Reserapport: Skottland och Sunderland Away
”När nöden är som störst så är hjälpen som närmast” lyder ett gammalt slitet uttryck som kanske numera mest återfinns på sådana där väggbonader som farmor hade ovanför kökssoffan när man var liten. Hursomhelst så är det ju frapperande ofta som de där klyschorna från förr fortfarande är hyfsat relevanta och fortfarande går att använda, inte minst i sportens värld.
Efter elva (!) raka bortaförluster och en placering i Premier League-tabellens absoluta botten så var det inte mycket som pekade på en seger för Queens Park Rangers i bortamatchen mot Sunderland men jag och mitt resesällskap, d v s Petter (Petter in Smalland på forumet), Patrik (SwHL), Douglas (Dogge) samt Olle (Steve Wicks) hade redan tidigt i höstas bestämt oss, den här resan ville vi göra! Att se en bortamatch i norra England kombinerat med en tur till härliga Skottland hade länge varit på tapeten, föga anade vi när vi snickrade ihop upplägget hur väl QPR skulle behöva vår närvaro i just denna match!
Men vi börjar väl från början. Jag, Patrik och Petter hade valt att tillbringa den första natten på Radisson Arlanda på grund av tidigt morgonflyg. Redan på kvällen började QPR-surret, Harry Redknapp hade ju kastat in handduken tidigare i veckan, officiellt på grund av en knäoperation men vi anade väl att detta endast var en omskrivning för en klassisk ”sparkning”. Ingen ny manager var klar även om det mesta pekade på f d Spurs-gaffern Tim Sherwood. Vi hann även med lite poolbad, ett litet quiz på hotellrummet som Patrik rodde hem till Petters stora förtret, efter ett par öl och en bit Stiltonost så kände vi oss i ett härligt res-mode och sov de fyra timmarna vi hade till vårt förfogande.
Olle mötte oss i arla morgonstund på Terminal 5 där även turné-tröjorna (rosa till färgen) delades ut. Vi skulle flyga via Frankfurt och väl nere i den tyska finansmetropolen så hade gänget jobbat upp en härlig hungernivå. Det var dags för dagens första öl samt någon lustig macka som liknade en bulle med en korv intryckt i sig. Vi fick en plats mitt i bageriet vilket framkallade allvarliga svettningsattacker hos undertecknad, hade Olle fuskat med materialet i tröjorna (nylon, konstfiber)? Och var det verkligen Dogges bror som jobbade på caféet?, sjukt lik var han i alla fall…. Efter lite pass-strul så var alla ombord på nästa plan som skulle ta oss till Edinburgh.
Den skotska huvudstaden är en riktig pärla, väl värd ett besök. Vi hämtade ut den vänsterstyrda QPR-blåa bilen som Patrik hade bokat på Hertz och rullade in mot hotellet som låg mycket fint beläget, precis nedanför Edinburgh Castle. Körningarna i vänstertrafik hade lottats ut men Olle hade inte körkort, jag hade ont i ryggen och Dogge lyckades också slingra sig ur så det blev Patrik och Petter som fick köra under resan. Snabbt in i en taxi upp till Easter Road, namnet på såväl Hibernians arena som den gata på vilken de flesta matchpubarna fanns.
Edinburgh har två lag, Hearts of Midlothian och Hibernian, även i folkmun kallat ”Hibs”. De gröna mötte denna dag Airbroath i skotska cupens åttondelsfinal, en utmaning som på papperet iallfall såg ganska hanterbar ut. Jag hade för-rekat några fotbollspubar där vi främst imponerades av Tamsons. Utanpå såg den inte mycket ut för världen men inuti, ren och skär fotbollskultur! Hard-core-fans med Hibs-gaddningar upp till halsen blandades med hela familjer med mamma, pappa och barn på plats men stämningen var bara positiv och inget hade något emot att fyra fotbolls- och öltörstande svenskar hälsade på. Petter, gruppens självpåtagne gastrofob ledde därefter styrkorna till närmaste fish’n chips-hak, det var en fin firre även om Petter muttrade något om att ”det hade ju varit bättre om fisken varit friterad istället för ungsbakad”…
Matchbiljetten kostade 15 pund och det var väl investerade pengar. Airbroath gick in i matchen med en helt respektlös inställning och detta tvingade även Hibs att steppa upp. Detta gjorde att vi fick se en välspelad match i högt tempo där gästerna chockade med ett ledningsmål men där de gröna fick in kvitteringen just innan paus. Easter Road är en fin arena med fyra ganska symmetriska läktare men med öppna hörn, totalt tar den ca 20.000 åskådare och denna eftermiddag var det halvfullt med en röststark bortaklack på ena kortsidan. I den andra halvleken tog Hibs över och gjorde det som krävdes, dvs två mål för att vinna och gå vidare till kvarten.
Förmatch 1: Hibs v Arbroath 3-1
Glädjen över en härlig fotbollsupplevelse grusades betänkligt när vi fick se QPR-Southampton 0-1 blinka fram på TV-monitorerna precis när vi lämnade arenan. Caretaker Chris Ramsey hade verkligen inte fått någon bra start men vi hade ändå enligt rapporterna spelat bra och så när själva gjort mål bara minuterna innan ”Saints” sena kasse. Kunde det ändå vara ett positivt tecken inför tisdagen?
Vi tog en öl och firade segern med hemmafansen på puben Four in Hand innan vi mötte upp med den ”förlorade sonen” halvnorsken Dogge som hade flygit in från Oslo under dagen. Självklart hade vi sett till att hotellet hade pool och spa och efter en kall eftermiddag på läktaren så var det skönt att doppa sig, vi crawlade, gjorde bomben och skrämde i och med detta bort övriga hotellgäster… På kvällen hade Petter surfat hem en fin köttrestaurang, Kyloe där vi åt oss mätta, det var ju ingen svältresa vi var ute på…det gäller att hålla blodsockret på en hög nivå för att orka med alla intryck!
Upp och hoppa på morgonen för nästa matchupplevelse. En rejäl frukost innan dess och trots att Olle förargade den annars muntra servitrisen genom att begära in en English Breakfast trots att det endast fanns Scottish Breakfast på menyn så var stämningen bra frukosten igenom. Idag styrdes kosan mot Glasgow där ett besök på krisdrabbade Rangers Ibrox Stadium stod på programmet. Rangers skulle möta Raith Rovers, även detta en åttondelsfinal i cupen och vi var mycket nyfikna på de blåa, inte minst då lokalblaskorna ägnade flera uppslag åt ägarkrisen i klubben, Impopuläre Newcastleägaren Mike Ashley har ju mer eller mindre kidnappat klubben och hade nyligen lånat ut 5 spelare från just ”Magpies” mot kravet om att ”alla måste få spela”. Fansen hade innan match genomfört demonstrationer och en banderoll med udden riktad mot just Ashley vecklades ut under första halvlek.
Förmatch 2: (Glasgow) Rangers v Raith Rovers 1-2
Matchen var klart sämre än den vi såg på Easter Road dagen innan. Rangers var förlamade av pressen från publiken och från allt som händer utanför planen och Raith gjorde det inte enklare för dem. Busvisslingarna kom tidigt och flera spelare, bl a lille mittfältaren Ian Black hamnade snabbt i onåd hos klacken. Raith tog ledningen och trots en ganska snabb kvittering från hemmalaget så var det på något sätt förutbestämt att de blåas kris skulle förvärras ytterligare denna eftermiddag. Kvicke fransmannen David Nadé, för övrigt med fotbollsmeriter från så udda länder som Thailand som Cypern rakade in ledningsmålet för Raith i den 75:e minuten och hemmalaget förmådde inte svara. Behållningen ifrån Ibrox var nog inte fotbollen utan snarare den härliga fotbollspub, The Loudern Tavern vi nosade oss fram till vid ankomst. Tavlor på gamla Rangershjältar trängdes med bucklor och vimplar, Rangersmusik i högtalarna och målklipp från klassiska Old-Firm-segrar där antagonisten Celtic förintades. De är stolta över sin klubb, Rangersfansen men också oroliga över nuläget, det gick att ta på frustrationen som låg tät runt Ibrox denna eftermiddag. Extra nöjda var vi över att ha hittat Roberts Prytz nuna på en av tavlorna i puben, ”Prytzen” tillbringade ju några säsonger i blåtröjorna under 80-talet.
Robert Prytz gjorde avtryck i Glasgow
”When in Scotland, stay on a castle” var något vi hade tagit fasta på, ett krav när resan planerades var en natt på något riktigt gammalt kråkslott och Petter hade hittat ett i Falkirk dit vi styrde kosan efter att några i gänget köpt varsin blå jacka i Rangers-shopen (Rangers som Rangers liksom, kan ju aldrig bli fel..). Gänget var lite bleka om nosen när vi rullade upp emot Airth Castle, det skymtades såväl bleka slottsfruar, zombies och våldnader utan huvud bakom gardinerna men det visade sig att vi inte skulle bo i själva slottet utan i en sidobyggnad. Airth har såklart även ett ”prisbelönt spa” vilket vi omedelbart tog i besittning till övriga gästers fasa. En härlig slottsmiddag innehållande bl a vildsvin, fasan, rådjurssadel, vaktelägg och tonvis med rysk beluga intogs….nåja, maten höll i alla fall hög klass!
Early morning wakeup call och dags för en lite längre bilresa, det är ca 20 engelska miles mellan Falkirk och Newcastle och vi som hade hoppats på en sexfilig highway blev grymt besvikna. Vi bjöds visserligen på en vacker vy men den snirkliga vägen uppskattade varken av Patrik som lekte ”nudda gatsten med fälg” under hela resan eller Petter som trodde att hans sista stund var kommen åtminstone ett dussintal gånger. Väl i Newcastle upon Tyne så checkade vi in på hotellet Jurys Inn och tog en taxi till dagens höjdpunkt, en klassisk afternoon tea på Browns, mitt i stadens centrum. Taxichaffisen, som pikade oss ”s k fotbollsfans” för såväl rosa tröjor som te-konceptet och därför erbjöd oss en tur till gaykvarteren, upplyste oss om att Newcastles U21-lag skulle möta Arsenals dito på kvällen. Var det möjligt att vi skulle kunna klämma in en fjärde match på resan och dessutom kunna pricka av klassiska St James Park på listan över besökta arenor?
Förmatch 3: Newcastle U21 v Arsenal U21
VI toppade en härlig te-buffé som bara engelsmännen kan göra den med en gin tonic och lite olika presenter delades ut vilket vi tidigare hade bestämt. Tillbaks till hotellet, på med lite varmare kläder och därefter upp till arenan där Olle hade fått tips om puben The Strawberry, belägen precis framför St James Park, en arena som för övrigt är en av de mest centralt belägna jag sett. The Strawberry osade supporterkultur, ett sånt där ställe där Guinnessen smakar extra bra och bilder på gamla ”skator” såsom Alan Shearer, Peter Beardsley, Michael Owen och Andy Carroll trängdes på väggarna. U21-matchen var kul att se men vi satt mest och beundrade arenan medan Dogge och Olle satt och försökte imponera med sina nyinförskaffade Strawberry-mössor… Trots att Petter ofint nog mot Dogge bjöd alla på budget-hamburgare efter matchen så orkade vi äta rejält när vi kom till den av Dogge bokade restaurangen Pitcher & Piano på kvällen. Stället låg precis på andra siden floden Tyne i förhållande till hotellet, Tyne som för övrigt präglar mycket av Newcastle, en stad som vi tyckte mycket om.
Tisdag. Game day! Preludierna var avklarade, det var ju QPR-Sunderland som var huvudmålet med resan. Jag väckte rumspolarna med att köra QPR The Greatest på repeat! Vem har inte köpt skivan i tron att den innehåller catchy pop’n rock roll med QPR-tema för att sedan upptäcka att den är full av falsksjungande 70-åriga gubbar som levererar klatschiga textrader typ ”å sen passa jag till han som sen passade till han som satte bollen i mål, hej å hå” ackompanjerade av svajig trombon? Denna dag kändes det dock helt rätt!
Vi käkade en stabil frukost, avklarade lite shoppingbestyr, hängde på en pub, Lady Grays som vi gillade mycket (bra öl-utbud!) innan vi rullade söderut mot Sunderland och Stadium of Light. Väl där fiskade Petter (vem annars?) fram en kartong cupcakes ur innerfickan som vi tryckte i oss innan vi styrde stegen mot puben Colliery Tavern, egentligen en hemmapub men där även bortafans var välkomna. VI var inledningsvis ganska ensamma men efterhand så började folk droppa in och även en del QPR-supportrar.
Sunderland borta en tisdagkväll efter 11 raka bortafighter, vilka QPR:are åker på en sån match, förutom då fem halvt sinnessjuka svenskar? Well, vi var inte äldst i gänget om man säger så, här snackar vi hard core, gamla stötar, halta och lytta som hade följt med de av klubben sponsrade bussarna. Det var tandlösa, svårt överviktiga, träben, lapp för ögat och minsann skymtade vi inte ett emaljöga där någonstans? På läktaren syntes en krycka svingas triumfatoriskt, under slutminuterna även försedd med QPR-mössa! Efter ett par öl så blev en av sjörövarna även lite glada i hatten, en av dem rasade baklänges rätt på vårt bord så att flaskor och glas flög åt alla håll. Undertecknad fick ena skon fylld av en Fosters Lager, offret låg på rygg och sprattlade likt en hjälplös sköldpadda som hamnat på fel köl samtidigt som hans törstiga polare snarare fokuserade på att rädda den öl som ännu inte hade sugits upp av heltäckningsmattan.
Huvudmatchen: Sunderland v QPR 0-2!
Matchen då? Ja, det mesta har ju skildrats galant av Sir Baxter i separat rapport men utav den väntade Sunderland-pressen blev inget, istället var det QPR som tog tag i taktpinnen och dominerade ingressen. Det enda som förargade den ca 500 man starka bortaklacken var ett brawl längst bak som inte klingade av förrän ungefär ett hundratal (det kändes så iaf) gulklädda vakter stormade in och lyfte ut bråkstakarna. Leroy Fers ledningsmål kändes rättvist men vi räknade ändå ner inför halvtidsvilan då en Sunderland-kvittering i det läget hade kunnat innebära psykologisk härdsmälta för ett redan sargat QPR-självförtroende. Istället var det Bobby Zamora som tog chansen på Matt Philips inlägg, skottet satt otagbart i krysset och folk gick fullständigt bananas på vår sektion! Till och med träbenen dansade, emaljögonen poppade nästan ur sina hålor och nere I gången i paus rådde värsta karnevalsstämningen där vår version ”The Lion Sleeps Tonight”, ” ”We are Rangers, the Mighty Rangers – We’re gonna win away” gick på repeat.
The Swedish Ghostbusters, bortaspöket är borta!
Andra halvlek innebar visst en Sunderland-press men inläggen var inte så skarpa som de borde varit och nådde de väl straffområdet så fanns även Robert ”Greeno” Green där som en säker sista utpost. Inte ens lite gnäll från Eskilstuna-sonen Sebastian Larsson hjälpte, detta var en sådan kväll när Sunderland bara inte kunde göra mål, vi höll undan och euforin i den lilla men ack så högljudda klacken var enorm när domaren blåste av kampen. 11 matcher utan bortaseger blev aldrig 12, vi hade brutit en hemsk svit!
Efter en segeröl på Colliery Tavern där vi även konstaterade av Rangers kravlat över strecket så rullade vi norrut mot Edinburgh varifrån flyget skulle gå tidigt på onsdagsmorgonen. Ett stopp på McDonalds utanför Newcastle gav oss ovationer från locals som skrek ”You beat the bloody Mackems” och gjorde tummen upp! ”Mackem” är nedlåtande slang för en Sunderland-bo, som bekant så är de diplomatiska förbindelserna mellan fans från Newcastle och Sunderland på Israel-Margot Wallström-nivå ungefär.… Trots den risiga vägen, trots den skotska dimman som låg tät och trots att jag tvingades sitta och dra dåliga skämt under hela resan för att hålla Patrik-chaufför vaken så kändes natten ljuv. En grym resa hade toppats av en härlig seger! Vi hittade ljuset på Stadium of Light och ”with a little help” från ca 500 friends så hade QPR tagit bortaspöket av daga, åtminstone för denna gång!
