Svar till GP - Move on!
För att ge er läsare en mer nyanserad bild än bara en krönikör kommer vi till och från att publicera den andra sidan av myntet i ämnen som någon av oss valt att ta upp. Den här gången skriver Jens Andersson om avsaknaden av Roy Keane och allt han stod för. Tyvärr framstår Jens enbart som bakåtsträvande.
Låt oss börja med att klargöra en sak; Jag älskade Roy Keane. Han var den självklara ledaren på planen, den som såg till att spelare med krökta ryggar sträckte på sig när laget behövde det som mest. Han var mannen som alltid såg ut att ge allt i varje duell, varje passning och varje promenad ut från planen efter att ha fått syna det röda kortet. Han var fullständigt briljant och magisk galenskap packeterad i en fotbollsspelare. Alla supportrar älskar en sådan spelare i sitt lag samtidigt som man hatar honom om han spelar för motståndarens dito. Den neutrala fotbollssupportern gillade Keane, man gillade hans vendettor med enskilda spelare så som Vieira även om man förfarades när det gick för långt som i fallet med Hååland. Keane var råskinnet i Manchester United i 12 långa år, men finns det anledning att sakna honom? Nej inte direkt.
Sir Alex Ferguson har sagt många kloka saker genom sina dagar som manager i United men det är en liten mening som är viktigare än någon annan, faktum är att Moyes uttryckte precis samma ord bara häromdagen. För en supporter känns orden självklara, för en spelare är de ibland svårt kännbara. Orden är varken svåra att uttala eller ens förstå, oavsett om det är en djupt rotad skotte från Govan som uttalar dem.
"Ingen är större än klubben"
Att Roy Keane lämnade United hastigt och lustigt i november 2005 kom säkert som en chock för många just där, just då. Så här i efterhand är vi relativt säkra på att det var rätt beslut. Roy Keane hade nämligen fått för sig att han var just det, större än klubben. Mannen hade utvecklats till en tickande bomb som bara väntade på att få smälla av likt en atombomb mitt under brinnande krig. När han i en intervju, som aldrig sändes, gick loss och sågade sina medspelare i tur och ordning gjorde han inte det för att sätta press på någon. Han gjorde det av den enkla anledningen att han tyckte att det var vad som behövdes. Han tyckte helt sonika att han som lagkapten och helgon i klubben hade den rätten att såga vem och vad han ville i Uniteds egna TV-kanal. Så någon dag efter en bortaförlust mot Middlesborough med 4-1 tog Keane fram den slipade saxen och gav Rio Ferdinand, Darren Fletcher, Alan Smith, John O´Shea, Liam Miller och Kieran Richardson precis vad han ansåg att dem förtjänade. Problemet? Att det var helt åt helvete fel av en lagkapten att bete sig så. Fler problem? Liam Miller spelade inte ens i den matchen.
Strax därefter blev Keane inte uttagen till en reservlagsmatch, han blev fråntagen kaptensbindeln och lite pappersarbete senare var hans tid som spelare i Manchester United över. Ett värdigt avslut? Abolsut inte. Ett nödvändigt farväl? Definitivt. Fotbollen som Keane spelade tillhör i mångt och mycket det förgångna åtminstone om du vill ha någon sånär chans att lyckas i Europa. Roy Keane var en bollvinnare, en krigare som alltid gav allt, det har vi redan behandlat. Han hade en respekterad fot men aldrig fruktad för sina offensiva kvalitéer. Tillsammans med Scholes bildade han ett fruktat mittfältspar just för att de två kompletterade varandra så bra. Scholes som den som slog de avgörande passningarna, den som kunde vårda bollen på ett sätt som ingen annan. Keane som den bollvinande krigaren men som sällan vågade slå de svåra bollarna. Keane hade alltid bra statistik vad gäller passningar men det var sällan hans namn dök upp som den som slagit assisten till ett mål.
Med Keanes uttåg tog United snarare ett steg framåt i utvecklingen, fram tills dess hade man varit ett klassiskt 4-4-2-gäng som gärna utnyttjade kanterna till förbannelse. Året man förlorade/blev av med Keane kom man tvåa i ligan, Fletcher fick allt mer speltid och Ferguson spelade stundtals anfallaren Alan Smith centralt på mittfältet. Självklart inte optimalt och säsongen sågs som något utav en besvikelse med en andraplats i ligan och ligacupen som enda titel. En säsong som flera andra supportrar skulle gå över lik för att få uppleva. Inför säsongen därefter, 2006-2007 hämtades Michael Carrick in och Michel Carrick står, rent fotbollsmässigt, för precis det som Jens frågar efter när han gapar om Keane. Carrick må inte smälla på lika mycket, han må heller inte skrika lika mycket som Keane och ställer säkert högre krav på sig själv än vad han gör på sina medspelare. Är han sämre på att vinna boll? Nej, faktumet är att han har bättre statistik vad gäller just dueller och brytningar än Keane. Är han en sämre passningsspelare än Keane? Nej, tvärtom om man ska fortsätta att förlita sig på siffror. Är han en sämre ledare en Keane? Det må hända om man vill se till de klassiska ledarattributen, men det har aldrig varit hans roll på en fotbollsplan.
Likt Scholes skriker sällan Carrick på andra medspelare, det har han aldrig behövt. När Keane försvann blev Gary Neville ordinarie kapten. Gary Neville is a Red är möjligtvis den absolut bästa ledaren på planen som en supporter kan tänkas få. Uppväxt som en supporter, fostrad innanför klubbens väggar och en av dem bästa högerbackarna England någonsin skådat, Gary hade allt och saknas mycket mer än Keane. Vartefter har Ferdinand och Vidic vuxit ut till de ledarna som tar ansvar när spelet hackar eller när någon underpresterar i en situation. Att skrika och gapa tillhörde 90-talet mycket mer än det har en plats i den moderna fotboll som nu spelas i Europa. Ett innermittfält behöver en bollvinnare, helt klart och där är Carrick en av dem absolut bästa i världen. Ett innermittfält anno 13/14 är däremot inte alls beroende av ett råskinn som gillar att skälla ut sina medspelare och motspelare, det finns det ingen plats för om man vill hävda sig i Europas absoluta toppskikt. Om ni återigen ska stöta och blöta mittfältsfrågan så är det kreativitet vi behöver, det är Scholes som ska ersättas och vi ska inte leta efter någon Roy Keane-kopia. Lee Cattermole nämns gärna som en jämförelse, det finns en klar anledning till att han spelar i Sunderland.
Keane har en speciell plats i alla United-hjärtan och kommer alltid att ha. Han beskrivs som Captain Fantastic, en beskrivning jag kan köpa för den tid som var innan allt gick åt helvete. Neville, Ferdinand, Vidic, Evra och Giggs, de som varit kaptener i mest antal matcher i United efter att Keane lämnade, bidrog precis med den inställning som Keane hade. Det vara bara det att de visste att ingen spelare blir bättre av omotiverad kritik, snarare precis tvärtom.
Keane hade varit saknad om året hade varit 2001. 2013 saknar vi Paul Scholes varje gång en fotbollsmatch sparkas igång. Move on!
Väl mött!
Er hängivne krönikör
/Gustaf Granqvist
Twitter: @ggranqvist
