Så nära får ingen gå
Det fanns en tid - framförallt i början på 1990-talet - då Queens Park Rangers FC hade den goda smaken att förlägga träningsläger i gamla Svedala. Kommer ihåg att ledningen i klubben prisade våra fina planer, den vackra naturen, maten och att vädret ofta var schysst. Snygga tjejer någon?
Speciellt förtjust var man i trakterna kring Varberg, Falkenberg vill jag minnas. Ni kan kolla in förre vd’n Montys eminenta sammanställning på QPR-matcher i Sverige här. Tyvärr utan spelplatser men det passar jag vidare till mina tre red-kollegor att forska i och komplettera med. Jag själv? Jag skriver ju det här…!
Vid ett tillfälle 1993 planerades en semester med kärring och två små kids in i trakterna kring Varberg. Undras varför? Ja, orsaken står ju ovanför. QPR skulle möta IFK Göteborg nånstans i skogarna och det bidrog förstås stort till beslutet. Man får inte vara dum. Bilresan gick som en dans (precis som om jag lagt den på minnet) och vi hittade nattlogi på ett litet förtjusande vandrarhem (precis som om jag lagt den på minnet).
Nånting som jag däremot minns smått skrämmande väl är dagen därpå.
Kommer ihåg utan att blinka eller att behöva dubbelkolla att spelplatsen hette Valinge IP. Fint inramad av svensk urskog och en liten plan med ett publikrekord på ca 600 pers. Det fick jag berättat för mej av en gubbarna som hjälpt till i förberedelserna och som dessutom bott runt knuten i 60 år.
Vi var i god tid och det var redan en härlig jargong bland minglande engelska QPR-fans, svenska dito och en hel skvadrus med norska bröder. Souvenirer bytte ägare, foton togs och stämningen var extremt hjärtlig. En stor skara glada blåvita Göteborgare var givetvis där också. Lägg därtill en massa lokalinvånare, neutrala och nyfikna.
Publikrekordet rök redan en timme före match. Det slogs sedan med stor marginal, en siffra på 2812 pers har nämnts.
Vädret var kanon och den charmiga inramningen var unik. Man hade byggt läktare av SJ-pallar och ställt ett träbord en bit utanför varje hörnstolpe. De fyra borden dignade av godis och läsk. De små chipspåsarna för fem spänn fick mina småttingars största intresse och de var omåttligt stolta när de på två och treåriga ben fick gå och handla själva. Är det fest för pappa är det fest även för de små. Atmosfären var så skön och vänlig så jag skulle kunnat anförtro ungarna till vem som helst där. Men jag höll mej i närheten, inte minst på grund av att de även sålde starköl vid varje bord! Vilken briljant ide, en pump, en rejäl hög med rymliga muggar och makalöst trevlig “personal” som håvade in den fabulösa summan 25 spänn för varje tapp.
Själva matchen var väl i ärlighetens namn ingen jättehöjdare men det var otroligt roligt att se alla kända spelare lira på en sån plats. Wilson, Peacock, Penrice, Bailey, Bardsley, McDonald, Stejskal, Sinton, Impey, Barker, Holloway för att nämna några. Änglarna hade ett svinbra lag på den här tiden, man vann ju sedan allsvenskan och spelade regelbundet (nåja) i Champions League och nådde fina resultat. De hade killar som Stefan Rehn, Thomas Ravelli, Håkan Mild, Pontus Kåmark, “Ölme” Johansson, Magnus Erlingmark, Joachim Björklund, Johnny Ekström, Jesper Blomkvist m.fl. i truppen. Kan dock inte säja om alla dessa spelade, jag kollade mer på de tvärrandiga.
Att Les Ferdinand var skadad och hemma i London minns jag. Men vi vann ändå. Så vi hade nog också gjort bra ifrån oss i CL. Och vunnit allsvenskan. Jodå.
QPR vinner med 2-1 efter att Alan McDonald nickat in ett av sina sällsynta men sköna mål i Rangers-tröjan. Andy Sinton gör vårt andra och jag har för mej att Rehn gjorde blåvitts balja. Nån lär säkert rätta mej om jag har fel.
I halvtid (1-1) är jag enda man från publiken som knallar ut på plan där de som inte lirat första 45 värmer lite. Penrice och Bailey är närmast och de passar 15-metare till varandra. När den sistnämnde uppmärksammat mitt “intrång” slår han en pass till mej så jag kan härmed avslöja att jag lirat boll med QPR!
Dennis var ingen glädjespridare men Gary var skönt ödmjuk och trevlig och han blev imponerad över att jag rest så långt för att träffa dom och att jag kunde så mycket om klubben. Jag frågade bl.a. om han trivdes lika bra i London som i Birmingham. Han sa direkt att han älskade Rangers. Vem gör inte det?
Efter matchen och några besök vid hörnflaggorna senare knallade jag in på plan igen. Spelarna var ganska snabba in i omklädningsrummet och en del var nog lite besvikna på detta men åtminstone QPR-spelarna skulle komma tillbaka ut och umgås lite. Det riggades även långbord bredvid plan där de senare skulle dinera och även säkerligen avnjuta nån svensk stöl. Vilken idyll!
Jag var givetvis inte blyg och på toppenhumör, tyckte detta var ett suveränt upplägg och en fantastisk eftermiddag. Så länge den övriga familjen inte tröttnat tänkte jag hänga kvar. Vår legendariska gaffer, Gerry Francis, mäkta framgångsrik även som manager (tycker han fick oförtjänt kritik andra rundan hos oss, mannen är inget annat än en QPR-legend) blev intervjuad efter matchen. Detta gick ut via arenans spartanska högtalarsystem och mycket folk var kvar på SJ-pallarna.
Jag snackade med honom efter intervjun och bedyrade hur viktig han varit för mitt fotbollsintresse och att jag blev QPR’are. Han såg nöjd ut.
Efter hand droppade spelarna ut från duscharna och jag hade givande samtal (tyckte jag iaf) med Andy Sinton, David Bardsley, Jan Stejskal och Alan McDonald. Så oerhört genuint trevliga och tillmötesgående, inte en tendens till divalater. Men Bailey, Wilson och Impey bjöd inte till ett dugg och mitt humör sjönk lite. Jag blev därför förbannat glad när Devon White kommer ut och visar sej vara en juvel. Ödmjuk, rolig, intressant och uppriktig. Barnasinnet kvar. Han skulle kunna skrämt ihjäl nån av att bara visa sin kroppshydda men vilken härlig kille! Respekt!
Såg även några grabbar i 8-10 års-åldern som var klädda i QPR. Jag snackade med glina och uppmuntrade dom att de valt rätt. Om de lyssnade på “gamla gubben” är de säkert våra yngsta supportrar i Sverige nu. Vi är ju ett gäng pensionärer, vi andra.
Folk börjar droppa av, bord dukas med vita tygdukar, ölglas börjar plockas fram och nu är hela truppen ute i svensk sommarvärme. De är glada, uppspelta och verkar ha en sjujävla gemenskap. Såklart de trivs ihop. De är ju hur bra som helst ute på plan. Och såklart att de mest framgångsrika lagen gillar varann. Man VILL jobba för spelarkompisarna. Man gillar tränarn, man gillar allt som rör klubben, man går långt för att vinna. Inget kyssande av klubbmärke av slentrian och för att de faktiskt försörjer dej med en halv miljon i veckan. Nä, kyssen är äkta. Heart and soul.
Öl hälls upp till grabbarna och sorlet har lagt sej men stämningen är fortsatt fin. Nu bara mer lågmäld. Den lokala publiken börjar söka sej hem till stugorna, QPR-fansen söker upp sina vandrarhem och campingplatser. Göteborgarna rullar iväg i sina bussar och bilar. Jag är såklart envis och stannar kvar. Snackar skit, får en flagga inköpt för 20 spänn signerad och blir bjuden på ytterligare en “hörn-öl”. Kolla svensken, han är go. Kan massor om klubben, är trevlig och bättre på engelska än Stejskal. Tack grabbar. Tack.
Familjen börjar väl nu faktiskt tröttna lite (nåja, deras intresse av massa engelsktalande fobollspelare är inte riktigt lika stort som mitt) och de börjar väl dra lite i skjortärmarna på farsan. Och självklart skulle jag lyssnat på deras önskan. För denna story vore ju ingen story av Shanksy om jag såklart inte var tvungen att avsluta “med stil”. För plötsligt vevar jag ut en hel jävla mugg bira över den fina vita duken på deras långbord. Nån spelare strax bredvid mej vrålar “Oi mate” och jag blir pinsamt påmind om vem fan jag är. Där står jag, lite klädsamt nerskvätt av öl och röd i fejan. Inser att det inte finns en enda jävel kvar av publiken förutom jag själv (övrig familj hade knallat iväg för att hämta bilen) och de som fixar dukning och brassar mat nånstans. När jag ser att jag lyckats skvätta ner Dennis Bailey himself är det dags att dra därifrån. Jag avvek och gick i riktningen där vi parkerat. Men jag hade tyckt det varit så ofantligt roligt så jag ville inte riktigt ge mej. Jag fick nu en genomusel idé. Jag tar av mej skjortan och solbrillorna och gömmer här i busken så kan jag knalla tillbaka och “vara nån annan“? Sagt och gjort. Men efter 28 steg fattar jag min dumhet och envishet. Vilken idiot! Jag tar mitt förnuft tillfånga och hittar sedermera bilen där familjen väntar…
Klart det var svårt att ge sej. Så nära en plats i laget har jag ju aldrig varit. Varken förr eller senare.
