Reserapport: QPR v Stoke 2-2
Livet som nybliven tvåbarnsförälder tillåter inte längre att man lämnar fru och barn i Sverige 5-6 helger per säsong för att följa QPR home or away, så när min vapendragare ”W12” hittade två löjligt billiga flygresor över dagen till London tur och retur var det bara att slå till! Här kommer en rapport från säsongens första resa: Stoke hemma och Mark Hughes återkomst till Loftus Road.
I våras gjorde jag av samma anledning mitt livs första överdagenresa till London för att se på QPR. Den gången gällde det playoff-finalen mot Derby på Wembley och jag fick nästan en hjärtinfarkt bara av att skriva rapporten efter den resan. Det var mer ett träningspass än fotbollsresa, men det slutade lyckligt på alla sett och vis.
Den här resan skulle ha betydligt större marginaler och det skulle inte alls bli samma hetsande, gott om tid för pubbesök både före och efter match. Kvällen före avresan lämnade jag in äldsta dottern hos sina kompisar där få sova över och vara under lördagen, fru och yngsta tjejen befann sig redan i Midlands – jodå, anglofiler är vi ju alla!
Jag satt hemma själv vid datorn på fredagskvällen och skrev ut matchbiljetter och boardingkort för avresan när det damp ner ett SMS om att jag kunde checka in på BA’s flight från London. Det är då man vet att man inte ska vara borta länge… jaja, skrivaren var ju ändå igång så varför inte. Det var ett tilltag som senare skulle visa sig vara värt runt tvåtusen spänn.
04:30 ringde mina tre mobiler som brukar stå på när det är tidiga avresor till England som är på agendan. En halvtimme senare gick jag i rask takt till t-banan och mindre än en timme senare satt jag vid gaten och sippa en latte och väntade på mitt resesällskap.
Morgondimman gjorde att vi blev sittande i planet en timme på marken, men vi hade gott om tid trots tidig avspark och ölkranarna på frukoststället the Central Bar i Shepards Bush öppnade ändå inte förrän kl 11.
Som de rutinerade rävarna vi är tog vi inte Gatwicktåget från flygplatsen utan tog tåget till Clapham Junction och därifrån Overground-pendeln till Shepards Bush. Det är lite fler stop, men man spar någon hundring på det, man slipper in i centrala London och det tar åtminstone inte längre tid om målet för resan är Loftus Road.
Flygförseningen och ett missat pendeltåg med 10 sekunders marginal gjorde att vi kom till Central Bar strax efter 11. Alla ni som varit i England och framför allt en tidigt öppen fotbollpub vet hur det brukar se ut. 10:55 börjar folk köa som till ett One Direction-insläpp, 11:00:00 slår personalen i gong-gongen och sen börjar de morgontrötta ölkranarna jobba. Vi kom in 11:10 och då höll man som bäst på att jobba bort kön av första-fotbolls-pinten-köparna, efter 20 minuter i kö blev det min tur att beställa två stora engelska frukostar och var sin öl av en grymtade barmaid som grymtade ”We are severly understaffed for a football day”.
Jaja, frukosten och ölen satt där den skulle, men förseningen gjorde att vi fick flytta besöket i klubbshoppen till efter matchen, ett besök på puben Springbok precis vid Loftus Road kom högre i priolistan. Springbok har på senare år fått sig en ansiktslyftning, när jag frekvent började åka på matcher strax efter millenniumskiftet var det en rätt trång och sunkig pub, men nu är betydligt trevligare – om än jädrans trångt på matchdagarna. Däremot verkar inte så många hittat till pubens övervåning som man når från utsidan, där uppe går det gott om svängrum och väntetiden väldigt kort. De härliga QPR-texterna på väggarna gör också att man kommer i matchstämning.
”QPR 1 Chelsea 0, 23 September 2011”
“Tell ur mum ur mum we beat the Chelsea scum”
”West London is ours”
“The future is bright, the future is blue and white”
“Thank you Sir Neil Warnock”
Och den nya texten jag inte sett tidigare: “Thank you Harry Redknapp”. Det kan tyckas lite anmärkningsvärt att den ständigt ifrågasatte managern också fått en hyllning bredvid den betydligt mer omtyckte Neil Warnock, men förmodligen räckte rånet av Derby på Wembley för att Arry skulle få sig en egen inskription.
Om Redknapp är ifrågasatt så var dagens motståndarmanager Mark Hughes nästan hatad för sitt sätt att, för all del utan att ledningen stoppande honom, köra klubben i botten med en mängd felvärvningar och magert taktiskt kunnande. Men, det hindrade inte att han allt jämt hade en egen text på en kortsida som ännu inte målats över: ”Sparky blue & white army”
Före matchen var det mycket snack om Mark Hughes återkomst till Loftus Road och efter 5 minuters spel hade två stycken ”Stand up if you hate Mark Hughes” avverkats, men mer än så blev det inte. Förmodligen för att Queens Park Rangers-spelarnas otroligt kassa inställning till en match där tre Premier League-poäng stod på spel överskuggade hatet mot den förre managern. Mark Hughes själv gjorde en annan tolkning efter matchen när han sa ”Fansen gjorde sin åsikt hörd i början av matchen och sedan återgick de till vad de är bra på – att stödja det egna laget”.
Jag har sett några fantastiska QPR-matcher på plats i Premier League, Manchester City hemma 2011 samt Stoke borta och hemma 2011/12. Då åker man hem i ett lyckorus och undrar omedelbart när man ska kunna åker över nästa gång. Men, i Premier League har jag också sett en massa viljelös dynga som får mig ifrågasätta vad sjutton det är jag håller på med. De tre hemmamatcherna i december 2012: Villa, WBA och framför allt Liverpool är ypperliga exempel på det, Everton borta och Arsenal hemma våren 2013 är två andra. Jag och ”W12” brukar fortfarande prata om gruppresan mot just Arsenal våren 2013 som en sån resa där man hade kunnat åka över, snacka skit med alla sköna svenska QPR–supportrar på Uxbridge Arms och the Swan på fredagskvällen, Crown and Sceptre före match – och sedan bara skitit i själva matchen och tagit ett par öl västra London istället för att gå på matchen. En fotbollsresa utan fotboll helt enkelt. Våren 2013 hade det definitivt varit det skonsamma alternativet för QPR-själen.
Men till sist så blir det sällan så att inte ens en riktigt dålig fotbollsmatch kan förstöra en hel resa, Villa hemma 2012 var en helt magiskt resa i övrigt, WBA och Liverpool var hela familjen med och det är bra att påminna sig om att fotboll inte är allt. Eller för att citera Nick Hornby i Fever Pitch: ”Sometimes its good to be among people who does not think football is the end of the world – eventhough it really is”. Everton-resan gjorde jag tillsammans med QPR-sidans grundare Simon och Fredrik samt ett par andra hjältar och den resan innehöll så mycket mer än bara 90 minuter menlös fotboll, jag fick se staden Liverpool för första gången och gick tillsammans med den rugbybitne Simon på mitt livs första rugbymatch.
Matchen mot Stoke sorterade definitivt i det trista facket gällande spelet på plan. Oh. My. God. Jag vet inte var jag ska börja. Jag åkte över och såg sista träningsmatchen inför Championship-premiären förra säsongen mot Southend borta och det var otroligt mycket bättre spel i den matchen. I en träningsmatch, med en Championshiptrupp. Det såg ut som knattefotboll på Loftus Road, Stoke och QPR lassade in 18-20 spelare i en box om 20 x 20 meter, joggade omkring, bomma passningar på 3 meter, QPRs inlånade chilenaren Mauricio Isla såg inte ut att ha fattat ha han skulle vara högerback den här matchen, han var över allt förutom där och båda Stokes mål kom från hans kant. Stoke hade totalt 6 målchanser på hela matchen – ALLA på Islas kant. En hörnflagga skulle gjort ett bättra jobb i man-mot-manspelet, åtminstone inte gått bort sig så genant vid minsta lilla fint.
Målen ja. Man ska väl prata om dem om man skriver om en fotbollsmatch. Redan i 11:e minuten snurrade Stoke vänsterytter (Chelsea-rejectet Moses som hade stor julafton denna dag) upp en felplacerad Isla hela vägen ut till Springbok, slog in ett höstlöv till en tre meter lång Peter Crouch som nickade ner bollen på Mame Biram Diouf som i sin tur knoppa in 0-1 från nära håll. Resten av halvleken blev en trist historia som i kombination med den tidiga uppstigningen och resan fick mig att nicka till på läktaren, något som inte hänt sedan jag besökte White Hart Lane för Spurs v Blackpool timmarna efter QPR gick upp i Premier League 2011. Den gången var det pga mental utmattning och eufori, nu var det på grund av trötthet, uppgivenhet och i rent självförsvar.
Jag vaknade till lite efter en halvtimme när Niko Krancjar, en av få i Rangers som ville något den här dagen dunka på ett härligt långskott som skruvade sig utanför högra krysset. Stoke skapade inte så mycket heller, de 3 chanserna man fick ihop på Islas högerkant där han antingen försökt sig på en chansbrytning högt i plan eller helt enkelt somnat i anfallet.
I 42:e minuten får QPR en hörna som Jordon Mutch prickar Steven Caulkers panna med, en hård nick som Peter Crouch på målinjen dunkar upp i eget nättak. Wow, 1-1 ett sjukt psykologiskt viktigt mål så nära paus! QPR var absolut inte värda något mål, men vem bryr sig om det? Får man 10 hörnor ska väl någon sitta?
Men, sig den glädje som vara. Fem minuter efter paus är ”högerbacken” Isla igång igen. Den här gången försöker han klacka bollen i ett trängt läge förbi två Stokespelare, det går naturligtvis inte utan han tappar bollen för att sedan bli uppsnurrad igen. Inne i straffområdet tar Caulker och Ferdinand varsin yta men ignorerar helt en sopren Peter Crouch som enkelt petar in inlägget. Av hänsyn till sina gamla supportrar på sin gamla hemmaarena göra han ingen yvig målgest utan nöjer sig med att visa tandraden framför den ovanligt glest besatta övre bortasektionen på kortsidan.
QPRs skadebekymmer på innermittfältet fortsätter. Före matchen lämnade Adel Taarabt, nyförvärvet Sandro och långtidsskadade Alejandro Faurlin återbud varpå Harry Redknapp kände sig tvungen att chansa med Joey Barton och Jordon Mutch som båda missade senaste matchen mot United. Det gick så där, Barton gick av i 34:e minuten och Mutch i 50:e. In kom Karl Henry och Matt Philips och den senare var blev en riktig injektion i ett Rangers kliniskt befriade från allt var rörelse och löpningar utan boll hette. Det var riktigt pinsamt att se, Premier League har varit igång i över en månad nu, kan inte någon sätta upp en almanacka på Loftus Road och Harlington?
Sista 10 minutrarna hettade det till lite grann när Niko Kranjcar fick bollen och själv utmanade Stoke två gånger. Båda gångerna slutade det i brutala kapningar från Potters-spelarna och gula kort. I 83:e tappar Stokes Snowcroft humöret fullständigt och gör en galen bensax bakifrån, något som man förmodligen måste vara innehavare av en blindhund för att inte se att det är rött kort. Domare Martin Atkinson har dock säkerligen en hel kennel där hemma, ger bara gult och passar dessutom på att varna QPRs Leroy Fer för att han blev upprörd av överfallet, inte direkt fingertoppskänsla.
Den efterföljande frisparken nickar den upprörde Fer strax utanför, men 5 minuter senare är det dags igen när Stokes Pieters kapar Kranjcar utanför straffområdet. Med Barton utbytt är det inget snack om vem som ska ta frisparken, Niko själv stegar fram i 88:e minuten och… dunkar upp den i krysset! Loftus Road exploderar och QPR får med sig en poäng i en riktig skitmatch där båda lagen skulle ha noll eller möjligen till och med poängavdrag.
Efter matchen går vi något lättade till klubbshopen. Men efter att i trängseln kollat igenom nya leverantören Nikes pinsamma kollektion där allt förmodligen kan köpas på Stadium och man med ett QPR-märke och ett strykjärn kan spara 3-400 spänn går vi till Retrohörnan. Väl där konstaterar vi att vi redan äger allt vi tycker är snyggt och går vidare. Annat var det förra säsongen när Lotto briljerade under sin avskedssäsong, då blev det alla tre matchställen, en träningströja och en träningsjacka för min del. Hade målvaktströjorna funnits i kortärmat hade det förmodligen blivit två av den varan också – så snyggt var allt som Lotto rörde vid säsongen 2013/14. Nike har lovat skärpa till sig till nästa säsong, men till dess håller jag i mina pundsedlar.
Vi styrde stegen mot den svenska favoritpuben Crown and Sceptre, där är det som vanligt trångt men vi hittade ett bord ute i den härliga beergarden och beställde in lite underbart thaikäk och en öl, ett stopp som kom att bli resans odiskutabla höjdpunkt, möjligen i konkurrens med Kranjcar poängräddande frispark i krysset två minuter före full tid. Efter att ha njutit en stund och fått kommentarer om vårt intåg i matkomans härliga värld drog vi vidare. Vi tog bussen till Acton Town så att mitt resesällskap ska få bunkra sitt favoritgodis och för en sista pint på puben med det härliga namnet Red Lion and Pineapple. Därefter börjar det bli lite tight med tid, men vi skulle ju bara knalla igenom securityn på Heathrow så vi kände ingen panik direkt.
Vi kom till incheckning 42 minuter innan planet skulle lyfta på ett öde Heathrow och kände fortfarande att vi har gott om tid, men när ”W12” ska mata in sin kod för boardingkortet fungerar den inte. Han knallar till BA’s disk medan jag behövde gå på muggen före resan så jag gick igenom securitybågarna själv medan han skulle reda ut incheckningsstrulet. När jag passerat den folktomma securityn och kommer ut från toaletten ser jag honom ingenstans men gissar att han är vid gaten så jag tar mig dit.
Väl vid gaten ser jag att jag har ett gäng missade samtal från honom, jag börjar ana oråd och ringer upp direkt. ”De säger att de inte kan hjälpa mig, jag är avbokad och får inte komma in!” What, jag knallade hur lugnt som helst in, skillnaden var att jag kvällen innan checkat in och printat min lapp själv. Hade vi kommit tre minuter tidigare hade det inte varit något problem.
Våra vägar skiljs åt lite brutalt och resan hem blir lite trist och snopen. Han fick vackert köpa en ny flygbiljett och fixa ett hotellrum vid Gatwick, en morgonflight som han med urladdad mobil och bortstrulad morgonväckning på hotellet var en hårsmån ifrån att missa. Ytterligare en flygbiljett och vår ”billiga” överdagenresa skulle kostat som en charter till Thailand… Lärdomen är väl att engelska flygbolag inte är så flexibla, särskilt inte på Heathrow.
Nu skulle man ju kunna tro att det med den här underbara fotbollsupplevelsen dröjer ett tag innan jag åker över nästa gång. Men, man lär sig väl aldrig, nästa resa blir West Ham borta i början av oktober och då lyxar jag till det med hela två hotellnätter i östra London! Jag lär få gå några minuter för fullt tid om jag ska vara säker på att hinna med flyget…
