som vi fick tre pints för på Laurels. Utsikten över södra London var läcker och kronan på verket på en härlig och händelserik kväll.
Kaosmorgon
På morgonen käkade jag frukost på mitt rum framför Sky Sports sammandrag av matchen innan jag packade ihop och gick mot hissen. Jag hade som vanligt god marginal, men rätt snart började passa-flyget-stressen pyra under huden: två av de fyra hissarna var ur funktion och de återstående dök aningen upp proppfulla eller helt enkelt bara passerade vår våning utan att stanna. Ingen trappa syntes och när en kille sa att han stått där en halvtimme började jag på allvar tro jag skulle bli den förste som skulle missa ett flyg bara för att hissarna strulade! Arga och frustrerade började jag och mina våningsgrannar leta trappor och rycka i nödutgångar, dörrar som bara öppnades vid larm visade det sig. Till slut fick vi tag i en städerska som med sin personalnyckel öppnade en dörr som ledde till en trappa. Efter att ha joggat ner 7 våningar och sedan tagit en personalhiss sprang tiotalet hotellgäster genom köket med resväskor i högsta hugg.
Äntligen fick jag lite utdelning för mitt val av hotell (jag har lovat mig själv dyrt och heligt att aldrig på öster om Lancaster Gate igen…) och snart därpå befann jag mig på Liverpool Street och på tåget mot Stansted med en frukostlatte i handen. Men, äventyret var inte över än. Tåget rullade aldrig iväg och nästa tåg dök upp på plattformen bredvid. En konduktör stack in huvudet till de väntande resenärerna och mumlade om att ett Stanstedtåg pajjat, att ett nytt var på väg till dem som strandats och att det nog, kanske, eventuellt, förmodlingen var tåget bredvid som skulle gå först. Jaja, bara att byta tåg. Scenen upprepades en kvart senare, den här gången skreks det ut i högtalarna att tåget var inställt och att nästa tåg skulle gå om några minuter från en annan plattformlängre bort. Resväskefolket började nu få lätt panik och karavanen började småspringa mot den nya plattformen. Väl där började jag kalkylera fram i huvudet att deadlinen för att ta en buss i stället nu hade passerats och nu bara var att be till högre makter.
En kvart senare visade det sig att bönerna var bortkastade när ett nytt högtalarmeddelande skickade mig till ett fjärde Stanstedtåg med en allt mera uppretat grupp av väsklöpare. Modet började nu avta men efter en timme på Liverpool Street började tåget äntligen rulla. Tåget skulle komma fram en dryg kvart innan gaten stängde och hade man åkt med vilket annat flygbolag som helst så hade man nog kunna räkna med att de skulle hålla planet om hälften av alla passagerare satt fast på tåget. Ett par SMS från min QPR-vän på samma tåg lugnade mig lite, han hade minsann fixat en tågankomst efter gatens stängningstid – även om det tydligen inte hade varit snyggt.
Nåja, väl framme vi flygplatsen rundade jag rutinerat hela fältet av medtävlare som fastnat med väskorna i rulltrappan via en transportramp och hann till och med köpa en tidning och ett toabesök innan jag flåsande kom till gaten två minuter innan den skulle stänga. Mitt resesällskap var strået coolare, han tog lugnt en cigg och lufsade sin vana trogen in på en sista plats i kö.
Nästa resa blir redan i slutet av månaden för WBA och Liverpool hemma. Då blir det med fru och barn, då hoppas jag det bli fler segrar och färre hjärtinfarkter…
