Braga - Rio Ave2 - 1
Reserapport: Stoke v QPR (2-3), the day we ruled Britannia!
Varför väljer man att åka till Stoke för att se QPR när man nu kan besöka Old Trafford, St James Park och Anfield om man prompt ska välja en bortamatch under återkomstsäsongen i Premier League? Svaret är: för att man kan och för att man vill uppleva lite klassisk engelsk fotbollsatmosfär. Med fru och barn på andra sidan Atlanten under tre veckor slipper man ha dåligt samvete för att man åker över till England och ser QPR två gånger om inom loppet på 14 dar...
Stoke och QPR har många beröringspunkter. Båda lagen är klassiska Tipsextralag med trogna svenska supporterskaror som varit med i framgång och motgång, mest dock det senare. Båda klubbarna har också kvar en genuinitet från Tipsextratiden som inte har förstörts av Premier Leauge-erans vansinniga biljettpriser som diskvalificerar delar av arbetarklassen från att besöka varje hemmamatch och gör det till ett nöje för de bättre bemedlade och för oss fotbollsturister. Stämningen blir också därefter, att besöka Old Trafford eller Emirates Stadium en icke derbymatch med 60 000+ artiga betraktare kan vara en kuslig upplevelse.
Stoke tillhör ett av de få undantagen. Biljettpriserna hålls nästan i allsvensk nivå och Britannia Stadium är känd för att kunna förvandlas till en kokande gryta, så det var inte utan för väntningar jag satte mig på planet till Manchester.
Internet har gjort Englandsresandet till en dröm: billigt SAS-flyg, ett dussin förprintade tågbiljetter på fickan och framför allt: konsten att hitta ett billigt men centralt och schyst hotellrum i en engelsk storstad. Den här gången har jag överträffat mig själv, på något sett har jag fått en hel lyxig lägenhet till priset av vad hotellrummen med heltäckningsmatta på toaletten kostar i London. När jag slänger in en film i dvd-spelaren och kastar upp fötterna på vardagsrumsbordet kommer jag att tänka på hur mitt bortamatchresande utvecklats under de senaste 15 åren från de Black Army-inhyrda lokalbussarna där det skreks om pisspaus efter 5 minuters körning.
På lördagen käkar jag en snabbfrukost i köket och kallar iväg till tågstationen för den halvtimmeslånga tågresan ner till Stoke-on-Trent. Stoke är en liten charmig klassisk medelstor stad, men eftersom jag i min research inte hittat något mer upphetsade än de berömda krukmakerierna (det är inte för inte som Stoke City FC kallas för ”the Potters”) så går jag raka vägen till arenan för att hämta upp min biljett. QPRs hemsida avrådde mig från den 2 miles långa promenaden med reservationen ”unless feeling fit”, men jag trotsade varningen och knallade med memorerade sattelitbilder från Googlemaps iväg i riktning mot Britannia. 30 minuter senare och med en biljett till bortasektionen säkrad börjar jag desperat leta efter någonstans att äta och kanske få något drickbart i mig.
Det visar sig vara lättare sagt än gjort då Britannia Stadiums grannar utgörs av uteslutande av gigantiska bilförsäljningshallar, varenda västerländskt märke har fått för sig att öppna varsin svulstig filial på samma kulle. Till slut lyckas jag hitta ett utmobbat steakhouse med tillhörande bar och lyckan är total. Väl inne i lokalen myllrar det av QPR-tröjor, härligt! Antagligen vet the locals bättre än att värma upp inför match bland bilskojarna och väljer mera genuina pubbar inne i staden. Min redaktionskollega Shanskys underbara och massiva pubguide över de pubbar som ligger på en Paddy Kenny-utspark från QPRs hemmaarena hade blivit väldigt kort om han hade fötts till en Stokie. Efter en burgare, ett par öl och lite pre-matchdiskussioner i baren med några sköna likasinnade bär det iväg till arenan.
Väl inne på Britannia slås jag direkt av hur otroligt jämnt fördelat QPRs bortafölje är rent demografiskt. På svenska bortasektioner är kategorin män 15-35 år kraftigt överrepresenterad, här möts 4 generationer från alla samhällsklasser. Nere vid betongmuren står horder av barnfamiljer och får matchprogrammen fulltecknade med autografer av Neil Warnock och ett par spelare. Bredvid mig står en pappa i 45-årsåldern med sin son och på raden framför står ett välklätt ungt par som ser mer ut som att de ska gå på musikal i West End än att de bestämt sig för att resa ett par timmar nordväst för att gå på bortamatch. Men det som verkligen får mig att tappa hakan är en propert klädd man i 70-årsåldern som ett par minuter innan match start ställer sig framför mig. Han ser ut som han precis avslutat ett styrelsemöte i något stort börsbolag, vad sjutton gör han på en bortaläktare? Men, så fort matchen kickas igång förstår jag att han inte gått hit av misstag. Han följer passionerat matchen till stor munterhet för sin omgivning och hans glosor skulle få svenska högstadieelever att rodna.
QPR inledde matchen med i stort sett samma manskap (Bothroyd ut, Hill in) som gjort tre fantastiska halvlekar mot topplagen Tottenham och Man City. Warnock har hittat rätt balans i sitt 4-4-2 och harmonin verkar ha infunnit sig när storstjärnan Adel Taarabt återigen inte ens fanns på bänken, man kan nog dra paralleller till vad som händer med svenska landslaget när Zlatan inte finns med i truppen. Ursäkten mot Man City var ”magont”, den här gången var det att Taarabt ”var restrött”/”hade problem med resväskor”/”hade borttappat pass” efter landslagsuppdrag. Vad blir det nästa vecka Warnock, något ”influensaliknade symptom” som gör att han inte kan träna eller spela med truppen? Eller kanske är det lika bra att säga som det är, Taarabt håller inte måttet just nu, känns som ett bra läge att låna ut honom till franska ligan, sälja honom nu vore en katastrof med tanke på vad som hänt med hans marknadsvärde, dessutom har Spurs en duktig vidareförsäljningsklausul i Taarabts kontrakt med QPR.
Stoke inleder i tempo furioso. Framlyfta av en fanatisk publik som inte låtit sig nedslås av 0-5 mot bottenlaget Bolton senast. Gåshuden sprids längs armarna när det klassiska Tipsextravrålet lyfter mot himlen så fort hemmalaget kommer med lite fart över mittlinjen. Wow! Jag hade helt glömt bort hur häftigt det lät på arenorna för 15-20 år sen! Inte blir det tystare av att Pennant försöker filma till sig en straff han annars kanske skulle ha fått om han försökt stå upp, men i anfallet efter trycker Walters enkelt in 1-0 redan i 8:e minuten. QPR verkar inledningsvis vara ett nummer för litet, rädslan för en storförlust, långa plågsamma 90 minuter och en ännu längre hemresa börjar genast sprida sig när Britannia stämmer upp i sin klassiska version av Tom Jones ”Delilah”.
Stoke forsätter att pressa på men så efterhand får QPR låna bollen lite. Klapp-klapp-klapp, Traore slår in ett perfekt inlägg som Helguson med en otrolig kraft nickar in trycker in i nättaket framför näsan på Stokes märkligt passiva mittförsvar. Vilken chock, men vilken glädje! Förvånade bortasupportrar vet knappt vad de ska ta vägen!
Målet tystar effektivt hemmapubliken och QPR flyttar fram positionerna och vågar hålla i bollen. QPR har dock svårt att komma till, det verkar som om Stokes manager Pullis har drillat försvarsspel under hela landslagsuppehållet efter 0-5 förlusten och det ser mer och mer ut som en handbollsmatch när QPR anfaller. Bollen går från kant till kant, utan att QPR hittar in till någon linjespelare. Om Warnock gått Bengan Johanssons taktikskola eller ej vet jag inte, men plötsligt kommer ett ”räknefel”. QPR får till ett snabbt anfall och Mackie hittar ytterbacken Young som obemärkt tassat in i straffområdet och dunkar upp bollen i nättaken, 1-2!!! Young, Mackie och Helgusson och de övriga rusar fram till bortaklacken och trycket gör att jag snabbt lämnat rad 5 och befinner mig för någon sekund på innerplan innan en storvuxen vakt trycker tillbaka mig. Den välklädda äldre herren kramar om mig och bräcker fram ett ”Beautiful son, beautiful!” Strax efteråt blåser domaren av för halvtid, vilken märklig och samtidigt underbar halvlek!
Andra halvlek dra igång och jag tar förgivet att QPR ska backa hem och försvara borgen sista 45, men Warnock verkar ha hittat Stokes svagheter i det passiva mittförsvaret och predikat anfalla är bästa försvar under pausvilan. QPR ångar på som man avslutade första halvlek och Barton snappar upp en dålig rensning och dunkar in ett inlägg som Helguson kastar sig fram och petar in till 1-3!
Den för dagen mustageprydde islänningen, som i likhet med många bortasupportrar och ett gäng spelare i båda lagen ville uppmärksamma kampanjen mot prostatacancer, var glödhet och hattricket var inte långt borta, men Helguson blev korrekt av vinkad för offside när han störtade fram på returen från Shaun Wright-Phillips stolpskott. Men istället för spiken i kistan tar sig hemmalaget in i matchen igen och replikerade snabbt med 2-3 i den 64:e minuten. Sista halvtimmen blev en riktig nagelbitare för Rangersfansen på bortaläktaren och man håller andan när Barton tackar Stokes Huth bakifrån utan att röra bollen. Men precis som sin lagkamrat Pennant i början av matchen spelar tysken över i röran framför målet och domare Mick Jones vågar inte blåsa straff. På övertid hade Stoke att par riktigt farliga chanser, men till slut blåste domare Jones äntligen av.
Efterspelet kom i mångt och mycket att handla om Mick Jones. Under matchen blev hemmapubliken mer än lovligt upprörda över Jones insats, till viss del förståligt. Det kändes som varje 50-50 läge gick till QPRs fördel, men sett över en hel säsong så jämnar sånt ut sig, QPR också haft oflyt med domsluten en del matchen (minns särskilt Aston Villa hemma), men Pullis i Stoke medgav också eftermatchen släppar man in 3 mål på hemmaplan så kan man inte skylla allt på domaren, för att nästa andetag mena att han skulle haft en straff i vardera halvlek.
Nåväl, det jämnar som sagt ut sig över en säsong, även om det inte var någon tröst för folkmassan jag vandrade i väg tillsammans med efter matchen, där Jones och försvaret (som nu släppt in 8 mål på 2 matcher) fick delat ansvar för förlusten. Det var en härlig halvtimmes promenad tillbaka in till staden i novembermörkret och jag fick kämpa för att hålla ner mungiporna för att inte avslöja min lagtillhörighet. Tillbaka på tågstationen så kunde jag äntligen få slappna av och prata om matchen med likasinnade R’s och de stora samtalsämnena var hur fantastiskt laget spelade efter det tunga inledning, givetvis Bartons vårdslösa tackling som kunde kostat 2 poäng i slutet av matchen. Vidare diskuterades möjligheten till att få Mick Jones varje match samt den smått bisarra skadan på reservkeepern Brian Murphy på uppvärmning. Visst hade vi varit med om att spelare skadar sig under uppvärmningen, men aldrig hade vi sett det hända en reservkeeper. Murphys namn lästes upp vid lineupen men ingen såg röken av honom.
Väl tillbaka i Manchester firade jag med ett återbesök på den bästa indiska restaurangen jag besökt all-time. Stället serverar riktig god mat och de vulgärt stora nanbröden kommer in på ställningar hämtade från grundskolans kemilektioner. Ägaren är en fotbollgalen United-supporter som har ett vältränat öga för andra fotbollsälskare. Förra gången jag var här med min far för fyra år sen våndades fram och tillbaka han i 30 minuter innan han beslöt sig för att han ville veta hur Man U v Chelsea som vi sett hade slutat, trots att han hade spelat in matchen. Den här gången tog det honom 2,47 sekunder för honom att se att jag höll på QPR, trots att max 4 cm har min retrotröja från säsongen 82/83 syntes och han var inte sen att gratulera mig
Proppmätt och lycklig rullade jag ut i Manchesternatten och tar en lång omväg hem, fortfarande med ett stort löjligt flin i ansiktet. Jag plockde upp ett par kalla öl på snabbköpet och sjunker ner i hotellrummets soffa precis när BBCs Match of the Day sparkar igång med Lineker, Shearer och Hansen som noggrant analyserar dagens matcher, gud vad härligt det är att få tillhöra Premier League igen! Bättre avslutning än så här får man inte, on the day we ruled Briannia!