Reserapport: Yeovil v QPR
Efter två säsonger med stora Premier League-arenor är QPR tillbaka mera vana miljöer med något mindre och intimare arenor av mer genuint brittiskt snitt. Som anglofil kittlade betydligt mer att besöka Southends lilla Roots Hall under försäsongen än det stora bibliotekstysta Goodison Park i slutet av säsongen 2012/13. När min vapendragare ”W12” berättade att han skulle åka ner till Yeovil i början av september blev frestelsen för stor. Här kommer en sen reserapport från en härlig fotbollsresa.
Planeringen började redan på väg från Arlanda efter familjens augusti-resan till England där min avstickare till Southend smidigt trycktes mitt en roadtrip med stopp i Brighton, Watford, Leicester och Grimsby.
Efter en rad sms med ”W12” och sökningar på flygprissiter, tågplaneringssiter och hotelgooglande i mobilen tog jag mod till mig och frågade frun om det möjligen inte var så att det skulle vara okay om jag fick åka till Yeovil med ”W12” i september, han skulle ju dit och träffa släkten och Yeovil skulle vara en spännande ny liten stad att besöka, tårfyllda hundögon und zu wieter.
Jag vet inte om hon köpte det rakt av eller inte, men efter att precis rymt från familjen för att se en försäsongsmatch på semestern så var hon oväntat förstående och jag kunde snabbt skicka ett positivt svar till ”W12”. Jag hade snarare förväntat mig beordrad sinnesundersökning än ett positivt svar, även om det nu blev till priset av en shoppningweekend i en varm storstad med nån tjejkompis.
Det stora flertalet svenskar som åker över till England för att se engelsk fotboll tar sig till Emirates, Stanford Bridge, Old Trafford eller möjligen Anfield. Det är inget fel med det, det är läckert att på plats få se arenorna och fotbollen man så många gånger sätt på TV och känna lite på stämningen – även om den var bättre för 15-20 år sedan.
Vi som åker till Loftus Road en eller ett par gånger per år får fortfarande känna på den gamla genuina stämningen, men under de senaste åren har det hos några av oss smugit sig in en lite känsla av att man vill se mer av England och den atmosfären vi i Tipsextragenerationen matades med kl 16 på lördagarna. Dessutom vill äventyraren inom en se något nytt, inget ont om Loftus Road och det härliga området och underbara pubarna runt arenan (ju mer man ser av England, ju mer unikt inser man det är), men har man varit där ett tvåsiffrigt antal gånger senaste åren och slutat att ens titta åt vilket håll tunnelbanan går eller vilken plattform man leta upp om i Londons katakomber så vill man någonstans utmana sig själv lite.
England måste nog vara en resande fotbollssupporters drömland sett till landets geografiska utformning. Att som jag gjort i Sverige att sitta 7 timmar enkel resa på ett chartrat tåg Stockholm-Trelleborg för att se 90 minuter fotboll finns inte i det här landet. Med ett par timmars bil-, buss, eller tågresa kan man täcka in de flesta bortaarenor – om man inte råkar hålla på något lag väldigt högt norrut. Som svensk supporter till ett engelskt lag gör internet även de lite mer krångliga resorna utanför storstäderna, som avkrokar som Southend och Yeovil, till en enkel match.
Som QPR-supporter var det förmodligen sista chansen att besöka Yeovil på väldigt länge, går inte Rangers upp i år så lär åtminstone den lilla nykomlingen i the Championship åka ur direkt. Vi trodde inför resan att flertalet Rangers-supportrar skulle satsa på bortamatcher mot Leeds, Reading eller Derby den här säsongen och strunta i 3+ timmarsresan till Yeovil. Men, det skulle visa sig att vi inte behövde känna oss ensamma på bortaläktaren, många såg precis som oss den unika möjligheten till en lördag i Yeovil och en chans att besöka Huish Park. De 2100 bortabiljetterna låg inte ens ute tre dygn till Queens Park Rangers medlemmar till försäljning, icke-medlemmar hade inte en susning att få en biljett.
2 av de 2100 dyrgriparna till bortasektionen Copse Road End
Min reskamrat fick en veckans försprång till England för att se hemmamatchen mot Birmingham och spendera lite tid med släkten. Min plan var att åka till London på fredags kvällen för att tidigt på lördagsmorgonen ta ett tåg ner till sydvästra England och Midsomer där Yeovil ligger. Jag hann med lite viktig shopping till den förstående familjen samt lyckades även hitta Queens Park Rangers nya andra- och tredje tröja i en sportbutik på Oxford Steet, Premier League-säsongerna har trots allt satt ett varaktigt intryck i innerstadens utbud! Som kvällslektyr köpte jag också förre QPR-managern Neil Warnocks nya självbiografi.
En QPR-supporter på shopping spree i centrala London
Jag hade varit förutseende nog att bo riktigt nära Waterloo Station de tanke på min tidiga avgång på morgonen och det faktum att underhållen i Londons tunnelbana exploderar på helgerna. Jag printade ut alla våra tågbiljetter på stationen och kallade över gatan till Hotellet. Hotellet låg nästa på rälsen och de gratis öronpropparna på huvudkudden istället för chockladbiten var illavarslande. Hotellet var mer en Fullersbar än ett hotell och det tog ett tag innan jag hittade incheckningen som låg diskret inträngd vid sista halvmetern av bardisken och man fick lydigt väntat tills alla törstiga strupar fått sitt innan jag kunde kvittera ut min nyckel.
Med mig till England hade jag en otrevlig förkylning, men jag hade turen att snubbla på en indisk restaurang 10 meter från hotellet med det Kashmir-klingade namnet The Themsen. Det räckte med ett par tuggor av den underbara trerättersmiddagen innan jag började känna att den svenska höstförkylningen var på väg ut ur alla porer och näsborrar samtidigt. Jag rullade höggravid tillbaka till hotellet och somnade snudd på stående, några öronproppar behövdes inte, gatularmet och tågtrafiken till trots.
Morgonen efter gick jag över gatan till stationen, köpte med mig frukost och satte mig på tåget. Det var väldigt tomt på fotbollssupportrar men jag tänkte först att det var min breda marginal den arla morgonen som gjorde att jag var ensam Rangers-supporter på tåget. Plötsligt knastrade det till i högtalaren och jag hörde något om att några vagnar skulle kopplas bort. Pulsen rusade och jag började röra mig mot mitten av tåget för att förbättra mina odds. I fjärde vagnen från slutet hördes så plötsligt några välbekanta sånger och jag slog mig ner på den sista lediga stolen.
Stämningen var på topp hela tre timmars-resan och det räknades flitigt vilket nummer i ordningen Yeovils arena utgjordes hos respektive supporters bortaarenalista. Jag låg lite i lä, men när jag kom fram att det var min 6:e resa till England under den gångna 12 månadersperioden och berättade att jag såg träningsmatchen mot Southend så kom bjudölen flygande.
Stor förbrödring och härlig stämning på tågresan London - Yeovil
Min svenske vapenbroder anlände till Yeovil från Exeter 10 minuter före mig och stod och väntade på bussen när London-tåget kom inrullande. Vi hoppade på £1-bussen som var knökfull med nyanlända QPR-supportar och åkte halvmilen in till centrala Yeovil. Väl där stod vi som två turister och frågade efter vårt hotell, busschaffisen skakade på huvet och pekade tre meter åt höger. Det är lite skillnad på Yeovil och London…
Hotellet City Lodge var löjligt billigt, 10 gånger fräschare än mitt sunkiga Waterloo-hotell och låg väldigt bra till skulle det visa sig. Det är inte alltid lätt att hitta rätt hotell via internet på första försöket, men det här var klockrent.
Vi slängde in våra väskor på rummet och knallade raskt mot första vattenhålet inne i stan. Därefter påbörjade vi en härlig vandring ut i Yeovils villaidyller på lite drygt 5 km i skönt sensommarväder, vid en vätskepåfyllning i ett snabbköp sprang vi på tre spelare i Yeovil, sånt ser man inte heller i västra London. Lite senare fick vi oss ett gott skratt när vi blev om körda av ett mjölkbud (ja, på riktigt! En liten golfbil med mjölkflaskor som levereras till dörren!) och avslutade med att tassa in på en mysig lokal pub med fyra gamla gubbar, en fotbollsmatch på TV:n och en förstklassig beergarden. Där behövde man inte vara rädd för att knäppa upp jackan och stolt visa mitt nyinköpta rödsvarta-andraställ.
QPR-redaktionens utsände är taggad inför match!
Efter en dryg timmes promenad visade mobilen att vi snart var framme vid bortapuben the Arrows. Men hur man skulle hitta dit genom jyttret av åar och radhus gick inte att förstå. Men sången hördes på långt håll och det en lätt match att med ljudets hjälp hitta dit. In på puben kom vi dock aldrig, den var knökfull, så vi följde de många andra Rs supportrarnas exempel och köpte ett par öl på macken och satte oss i gräset utanför. Rätt snabbt hittade vi några av min väns polare från London och hakade på dem till arenan. De var på ganska gott humör, de hade fått tag på blå rökbomber och fjolliga gigantiska tanthattar – inga ultrasrånarlovor här inte!
Ultrasmaskering QPR-style
Någon mat eller dricka i närheten av eller inne på Huish Park såg vi inte röken av, det skulle man tydligen tänkt på innan men det var säkert lika bra det med tanke på de många depåstoppen under den långa vandringen från hotellet.
Matchen då? Ja, det var faktiskt inte mycket att skriva om. QPR kom ingenstans mot Yeovils handbollsförsvar. Det jag minns mest från matchen var istället att jag där och då blev helt frälst i nyförvärvet backveteranen Richard Dunne. Jag såg hans debut i träningsmatchen mot Southend och tyckte han såg fet och orörlig ut. Varför man tog in en sån backup till Clint Hill och Nedum Onuoha förstod jag inte. Nu var det dock en helt annan sak. Det man inte sett från TV-matcherna under säsongsinledningen var hur otroligt placeringssäker Dunne är. Det ser ut att gå långsamt, men han kompenserar det med att han hela tiden ett par sekunder före alla andra ser vart bollen kommer hamna och helt enkelt bara går och ställer sig där och går sedan inte att flytta på.
Charlie Austin peggar upp inför sitt segermål på straff.
Matchen var en väldigt trist historia där QPR blott skapade en riktig målchans, en straffsituation där domaren lika gärna hade kunnat fria som fälla. Charlie Austin revs ner, domaren blåste straff som Austin själv dunkade in framför de 2000 överlyckliga Rangerssupportarna. Våra rökbombsvänner med damhattarna smällde av sin blåa pyroteknik och Yeovils finest börja speja upp mot vårt håll. En stund senare kom två glada ynglingar krypande mellan våra ben som två fnissande rackarungar från Alla Vi Barn I Bullerbyn och lyckades på så sätt undvika lagens långa arm.
Vem var det som f*cking kasta? Yeovils Finest is on the case!
Matchen slutade 1-0 och QPR befäste sin serieledning, efter matchen firar oberäkneliga Tottenham-lånet Benoit Assou-Ekotto straffmålsegern mot bottenlaget som en rockstjärna och hivar upp matchtröjan på läktaren, snyggt och komiskt på samma gång.
Benoit Assou-Ekotto blev så till sig över 1-0 mot Yeovil att tröjan åkte upp på läktarn
Serieledar-Selfie!
På väg ut från arena sprang vi på supporterprofilen Martin Percival som alltid dyker upp på våra svenska supportergruppresor. Med sig i bilen från London hade han två norska supportrar som vi pratade lite med. Rätt bisarrt när man tänker efter, fyra skandinaver som åker till avkroken Yeovil en lördagseftermiddag för att följa QPR.
Sen upprepade vi vår halvmilspromenad med återbesök på de kända vattenhålen. Tillbaka till centrala Yeovil upptäckte vi panikslaget att det mesta i matväg var igenbommat, Yeovils nöjeskvarter var minst sagt ganska begränsat så det blev lite snopet ett besök på Dominos Pizza, där vi vackert fick ta vår pizzakartong under armen hem till hotellsängen.
Sen blev det utgång till stans kvällsöppna på pub som tillhörde lågpriskedjan Weatherspoons. Det blev en härlig kväll där segern och serieledningen firades med rekordbilliga öl bland Queens Park Rangers lite hårdare supportrar uppblandat med studenter och stadens MILFs som raggade på killar som var unga nog för att vara deras söner.
Jag och min vän ”W12” har varit på ett par sådana här engelska hak nu och man slutar aldrig att fascineras, det närmaste motsvarigheten man kommer i Sverige är finlandsbåtarna men det är ändå inte ens nära. Det kan vara totalt livlöst i början av kvällen men sen kan allt hända till tonerna av Ace of Base. Det härligaste av allt är att alla (på riktig alla) åldrar är representerade, precis som alla samhällsklasser. Det är bara att sätta sig ner i en fåtölj med en pint och njuta av underhållningen.
Top of the League in Yeovil!
Dagen efter ska vi nog prata med små bokstäver om. Kort sagt, vi är nu föräldrar med leg som visar 35+ och inte 18. Jag vaknade med ett leende och vände mig och om sjöng lite svagt gårdagens favoritdänga ”We are Queens Park Rangers, We are Top Of The Leeeeeeeague”. Svaret kom med ett stön från andra sängen ”Oh… inte jag i alla fall”. Jag förstod snart vad han menade, vi började inventera gårdagens ölkonsumtion och gav upp efter ett tvåsiffrigt antal. Serieledning och billiga pints är en farlig kombination, tur vi åtminstone vandrade över en mil i Midsomer.
Försiktigt började vi ta oss ut från hotellet och köpte några mackor att ha till senare, käka direkt var inte att tänka på. Vi började leta efter en buss som skulle ta oss till tågstationen, men det visade sig att av busscentralens 13 busslinjer gick var det bara en som körde på söndagar och den passerade inte ens i närheten av tågstationen. Vi funderade på att gå till stationen, vi hade ju trots allt över en mil under huven dagen innan och frisk luft skulle göra oss gott. Men, sen insåg vi att vägen från stationen saknade helt trottoarer och att det var förenat med livsfara att gå den smala rallyvägen med murar på båda sidorna. Vi frångick vår religion och lyckades hitta en taxi i den helt sovande staden, trots att det var lunchtid. Det visade sig att resan bara gick på £5 och det var ju billig livförsäkring.
På tågstationen fanns inte heller något att äta eller dricka, vi växlade in våra biljetter mot ett tåg som avgick en timme tidigare och så rullade vi vidare mot London. Vi fick ett par timmars sömn i de Ryan Air-stora stolarna och tillbaka i huvudstaden gick vi förbi mitt Fullershotell för att fördriva ett par timmar med att titta på det glödheta Manchesterderbyt. Men ölsuget lyste fortfarande med sin frånvaro, så trots det fina Fullerssortimentet blev det två cola med is.
Vid vårt bord satt en fanatisk United-supporter, van vid en gyllene Ferguson-era och led för varje mål City drog in. Jag var nära nära att kommentera för min vän det lustiga i att en biffig United-supporter med tunga tatueringar satt med sin flickvän på krogen och tittade på derbyt – med en flaska rosé med is. Men mitt hälsotillstånd och det faktum att jag själv drack cola med is gjorde att sarkasmerna för en gångs skull uteblev. Och tur var väl det, för det visade sig att det var en hypertrevlig norrman som bodde i London, som själv reste en hel del för att följa sitt lag. Efter matchen satte vi oss på tunnelbanan och åkte till Heathrow och åkte hem som glada men utpumpade serieledare.
Med lite distans till Yeovil-resan så får jag nog hålla fast vid att det nog är en av de roligaste resorna jag åkt på, själva matchen var en småtråkig parantes som visserligen gav tre poäng och serieledning. Men det var otroligt kul att som svensk bortalagssupporter med bra sällskap utforska en okänd engelsk småstad med 40 000 invånare, tre hotell, en nattöppen pub och ett fotbollslag i näst högsta serien. Varje anglofils himmelrike i Midsomer.
